Samtal från Södra Djursjukhuset fick mig att bryta ihop en aning till. Längst bak i huvudet har jag lyckats stuva vetskapen om att detta samtal är på väg. Och när jag såg det på mobilen, då hann jag bryta ihop innan jag ens svarat.

Ixa har kommit. Vi får hämta hem henne nu. Det är sjukt hur hjärnan kan leka med en, gömma omöjligt hopp och förbjudna tankar. Självklart kommer Ixa hem till oss, inte som den hon var, utan i en urna. Bara det som blev kvar -Ixa är ju borta. Men ändå, detta samtal som bekräftar det vi väntat på -att hon blivit kremerad. Det tog död på ännu en bit av den lögn min hjärna försökt skapa som tröst. Att det som hänt inte hänt.

På tisdag om en vecka har vi bokad tid för samtal med Eleonor. Då ska vi få veta vad obduktionen visade. Min tröst i allt detta är att jag inte kunnat göra mer än jag gjorde, att jag inte kunnat förändra något. Att det var i Ixa felet fanns från början -obotligt och dolt för alla de veterinärer vi träffat under de sista två åren.

Men tänk om det inte är så. Tänk om vi kunde ha gjort annorlunda. Kanske gjorde veterinärerna fel den där dagen hon dog. Kanske hade dom kunnat rädda henne, men handlade fel. Om dom har gjort fel, då hade jag kunnat förändra det som hände, bara genom att inte gå dit på bokad tid. Då är det mitt fel.

Eller om jag har gjort något. Gett fel mat, fel godis, fel motion. Eller om hon skadat sig när hon sprang in i något av alla de träd hon sprang in i, bergväggar, lyktstolpar, bordshörn..... Jag hade kunnat förhindra genom att göra henne mer försiktig. Jag kanske inte borde ha låtit henne rusa på i 180 genom livet....

Min första tanke var att jag ville hämta hem Ixa på en gång. Jag vill inte att hon ska vara kvar på Södra Djursjukhuset. Men sen blev jag rädd. För jag vill inte gå dit själv, jag vet att jag inte kommera att kunna hämta henne utan att bryta ihop lite, lite till. Och när hon väl är hämtad -vad händer då??

Jag saknar henne så att det gör ont

Jag fann en liten bit av Ixa i lillasyster Sota idag. Lika klumpig och våldsam som hon var med vuxna -lika försiktig och öm var hon med barn. Redan som liten valp såg hon skillnaden på stor och liten -och handlade därefter. Lilla Sota träffade Mikas son idag -och jag såg en liten bit av Ixa i henne!

Jag är så glad att vi har Sota. Hon håller mig uppe de dagar jag inte vill kliva upp ur sängen. Och när jag tittar på henne kan jag liksom inte låta bli att känna mig lite glad, trots allt. Och jag funderar på vad vi ska hitta på tillsammans, hon och jag. I framtiden, när hon är lite större och kan börja träna på allvar. Och hon roar mig, med sin klumpighet, med sin ljusa krävande stämma, med sina vilda lekar, vassa tänder och sin mjuka vänliga närhet.

Hon läker inte bara mig. Julia har börjat se lite av charmen i en valp. Mellan de hårda uppfostringspassen bjuder hon på lek -allt oftare. Med leken tappar hon dock lite av den respekt de hårda uppfostringspassen gett henne....

Och hon läker Susanne, som i sin första valp har funnit så mycket skratt och kärlek.

Men Ixa....

Idag har vi varit hos Annelie och fikat. Hon hade bakat min favorit -kladdkakemuffins! Och ingen gör dom så bra som Annelie!

Besöket var en aning tungt -åtminstone innan. Väl där var det skönt. Skönt att se Annelie och att hon mådde -efter omständigheterna- ok. Hon fick prata och berätta om Nellies sista stund och sina tankar och känslor. Jag vet att det hjälper. Det var svårt. Svårt att hålla tårarna borta -det gick helt enkelt inte. Vi pratade lite om Ixa också. Båda gick ju bort väldigt oväntat och plötsligt -även om Nellie nu var äldre.

Jag kommer att sakna Nellie oerhört mycket. Det är konstigt hur tomt dagis kan bli, när en hund som spenderar större delen av dagarna under en filt, försvinner. Men det blev tomt. Utan Nellie.

Jag kommer också att sakna Annelie och de pratstunder vi haft när hon hämtat Nellie. När man jobbar med hund på heltid, då känns det som att livet är så skrämmande, orättvist kort. Man förlorar någon älskad alltför ofta.

