Igår gick vi Flaten runt med Karin, Gina och Luna. Karin ledde vägen och visade oss en "ny" runda, som dessutom är längre än den vi brukar gå. Och lite mer variation längs vägen också, hästhagar, kolonilotter och badstrand. Igår tog rundan 2 timmar, men jag skulle tro att den går minst en halvtimme fortare en vanlig dag. Igår var det nämligen isbana i stort sett hela vägen, vilket bitvis tvingade ut oss i skogen för att undvika benbrott.

Ja, ni ser ju -skridskor hade förmodligen fungerat bättre  

Hundarna hade i alla fall inga större problem, de verkar vara utrustade med sugproppar i trampdynorna. Ett och annat "platt fall" för flatten, men helt ärligt -det behöver inte ens vara halka för att det ska ske... :)

Rätt mäktig natur därute, helt otroligt att det ligger så nära stan!!

Och pinnar fanns det gott om -till Sotas glädje och mattes förtret. Valpen flisar ju alla pinnar -men glömmer allt som oftast att spotta ut fliset!! Ingen hit när hon har en matte som är så oerhört bra på att oroa sig...

Efter all frisk luft var vi rätt möra och det kändes skönt att krypa upp i soffan med ett glas vin efter middagen. 

Och idag kom äntligen de efterlängtade "lapphandskarna"! Snön har singlat ner hela dagen, vi har haft snöbollskrig med hundarna och gjort tassavtryck i orörd skog. Underbart!! Vi lär få en mycket spännande promenad till jobbet imorgon!

Här sitter jag, en fredag morgon, och väntar på bärgningsbilen. Igen.

Det hela började med att en efterlängtad torsdag äntligen kom. Efterlängtad pga inomhusträningen som stod på schemat. Denna gången skulle jag köra, då Karin körde förra veckan. Därav tog jag bilen till jobbet och strax efter 17 åkte jag och tankade för att sedan plocka upp Karin. När jag svänger upp på Karins gata börjar batterilampan lysa.....

Så vad gör man? Jo, jag ringde Susanne, som sa "åk inte". Kollade i boken och hittade inget som sa nåt om den lampan. Och träningen ville vi ju inte missa.

Så vi åkte  

Träningen var riktigt lyckad. Att träna freestyle är verkligen energigivande, glädjefyllt och alldeles underbart! Julia har gjort enorma framsteg från förra veckan -vi har "tjuvtränat" massor! Dock "håller" hon inte särskilt länge. Hon vill, hon vill så väldigt, väldigt gärna. Men det går liksom inte efter ett tag. Hon gör saker, bara inte de saker jag ber om -och inte lika fort. Ändå blir hon sårad ända in i själen när jag byter till lillasyrran, som suttit och taggat bredvid plan.

Även Sota har gjort framsteg. Igår ägnade vi oss mest åt positioner och lite enkelt fotgående. Men hon fick också leka lite med snurrandet och nya "tass-leken", som jag inte riktigt bestämt mig för vad vi ska göra av. Hon är hur som helst väldigt söt när hon sitter och lyfter en tass och nästa -igen och igen.

Vad Sota INTE har gjort framsteg i -snarare tvärtom- är passiviteten mellan passen. För nu har hon verkligen fattat vilken värdefull tid hon går miste om när jag tränar lilla Bumbibjörnen. Då blir det koppel på, så får hon fjanta runt bäst hon vill på sin bädd. Inget pip än dock *tacksam*

Efter träningen skulle hundarna kissas och....ja just det -bilen startas... Lite nervöst när jag vred om nyckeln, mitt ute i "ingenstans" där vi befann oss... Men jodå, Gamla Bettan startade så snällt. Lampan lyste dock fortfarande, men det betydde ju uppenbarligen inte så mycket.

In med hundar och Karin och så bar det iväg. Vi körde....och körde....och körde....tills vi kom till Älvsjö mässan (ca 10 min från Karins port), då började det blinka lite här och där och hastigheten sjönk -väldigt fort. Jag gasade lite extra, men det hjälpte liksom inte...hm... Och sen -tystnad.

Vi stod lite illa, så på med varningsblinkers och ut med triangel (vart fan lägger man en sån???) Och börja ringa runt. Torsdag är tydligen det nya lördag, för ALLA var upptagna, icke närvarande eller icke körbara.... Så det blev bärgarn.

Det första Susanne sa när jag ringde var "jag sa ju att ni inte skulle åka". Jag var sjukt glad att vi tog oss så långt och ångrar ingenting -träningen var ju tok-lyckad     

Nu får vi bara hoppas att bilen går att rädda. Inväntar ännu en bärgare, som ska ta bilen från tallis till bandhagen, för tydligen har Zippa flyttat sin verkstad. Det var ju tur att jag fick veta det, innan det hände nåt allvarligt!

