Senaste inläggen

Av Linda - 27 juni 2011 20:03

Dag 2.


Samma runda.


Inte fullt lika mycket blodsmak i munnen -och fötterna aningens lättare. Fast bara aningens, för någon riktig joggare har jag aldrig varit. Helt klart en amatör, som visserligen finner nöje i det. Om inte annat är det viktigt för den psykiska hälsan att röra på sig -man blir helt enkelt knäpp annars. Eller jag blir det iaf.


Älskar skogskyrkogården. Springer allt vad jag orkar upp för trappen till "Almhöjden", där jag lägger mig på bänken under de mäktiga vackra träden. Ligger där en stund, lyssnar på mina egna ansträngda andetag. Stör mig inte ens på den barbröstade killen i keps som sitter utanför muren och solar. Jag känner mig ensam i min bubbla för en stund.


Trots att marken inne på skogskyrkogården bjuder på det mest behagliga underlag att jogga på, kan jag inte låta bli att ta det lugnt. Går mest i lagom lugn takt och tittar mig omkring. Där är så vackert och rofyllt. Ser en sten tillhörande en man som dog det år jag föddes. Vilket betyder att han firar (?) 30 år som avliden samma år som jag firar 30 år i livet. Vet inte varför det fyller mina tankar hela vägen tillbaka hem -även efter att jag börjat jogga igen och egentligen behöver större delen av min hjärnkapacitet till att styra de allt tyngre fötterna framåt. Vem stoppade bly i joggingskorna??


Tar mig hela vägen hem och upp för alla trappor. Känner mig stolt, levande och glad. Och trött -helt sjukt trött. Men på ett bra sätt!


Det blir bra detta. Inte bara för min psykiska hälsas skull, utan även för den fysiska. Fattar inte att jag rört så lite på mig sen Ixa försvann. Trots att det jag alltid finner tröst i är just att vara ute och gå. Och att äta, förstås. Vilket jag har gjort -tröstätit i massor....


Men det gör ju att åtminstone en är positiv för att Ixa gick bort -vågen. Hela 3½ kilo positiv faktiskt!

Inget beach 2011 med andra ord   


Nu ut på den efterlängtade och högt uppskattade balkongen för att njuta av kvällens sista solstrålar. Det är sommar!


Av Linda - 26 juni 2011 18:36

Jag har gjort det!!


52 dagar efter att Ixa lämnade mig har jag äntligen tagit min första "hundlösa" joggingrunda.


Det gick tungt. Till stor del för att det var över 52 dagar sen senaste rundan.... Men också för att det saknades någon som envist drog framåt när orken sinade.


Det var värt det -all blodsmak i munnen, svetten i pannan och smaken av spya bak i munnen. Det var värt allt. För nu känns det bättre!


Jag sprang genom lilla skogen, genom småhusområde i gamla enskede och upp till skogskyrkogården. Jag sprang in genom stora ingången på skogskyrkogården, upp över dom gröna kullarna, tog trappan upp till "Almhöjden" där jag la mig ner på en bänk och tittade upp på molnen.


Det är så vackert!


Sen joggade jag tyst och lugnt på små stigar förbi gravar överhöljda med blommor i regnbågens alla färger, ut på nynäsvägen och hem igen.


Jag känner att jag läker. När jag utan ansträngning kan se och känna den vackra naturen runtomkring mig -då vet jag att jag läker.


Och jag kände mig inte ensam. Inte alls faktiskt. Tvärtom så kunde jag nästan ta på Ixa, så verklig kändes hon brevid mig.

Av Linda - 26 juni 2011 16:34

Idag har vi varit i "lilla skogen" och lekt bland stenblock och nerfallna träd. Helt orädd är lilla valpen, far fram som en riktig vilding bland stock och sten. Ibland får man ta emot så landningen blir mjuk -själv har hon inget förstånd.