Snart är första månaden som egen företagare slut. Och mot slutet av månaden, det är då allt händer. Pengar rullar in -och ut lika fort igen. Och man ska lära sig allt det där med moms, skatter, arbetsgivaravgifter osv osv.... Idag har jag bara suttit inne på kontoret med bokföringen -och telefonluren har bränt hål i örat på mig. Men jag har lärt mig massor av nya saker. Har haft panik, som vanligt när jag inte har kontroll på läget, men nu känns det helt ok. Jag fixar detta!

Söta Sota är världens mest tacksamma valp. Idag, hennes fjärde dagisdag, sov hon i stort sett hela dagen. Det har inte hänt en endaste liten "olycka" inne på kontoret. Och hon är så lätt att ha med överallt. Igår var vi tvugna att ta en snabbis till Högdalen, jag och Susanne, och vi ville inte lämna Sota på jobbet. Så vi tog med henne, fick lite miljöträning på kuppen. När Susanne var inne på banken, då satt vi vid en fontän och tittade på människor. Sen gick Susanne vidare till apotek och post, då tog vi en sväng till djuraffären och shoppade lite mer leksaker till två bortskämda pupps.

Idag har jag börjat klicka in lilla Sota. Det är inte helt lätt att vara valp-ägare i Stockholm. Inte alls som när Julia och Ixa var små, när vi bodde på landet. Här finns det ingenstans man kan komma undan och få träna utan störningar. Jag vill inte gå till "hundskogar" eller andra ställen där hundar får vara lösa, för det är så många som inte har någon allmänlydnad alls på sina hundar. Och alla hundar där är inte alls trevliga. Jag vill absolut inte att liten Sota ska bli illa behandlad, skadad, eller så skrämd så att hon flyr och försvinner. Inte heller kan man hålla till i parker och annat, för man vet aldrig vilka elaka människor, barn eller hundar som dyker upp. I denna stad är det väldigt många barn som inte alls vet hur man ska förhålla sig till en hund eller valp. Ganska sorgligt tycker jag -som anser att djur kan lära barn väldigt mycket. Jag antar att många föräldrar har glidit långt från djur och natur -och inte anser det viktigt alls...

I helgen ska vi försöka oss på en utflykt och se om vi hittar nåt fint ställe där man kan träna en liten nyfiken valp utan alltför mycket störning. Till dess ska vi träna upp kontakten lite -Sota har själv börjat söka min ögonkontakt, så det är bara att bygga vidare.

Det är väldigt roligt att lära känna Sota. Hon är en mycket intelligent dam, så intelligent att man ibland undrar om hon verkligen är en alldeles "äkta" flatte?? Julia har också börjat vekna, så smått. Idag bjöd hon in till lek på lunchen, när vi var ute på ängen. Sota är nu inte helt säker ännu, för det låter så illa. Och så kastar sig Julia fram och biter henne i benet!!! Stackars Sota förstår inte alls, är vi under attack eller inte??? Matte bara står brevid och gör ingenting... Men efter en stund vågade hon sig på att svara lite på lekinviterna, bara hon fick hålla sig nära mig, gärna kropps-kontakt-nära.

Sen fortsätter Julia att fostra henne, på sitt eget hårda sur-kärring-sätt. Men nu känns det iaf som att det börjar finnas någon form av "gillande" från Julias sida -det är inte bara pest och pina längre. Och Sota verkar inte ta alltför illa vid sig, hon söker upp Julia hela tiden och vill ha hennes närhet -och trygghet när det är läskigt. En helt sund "syskon-relation" antar jag....

Jag har ett underbart liv och ingen rätt att klaga alls. Men jag önskar ändå....att jag bara för en stund kunde få föra handen över Ixas panna. Bara en gång till. Jag har så mycket, jag är så älskad. Men ändå, jag saknar. Det känns att något saknas hela tiden. En stor bit av mitt liv, en stor bit av mig. Jag letar fortfarande efter henne, vänder mig om och söker med blicken efter henne när vi är ute. En ren reflex. Gammal vana. Jag har så svårt att förstå att hon är borta för evigt.

Jag tänkte aldrig på hur mycket jag delade med henne. Hur mycket jag pratade med henne. Orden, som många gånger bara var tankar tänkta att nå henne, var förmodligen ganska menlösa. Men känslorna -dom är jag säker på att hon förstod. Alltid. Och jag har Julia kvar. Och jag har Sota. Men varje individ är unik, varje relation är unik. Man kan inte byta ut en kärlek mot en annan och tro att det läker ihop ett trasigt hjärta. Julia och Sota hjälper mig att se en framtid och att gå vidare i mitt liv. Men att sorgen och saknaden skulle försvinna för att det finns fler jag älskar? Livet fungerar inte så. Kärlek fungerar inte så. Inte för mig. 