Den här helgen har jag hunnit med sjukt mycket! Jag har hållit kurs i vardagslydnad -med inlägg av aktivering, trix, konster och freestyle- med Karin. Deltagarna var ett gäng bostonterriers och en fralla. Hade glömt hur roligt det är att hålla kurs med en "trygg" grupp, där alla vågar prata och diskussionerna svävar fritt. Vi hann med massor och lite till under två underbara dagar.

Jag och Mika åkte en sväng till Hundstallet för att lämna två gigantiska säckar och två alldeles vanliga kassar fulla av koppel, leksaker, tugg, selar, halsband, bäddar och lite av allt möjligt annat. Dessa skatter har samlats in av dagiskunder (alla har ju lådvis med impulsinköpta hundsaker som bara ligger och skräpar hemma). Vi har också gått igenom butiken några gånger och fann där massor av fina saker som tog plats på våra hyllor -och som faktiskt skulle kunna göra annan väldigt glad. Med oss hem från hundstallet fick vi också en "bössa", så nu ska vi samla pengar till alla dessa hundar som råkar illa ut i människans värld.

Jag har också hunnit med massor av tid ute i skog och mark med mina egna troll. Efter hundstallet hittade jag och Mika en "alldeles ny" slinga ute i Ågesta. Lite nervöst var det ett tag, då mörkret föll och jag frågade Mika om hon har bra lokalsinne. Svaret var nekande -och alla vet ju hur toppen mitt lokalsinne är. (Det är en gåta att jag hittar upp ur sängen varje morgon....) Hur som helst så hittade vi tillbaka till bilen -vår utgångspunkt. Nöjda och glada, rödkinade och med lyckliga hundar.

Väl hemma igen blev det lite träning. Låten är bestämd och klubbad, stegen börjar ta sig, uthålligheten växer, programmet hittar sin form -ja till och med tävlingsnerverna har infunnit sig.... Om vi blir klara för tävling till den 25:e februari vet jag inte, men snart. Vi är på gång -och det är alltid nåt!

Även Sota lär sig fler moment. Igår började vi med att lyfta höger tass. Nu gör hon det lätt och utan problem, dags att forma målet kanske.... Jag vill att hon ska kunna lyfta båda (fram)benen i takt med mig. Jag vill också att hon ska kunna lägga tassarna på fötterna eller annan valfri plats. Måste bara bestämma mig hur jag ska lägga upp kriterierna där -vi har ju mest lekt och experimenterat, utan större krav. Men tjejen är smart och inte längre valp (påstår vissa iaf, jag vet inte om jag är beredd att hålla med) -dags att utmana tankeverksamheten är det hur som helst. 

Ja, det var en liten uppdatering av nuläget. Mycket hund är det. Letar kurser och föreläsningar, bokar plats på några. Läser Per Jensens "Hundens språk och tankar", tränar, tränar, tränar. Vill veta mer, kunna mer, lära mig mer!!

En liten tuss på ett snöre, så kändes det när en 8-veckors Julia kom till oss. Liten och helt sjövild. Allt som innebar någon form av stillasittande var i det närmsta omöjligt.

Men så växte hon upp, den lilla tussen. Massor har vi hunnit med under 6 år. Vi gick skolan tillsammans, härliga dagar fyllda med både teori -då Julia sov gott under bänken -och praktik. Vi har provat på både spår och sök, tävlat i lydnad, lärt in preparatsök och assistanshunds moment. Vi har åkt land och rike runt på utställningar, med varierande resultat. Roligt har vi dock alltid haft och många vänner har vi fått. Hon har stått vid min sida på ett stort antal kurser och agerat min assistent när vi visat hur inlärning av olika moment kan gå till. Och nu siktar vi mot debuten i freestyle -man blir aldrig för gammal för att prova nåt nytt!!

Nåt vidare värst sjövild är hon dock inte längre. Det försvann med första löpet och numera tar hon livet med ro. Sin födelsedag firar hon med en rejäl sovmorgon, lite extra gott till frukost -och självklart blir det paket!

I vanlig ordning ska det gamla året ut, så att det nya kan ta sin början. År 2011 var ett stort och sorgligt år. Här kommer det, i repris....

Januari: 2011 var året då jag fyllde 30. Redan i januari började mina tankar vandra till denna dag -och vad den betydde. Träningskort inhandlades och rökningen hade lagts på hyllan. I slutet av januari var det varmt nog för vårkänslor....det höll inte i sig!

Februari: Årets första "snökaos" drabbade stockholm. Jag tränade, både mig själv och hundarna. Vårens tävlingar började planeras. Ixa besökte djursjukhuset.

