Från sambo till inneboende....

Tänk så snabbt livet byter riktning...

Och vilken tur att det finns vänner som tar emot när man faller!

När man har en hund som helt saknar sunt förnuft, då är det dumt att spendera 6 timmar utomhus med allt från "bergsklättring" i högdalstopparna till jogg i ågesta. Igår linkade min svartnos runt här hemma och såg helt förskräckligt förstörd ut (även om nog svansen gick rätt flitigt ändå....) Hon klagade inte ens över det faktum att hon, på grund av sin träningsvärk, fick stanna hemma när jag och Julia gick till gubbängen för att kika på rallylydnaden. Och när vi återvände hem några timmar senare låg hon kvar på precis den plats vi lämnat henne. Och flattar är ju knappast kända för att vara speciellt "parkerings-bara".

Efter en vilodag var hon i mycket bättre form. Men för att ta det säkra före det osäkra så kör vi en till vilodag. En liten tur i närmsta skog, men annars bara små rastningar. Hon klagar inte, så jag antar att hon ännu känner av "baksmällan" efter våra upptåg :)

Fördelen är att hon verkar ha kommit ur fas i sin skendräktighet :D

Nu sticker jag ut på kvällens jogg. Ska bli spännande att se hur långt man orkar i denna hetta.... Hundarna? De blir hemma!

Idag ska jag springa 3,2 kilometer utan att stanna. Det kan bli hur spännande som helst.

Men först ska jag göra en miljon andra saker. Just nu har jag tilt i hjärnan, så jag försöker se upptagen ut genom att blogga lite. Jag måste verkligen bli bättre på att skriva listor....

Det är sannerligen förunderligt att ett speciellt datum kan upplevas på ett alldeles speciellt sätt, för att man varit med om något alldeles speciellt traumatiskt just den dagen, fast för ett år sedan.

Nu har jag ju kommit vidare och tänker inte på det som hände lika ofta. Inte heller gör det lika ont längre. Men det hindrade inte mig från att falla i gråt hela fyra gånger innan jag ens borstat tänderna denna morgon. Eftersom jag ändå känner mig själv en liten smula förstod jag ju att det skulle bli så. Därmed hade jag planerat att vara upptagen denna dag. Inte på ett "jobba-hela-dagen-sätt", utan på ett "uppskatta-livet-sätt". Med hundarna, självklart -dessa varelser som ständigt och jämt utgör navet i mitt liv, min trygghet och min kärlek.

Nu har vi spenderat en dag ute i naturen, med hundar och vänner. En fin dag, med massor av lek, godsaker och skratt. En sån dag som borde vara mallen alla andra dagar skapas efter. Och det gör mig oändligt sorgsen att Ixa inte kunde vara med. Men på något sätt så tror jag ändå att hon kanske var det. Hon var i alla fall med mig, i tanke och i hjärta.

Från denna dag är 5:e maj den dag på året som ska fyllas till brädden av ren och skär livsglädje. Det är det finaste jag kan ge min Tjuvaktiga Skata, som tog sig an livet på alla de sätt hon förmådde, i varje litet andetag, till den dag hon försvann ur mitt liv.

Jag oroar mig lite. Tänk om sprutorna inte hjälper Julia, och hon ändå kommer ha så ont. Tycker hon blir bara grinigare och tröttare och mindre benägen att gå i trappor -eller en vanlig promenad för den delen. När jag klippte hennes klor idag såg jag att hon slitit ner dom snett fram. Mycket snett. Det är nytt.

Tänk att det ska vara så svårt att få ha två friska glada lyckliga pigga underbara hundar samtidigt......

På lördag är det ett år sen den där hemska dagen, då jag utan någon som helst förvarning kom hem en hund kort.

När marken försvinner under en, då tar det tid att bygga upp. För några veckor sen föll de sista bitarna på plats, och nu känner jag mig nästan som samma Linda som för ett år sedan -innan jag såg min bästa vän kollapsa och dö. Återigen njuter jag av att promenera timme efter timme -oavsett väder. Jag har återupptagit både hund- och egen träning. Och jag har börjat laga mat igen -vilket jag aldrig hade anat skulle vara så svårt och ta så lång tid. Inte att laga själva maten alltså, det går rätt fort. Men att återfå rutinen. För några veckor sedan tog jag dock beslutet att nu fick det vara nog med att va stammis på alla matställen i och runt Tallkrogen -nu var jag sugen på riktig mat. Så för att verkligen komma igång beställde vi "matkasse", vilket betyder att allt vi behöver göra är att hämta färdigfyllda påsar och sedan laga maten -enligt medföljande recept. Plättlätt och oftast helt ok (ibland till och med gott).

Så ett år senare är jag tillbaka. Och mår helt okej. Men det är inte rättvist nånstans, att förlora på det sättet eller i den åldern! Och på lördag har ett år passerat, en milstolpe på något sätt. Och man börjar glömma...doften och känslan av mjuka öron. Men minns det roliga och varma och underbara -alltid.

Du vackra hund - vad jag saknar dig!!