Vi hade också med oss liten dummy och tränade apportering. Om inget mer intressant stoppar henne på vägen ut så springer hon fram och griper (inte alltid så snyggt -men ändå...) och hon kommer alltid tillbaka. Vill gärna droppa den lite tidigt, till skillnad från storasyster Ixa som ogärna droppade den alls.... Roligt är det iaf, så roligt att jag har tagit tag i problemet att hitta träningskompisar. Och nu verkar det vara löst -efter sommaren kör vi igång. Lyckliga vi!!


Turerna till skogen blir ju ännu ganska korta, det är tur att det är nära. Nu orkar hon också gå hela vägen hem igen. Oftast iaf, ibland blir hon trött och hugger tag i byxorna så hon kan "åka efter". Lite gulligt, om än inte så hållbart i längden -i alla fall inte för byxorna...


En av dagens kissrundor ledde oss genom skolgården, där vi sökte skydd för en plötslig och explosiv attack från skyn, som vräkte ner enorma mängder ljummet vatten över tallis. Under ett träd stod vi och betraktade ridån av vatten medan vi förblev torra. Till slut lockades vi ut ändå, det är något barnsligt roligt med regn och att bli blöt in på bara skinnet. Då hade den värsta attacken dragit förbi och när vi klev in i trapphuset var vi -inte helt torra- men närapå.


 

Det är en bra dag -idag också.

Av Linda - 24 juni 2011 18:16

Det är midsommarafton. Jag har städat och tvättat, kört ren tvätt till dagis, handlat. Tog en promenad i skogen med hundarna på morgonen, och en till i bandhagen efter att jag handlat.


Den smög sig på under dagen. Den där känslan, som jag så ofta kände när jag var ute i skogen med Ixa och Julia. Den där känslan som helt försvann med Ixa. Som jag i mina mörkaste stunder trodde aldrig skulle komma tillbaka.


Den Totala Lyckan.


Små blixtrande stunder av en kärlek som fyller mig, så stor och så överväldigande. En känsla av att jag är på precis rätt plats, vid precis rätt tillfälle. Att jag har allt det jag någonsin kunnat önska.


Lycka!


 

Tänk att den är på väg tillbaka...


Trevlig midsommar till alla mina underbara vänner och min älskade familj som med er kärlek ger lyckan möjlighet att komma in i mitt liv igen   

Av Linda - 24 juni 2011 11:07

Åren går så fort, känns som det var igår jag fyllde 20 eller 25. Och helt plötsligt är man 30.... När man var liten var 30 gammalt -typ "pensionsåldern-gammalt". 30-åringar satt hemma och virkade, dom kunde inte dansa, pratade bara om tråkiga saker och de hade alla minst 2½ barn.


Jag kan visserligen inte dansa -men förutom det så känner jag mig väldigt lite som den 30-åring mitt barndoms-jag målade upp. Jag har aldrig varit mycket för att festa hela nätterna (gjorde bort den delen av mitt liv i alltför unga år -det gav inte mersmak), inte heller är jag mycket för leriga festivaler (förutom priden som står för kärlek) eller superhög musik. Allt detta är väl sånt man förmodas göra under sina 20+ år. Eftersom jag inte fann nöje i dessa saker då så sker ingen skillnad nu när jag är 30.

Alltså krävs ingen ålderskris -jag är precis den jag alltid varit   


Trots allt så är 30 någon form av milstolpe i livet. Och kris eller inte så är det självklart att man vill att dagen ska fyllas med något som kanske är en liten aning utanför det vanliga schemat. Susanne skulle jobba, fick inte ledigt. Bara att acceptera. Och jag hade ingen energi att fixa något, middag fest eller liknande. Så jag räknade med en ganska vanlig dag -firandet fick komma vid senare tillfälle.


Första halvan av dagen kände jag mig väldigt nere. Jag hade tänkt mycket på hur denna dag skulle vara, och i tankarna var Ixa och Julia med. Nu fanns ingen Ixa, och jag kunde inte låta bli att tänka på hur denna dag skulle sett ut om allt vore annorlunda. Vi skulle ha gått till jobbet, genom skogen. Ixa glad och pigg. Hon skulle ha fått mig att skratta...Jag skulle ha fixat något inför kvällen...


