Har anmält mitt Sota-skrot till tävling. 10 dagar efter 1-årsdagen (och tillåten start) gör hon debut i Linköping. Om det går åt pipan är det inte hela världen, för 3 dagar senare kör vi tävling nummer 2!

Jag kan inte förstå hur snabb denna hund är! Nu återstår bara att se om hon har bättre tävlingsnerver än den lilla terroristen (som självklart också kommer att tävla!!)

Och på tal om terrorist så tycker jag att hon gjort stora framsteg sedan Sundsvalls-fiaskot. Kanske hon har fått en "aha-upplevelse"? Vågar man hoppas på lite mindre scenskräck nästa gång? Vore ju trevligt om vi i alla fall kunde ta oss staplande genom hennes program. Nu siktar vi inte på nästsista platsen längre -nu vill vi bara slippa bryta!!

Tjoho, fyra veckor kvar   

Så var debuten gjord. Och jag kan väl inte påstå att jag är jätteförvånd över att Julia frös. Känns bra ändå, att debuten är gjord, att jag vet vad vi ska jobba med. Och framför allt att jag -trots nerver, publik och förväntningar- ändå såg min lilla terrier och bröt. För det är ju det absolut viktigaste, att hon har roligt. Det är ju trots allt därför jag gör detta med henne! Och jag vet att, om vi ska ha den minsta chans, så måste jag hela tiden ha hennes bästa i tanken.

Jag tror dock att vi kommer över denna "vägbula" som är hennes scenskräck. Vi ska träna, träna, träna fram till Linköping. Vi ska höja volymen och bygga det lilla självförtroendet. Det SKA gå!!

Vårt mål är: förbättra Julias självförtroende, ha massor av kul -och tre uppflyttningar så vi får diplomet.

Det är allt   Ursprungligen lovade jag mig själv att ge Julia 4 chanser. 4 tävlingar, blev det inte bättre så skulle hon "slippa". Efter helgens resultat höjer jag det till 15 (eller nåt). Hon behöver en lång start-sträcka, men det kommer va värt det!

Sotas program växer fram för fullt. I motsats till Julia så har Sota inga som helst problem att orka huuur länge som helst, inget är läskigt och självförtroende finns det massor av. Blir det fel så provar hon gärna igen och igen och igen....

Jag tror att hennes debut är nära -och att den kommer gå strålande   

Nu siktar vi mot stjärnorna   

För några veckor sen sa jag till Susanne, "För första gången sen Ixa dog så känner jag mig sådär lycklig, helt igenom och fullständigt." Så som jag kände innan Ixa gick bort. Faktiskt bara dagarna innan hon försvann. För så fort gick det ju....

Vilket inte betyder att jag glömt allt det hon gav. Inte heller betyder det att jag inte saknar henne. Men det finns ju så många härliga minnen att skratta åt!

Och nu när det återigen går bra för mig. När jag utvecklar min verksamhet och blir större, så är jag så fruktansvärt livrädd. För tänk OM det den dag jag tar över det nya dagiset är så att jag förlorar en värdefull bit av mig själv igen? Fyra dagar efter att jag gått in som ägare i mitt första dagis dog Ixa. Och jag vet att det är jätte-super-barnsligt att tänka så, men tänk OM. För man kan ju inte få allt....

Och vad gör man åt det? Lever sitt liv rädd att förlora och därmed inte vågar? Eller vågar man? Nu verkar det, som tur är, vara så att jag allt som oftast "ramlar in i" händelser som leder till stora beslut och sen bara rullar det på. Och det känns bra, det ÄR roligt. Så jag vågar. Allt det här får mig ju att känna mig så levande!! Hur ska jag kunna låta bli?

Men OM....då vet jag inte vad jag tar mig till!!

Har ni sett filmen "Prayers for Bobby"? Om inte, gör det!

Gripande, sorglig, sann. Viktig!

Lite tankar efter att ha sett filmen:

Det är helt otroligt att jag kan leva mitt liv så normalt och enkelt, trots att jag är homosexuell, när andra lider så. Helt otroligt att jag aldrig stött på ord som gjort mer skada än några snabbt torkade tårar.

Helt otroligt att det finns människor som kämpar för sitt liv, när jag kan sitta här och känna mig trygg. Trots att vi delar samma "synd".

Tänk att andra finner det största hotet i sin egen familj. När jag fick stöd och förståelse.

Min lillasyster, Tina, återberättade för mig: Några killar från hennes skola satt och pratade väldigt negativt om homosexuella. Då säger hon "min syster är faktiskt lesbisk, och hon är helt normal!" Tina var runt 15 år vid denna händelse. Det kändes bra i hjärtat!

Min bror, Peter, tröstade mig efter ett sprucket förhållande med orden "du har nog snart en ny tjej, det är jag säker på!" Som den självklaraste sak i världen, att det skulle bli en tjej.

När jag kom ut för min pappa ville han veta om jag var lycklig. Han nöjde sig med det.

Och min mamma, som aldrig lät mig tvivla över dessa fem viktiga ord -"jag är stolt över dig!"

Det finns människor i min omedelbara närhet som inte haft samma tur. Det finns stunder när jag, trots allt, känner mig udda och utanför i min egen familj. Detta trots att jag aldrig mötts av annat än kärlek. Jag vill inte ens tänka på hur jag skulle må, vem jag skulle vara, om det vore annorlunda.

Varför är det så, att de människor som kämpar mest för mina rättigheter, är de som förlorat mest? De som redan sett det värsta, de gör nu allt för att informera världen. Så att jag, och andra med mig, ska kunna gå tryggt på gatorna i vår hemstad.

Och så finns det människor som inte förstår varför det måste finnas en Pride festival och en parad. Så länge det finns okunskap och hatbrott behövs den. Så länge som samhället och kyrkan kan få en mamma att vända sin egen som ryggen -ja så länge behövs Pride. 

När man fyllt 30 kanske man ska ha lite mer respekt för livet. Tänka efter en gång extra, innan man gör sånt som kan resultera i gipsvagga och månader av sjukersättning.

Men det var typ 20 år sen jag åkte stjärlapp sist (eller "liukkuri", som det hette när jag var liten, där jag bodde då) Och det var ju så roligt!

Och ibland måste man låta "det lilla barnet" komma fram och leka  

Varken hundar eller människor skadades (allvarligt) under filmning av detta klipp.