Vissa stunder tror jag att jag förlorade hela min styrka när Ixa försvann. Jag har så många "svaga" dagar, då självförtroende och glädje känns långt, långt borta. Innan Ixa gick var jag på topp. Jag kände att jag kunde ta vad livet än hade att ge mig. Jag hade fel. Och jag fick betala världens högsta pris för den tid jag mått så bra.

Igår var en jobbig dag. Ringde försäkringsbolaget för att teckna nytt till Sota. När vi var klar med den tänkte jag höra hur det låg till med Ixas försäkring. Då brast det. Stackars kvinnan i andra änden visste inte riktigt vad hon skulle säga -och hon hörde inte alls vad jag sa. När hon till slut förstått att det handlade om ett "skadeärende" kopplade hon mig tacksamt vidare...

Jag vet inte varför just det var så svårt. Ett försäkringsbolag. Kanske för att det är så definitivt. Avsluta försäkringen och Ixa finns inte mer. Pappersarbetet är allt som blir kvar, sen är hon borta och bortglömd.

Kanske berodde det också på att vi haft ganska tät kontakt med försäkringsbolaget, gällande vår Tjuvaktiga Skata. Att varje gång vi stått i receptionen på södra för att betala, då har Ixa varit med. Försäkringen har "fungerat", den gjorde så att vi kunde få Ixa frisk.

Men inte denna gång. Ingen försäkring i världen täcker när veterinären säger att det bara finns en väg att gå. Bara ett alternativ. Hur mycket man än önskar att det vore annorlunda, hur mycket man än vore beredd att betala. Och faktiskt spelar det ingen roll i det läget -jag hade skuldsatt mig upp över öronen om jag bara fått lite, lite mera tid.

Så jag satt där i telefonen, hulkade och snorade och försökte klämma fram mitt ärende. Bara en sån sak, att man måste säga upp en försäkring när dom redan har sett fakturan som säger både "avlivning" och "enskild kremering". Vad trodde dom -att hon skulle återuppstå?? Om det då bara vore så väl...

Resten av dagen bar jag runt på en bit mörker innombords. Vädret var grått och trist och gjorde inget för att hjälpa.

På kvällen var det 1:a hjälpen föreläsning med veterinär Ylva Trygger. Jag har sett fram emot den i månader! Ingen jättelust att gå, sorg i hjärtat och söt valp hemma med dom andra hårbollarna -hade gärna stannat där! Bland det första Ylva tog upp var inre blödningar. Jag höll på att bryta ihop. Ville verkligen inte börja storböla där, i Dogmas lokaler bland dessa okända människor. Lite pinsamt....

Lyckades bita ihop och när vi övergick till annat släppte det. Till slut kände jag att jag faktiskt satt och tyckte det var både roligt och intressant. En riktigt bra föreläsning, jag är så glad att jag gick!

Tre timmar senare var jag på väg hem till mina tre hårbollar. Och möttes i dörren av en svansviftande piraya-valp och en lika lycklig Julia. Och Susanne. Tänk sån tur jag har, som möts av så mycket kärlek och glädje, bara för att jag kliver över tröskeln   

Du är saknad varje timme, varje dag!! Jag älskar dig...

Idag har det varit ännu en lång och spännande dag för liten valp. Första dagen på dagis...

Dagen började med regn, så då blev det regnrock på. Detta var ju inget vi planerat, att skaffa valp, så vi fick rota igenom diverse lådor för att finna något som passade. Det blev Julias fina gula stormjacka -och Sota var sååå söt i den!!

Vi åkte tidigt till dagis, så vi skulle hinna äta frukost, ta fram alla leksaker vi haft med oss hemifrån, Sotas filt och så skulle vi hinna kika runt lite också. Så att det blev lite hemma liksom.

Jag var så nervös att det inte skulle gå bra. Vi har ju nästan suttit ihop hela helgen, Sota och jag. Hade ju tänkt träna lite att va i olika rum eller så, men det gör så ont i matte-hjärtat när bebis gråter...

Men Sota skötte sig fint. Lite grät hon ibland men mest satt hon faktiskt i någons famn. Och med all spänning så blev hon rätt trött, så hon somnade och sov alldeles själv därinne i personalrummet. Rätt gulligt, det såg ut som en barnkammare därinne med leksaker och babyrosa filtar -och så en liten knubbig plutt snarkandes mitt på golvet.

Rätt stolt är jag också över att det inte blev en endaste liten olycka inne på dagis. Hur kan man vara så liten och ändå typ helt rumsren??