Mars: Planerandet för det nya -egen företagare - tog fart. Kurser på skatteverket, oändliga "att-göra-listor" och många tankar, farhågor och förhoppningar. Lillasyster Tina hälsar på med pojkarna och vi besöker fjärilshuset. En av dagisets äldsta kunder går bort, det känns lika stort varje gång...

April: Fasadrenovering....hemmet såg ut därefter -och balkongen var nerplockad.  Årets första spår ute i Ågesta, med Julia och Ixa. En fin och solig dag, som följdes av fler i denna månad. Även om mycket tid gick åt till att sätta mig in i nya rollen som dagisägarinna, så hann vi också ut i skog och mark -vi njöt av värmen och förundrades över knoppar och blommor som överlevt vintern. Och så var jag så oerhört lyckligt, helt plötsligt hade jag allt -kärleken, hundarna och karriären!

Maj: Denna månad är jag officiellt ägare till hunddagiset. Fyra dagar in i nya rollen lämnar Ixa mig och hela världen faller ihop. Så var jag inte lycklig längre. Några veckor senare följer dagishunden Nellie Ixa till de evigt gröna. Jag gör vad jag kan för att hålla ihop och ta mig igenom dagarna. Ingenting känns längre viktigt, minst av allt det dagis jag under hela våren jobbat så hårt med. I efterhand är hela denna månad grumlig och svår att minnas i detalj, men bloggens inlägg vittnar om enorm smärta och förlust. Lena känner min smärta ända upp till Umeå och flyger i slutet av månaden ner med Ixas lillasyster. Så kom Sota in i mitt liv, med en kärlek och glädje jag så desperat behövde.

Juni: Denna månad får vi svaren från obduktionen. Svaren som inte gav några svar. Vi fick också hämta hem vår Ängla-Ixa. Hon är fortfarande saknad i varje andetag. Men livet börjar så sakteliga gå vidare. Inte till det som var, utan till det som blev, nu när Ixa inte längre vandrar med oss. Sota bjuder på skratt, liten, vild och kavat som hon är. Vi är ute i solen massor, Sota provar på sitt första spår, jag försöker jogga med Julia (med sorgligt resultat). Och jag fyller 30 år. Firas stort från Vasa, Umeå och hemma i tallis. Kärlek!

Juli: Lillasyster med familj hälsar på och denna gång besöker vi Gröna Lund. Vi kollar också in tallkrogens lekpark, en hit för Elliot, och Bandängens stora fina lekpark med bilar och ännu fler bilar... Raffe lämnar oss, mysiga, mjuka, fina Raffe. Fjärde hunden jag förlorat detta år. Det blir inte lättare, det blir bara svårare att ta in. Varför har alla så bråttom?? Vi får semester och åker till Umeå, för välbehövlig vila och rekreation. Vi träffar vänner, vi är ute i skogen, vi njuter av ledigheten och allt är kärlek. Ixa är med, fortfarande saknad.

Augusti: Susanne och Julia åker till västkusten och jag och Sota kör stuga på landet en helg. Denna månad gör det lite mindre ont att tänka på Ixa och nu väller minnen fram. Fina minnen. Vi ser Pride-paraden och festar till en dag. Detta året är dock priden mer festival än pride, en besvikelse -men ändå en trevlig kväll. Jag drömmer om Freestyle, nu vill jag få till ett program med Julia -men vilken låt ska vi välja??

September: Julia testas positivt för Borrelia och Anaplasmos och påbörjar en 40 dagar lång antibiotikakur. Hur otur kan man ha?? Sotas jaktträning börjar ute i Gålö. Bloggen fylls av minnen och bilder av Ixa.

Oktober: Denna månad rymmer blott ett inlägg. 1:a födelsedagen utan dig.

November: Denna månad rymmer två inlägg. Det första är "6 månader har gått". Du är såå saknad, min vackra Ängla-Ixa!! Det andra inlägget handlar om när man är redo att gå vidare -och vem som har rätten att bestämma detta.

December: Så kom december. Snöfritt och utan julkänlsa, men ändock december -årets sista månad. Julen firas hemma med lilla håriga familjen, en glad och kärleksfull dag. Det saknas en som sliter upp paket i rasande fart. Men det gör ändå inte lika ont längre. Tårar faller ibland, men det skär inte. Det blir aldrig det som var förut, men det som är nu -det är faktiskt inte så illa det heller   

2011 kan tyckas som ett ganska sorgligt år. Och det var det. Men där rymdes också så mycket kärlek och glädje. Det jag inte kan förändra, det kan jag inget göra åt. Men jag kommer att fortsätta minnas, medan jag älskar de hårbollar som ännu går vid min sida.

Och året som börjat? Det borde väl bli bättre? Låt oss hoppas!!

Ixa -så följer du med mig in i detta år