Men Sota är ju ruskigt smart. Det märks verkligen. Hon har redan lärt sig massor av saker. Som till exempel så kan hon ordet "sitt". Hon kommer också på inkallning. Och när hon kommer in sätter hon sig direkt innanför dörren -vilket inte var något jag tänkt på att lära henne. Men hon gjorde det själv, så jag belönar ju förstås. Och nu dimper hon ner med rumpan direkt hon klivit över tröskeln, så man kan inte ens stänga dörren  

Sota har också lärt sig var skafferiet är, och på vilken hylla därinne som allt hund-gott finns. Hon har också lärt sig att torkad kyckling är gott och hur burken med det smaskiga innehållet ser ut. Och hon har lärt sig hur hon får matte att ge henne en bit torkad kyckling-bara att puffa upp skafferidörren, ställa sig på tårna, stoppa in näsan och putta på burken   

Det kan vara så att damen blir lite bortskämd. Jag borde veta bättre, men jag kan liksom bara inte låta bli....hon är ju så liiiten!

Eftersom jag tycker det är lite oroande att en så liten valp ska ha så långa dagar, må så vara att hon blir omkringburen och bortskämd, så har jag bestämt mig för att dra ner på tempot lite. På jobbet alltså. Hanna skulle ha gått upp på heltid i juni, men hon ville gärna göra det redan nu. Så då blev det så -vilket ger mig och Sota lite kortare dagar. Sen får vi pussla med Susannes schema också, så kan dom vara hemma lite tillsammans dom också.

Börjar så smått ifrågasätta mitt val av yrke. Eller mitt val av följeslagare i mitt liv. Så många dödsfall sedan jag börjat på dagis. Så många goda vänner jag lämnat ut för sista gången, utan att veta att det var just den sista gången. Bara sagt "vi ses imorgon" -utan att veta att det inte blir så.

Dagishundar. Personalhundar. Egen hund. Älskade hundar.

Nu har Nellie följt skaran av hundar som gått vidare. Lilla, älskade Nellie. Med personlighet värdig en prinsessa. Eller snarare en drottning. Nellie som med hög och krävande stämma talade om för oss när vi jobbade för långsamt. Nellie som log när hon såg mig -speciellt om det var länge sedan. Nellie som följt med oss hem så många gånger, nästan blivit en självklar del av oss.

Smärtan efter Ixa är ännu så stor och nu måste jag sörja ännu en vän. En liten tröst finner jag i att nu har min Ixa ett välkänt ansikte däruppe, en vän att ty sig till. Ta väl hand om varandra!

Massor av varma styrkekramar till Nellies matte. Det är en mardröm. Jag vet.

Trots sin unga ålder är Sota både vänlig och förståndig med nya varelser. Frasse är en väldigt spännande ny bekantskap. Vi var lite oroliga att hon skulle prova ta sig en tugga, men hon nosar bara lite, försöker få igång lek genom att hoppa och skälla och vifta på svansen. Nån lek blir det inte, men Frasses nyfikenhet är definitivt väckt. När Sota sover vandrar han fram och lägger sig och tittar på henne, nära. Och jag kan svära på att han gör sitt yttersta för att smyga, annars brukar hans skal slå rätt hårt i golvet när han rör sig -men inte när Sota sover och han vill fram och kika.

Sota gillar att ligga i badrummet. Och är Frasse där, då delar dom "bädd"  

Fast om hon bökar för mycket, då fräser Frasse. Och det låter lite läskigt faktiskt...

Sota har varit ensam hemma med Susanne idag, när jag och Julia var i skogen. Det gick strålande, trots att Susanne är så orolig att den lilla ska löpa amok och hon inte ska kunna kontrollera henne. Men några hårstrån färre och med aningens söndertuggade öron överlevde min kära sambo  

Och när vi kom hem, då var puppisen helt färdig, efter att ha tagit hand om Susanne...

Jag och Julia gick i skogen idag. Jag tror att Ixa var med också -jag kände hennes närvaro ibland. Det känns fortfarande konstigt, naket och ensamt utan henne. Speciellt i skogen.

Det kom några tårar. Fortfarande kommer det tårar ibland. Att Sota finns har inte tagit bort smärtan och förlusten. Den har kanske mildrats något. I sorgen finns också glädje. Men det är fortfarande sorg. Och den måste få finnas kvar. Jag är inte redo att släppa min sorg och besvikelse än -Ixa var för ung. Vi var inte redo att skiljas än. Åtminstone inte jag.

I den bästa av världar hade jag fått ha Ixa kvar. Och Julia och Sota. Jag hade inte behövt välja någon -i den bästa av världar.