Men gratulationer och små överraskningar ramlade in, på FB och irl. Hunddagisets granne, damen i syaffären, kom förbi med en present. En av mina anställda, Hanna, hade bakat (både fina och supergoda) småkakor. Min syster ringde och gratulerade och frågade om jag sett på facebook. Det hade jag inte, så jag skyndade till datorn. Och såg detta....


Rebus: Bild 1



Bild 2. Under dagen fick jag ledtråden "inte produkten, mer specifikt"


 

Bild 3. Under dagen med ledtråden "tidsperiod"


   

Bild 4, med ledtråden "enhet".


Jag listade ganska snabb ut....ko-cigg-år-den. Och höll envist fast vid detta till sena kvällen. Då det slog mig (med lite hjälp), ko-LM-år-den. Alltså kolmården! Min familj har gått samman och fixat så att jag ska få åka till kolmården och gå in till vargarna!


På fb hittades också hälsningar från syster och pappa med familjer och från bror med familj.


   


Vilket fick ögonen att tåras. Nog är fb bra ändå, som kan krympa avståndet en aning!

Tina skickade också en söt film där hon och Elliot sjöng för mig och Elliot avslutade med "grattis moster Linda"   


Mycket kärlek under dagen. Men det hjälper inte, fyller man 30 och ska -efter stängning- ta sig hem till en tom lägenhet och äta något tråkigt halvfryst, ja då känns det lite ensamt faktiskt. När vi kom in i vårt trapphus snappade Julia dock upp att Susanne var hemma, och flög uppför trapporna med mig och Sota efter. Detta var aningen konstigt, Susanne skulle ju jobba... Utanför dörren stod en blombukett, levererad med bud. Överlåset var låst. Då var hon nog inte hemma ändå, Julia måste ha tagit fel (vilket hon iofs aldrig gör...)


När jag öppnade dörren ser jag en jättelik blomma, en Miranda-nalle och sen hör jag "ja må hon leva, ja må hon leva...." I ett mörkt vardagsrum står Susanne, Mika, Pernilla, Hanna, Louise, Marit och hennes nya tjej Ellinor och skrålar i högan sky. Jag var totalt chockad!


Fortfarande i chock fick jag än det ena än det andra paketet eller kortet att öppna. Jag fattade ingenting när jag fick en blombukett med kort där jag gratulerades av "Andrea, Erica och Lena". Vem är det? Jaha, från Umeå, är dom här?? Hur kom blommorna hit då?? Som sagt -en aning chockad  


Massor av roliga saker fick jag. Alla perfekta "Linda-saker". Choklad, Miranda-nalle och rosa blommor -mer Linda än så blir det aldrig.


 

 

Jag fick också lite skönhetsprodukter -nu för den "mogna kvinnan"    och en flaska vin och av Hanna, en fin tavla hon gjort själv...


 

Jag tycker hon fångade Sotas uppsyn så underbart bra   Helt klart dolda talanger hos vår fina Hanna!! Denna gjorde mig så glad!


Champagne -Bollinger, självklart -serverades med skål för 30-åringen och sen blev det middag med vin, följt av kaffe och tårta. Oj, vad det hade fixats för lilla mig!! Och jag hade ingen aning.


Så fick jag fira min dag med några av de människor som är betydelsefulla i mitt liv. Och i tankarna alla de som inte kunde vara med. Jag är djupt rörd över all kärlek och allt arbete för att göra dagen så speciell!


Vi hade så trevligt och tiden gick så fort -snart var klockan över 12. Halv två kom vi oss isäng och fick 3 timmar välbehövlig sömn innan vi skulle upp och öppna dagis. -kan jag säga- kändes det att jag fyllt 30!


Av Linda - 19 juni 2011 14:07

Jag saknar Ixa. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och önskar hon var här.


Men jag är glad ända in i själen att jag får lära känna Sota. Jag kan inte tänka mig att det fanns ett liv innan Sota. Precis som jag inte kunde tänka mig att det skulle finnas ett liv efter Ixa. Det är konstigt, hur man som hundägare måste tvinga sig själv att gå igenom förlust efter förlust -det går inte att skydda sig. Inte om man vill fortsätta älska dessa underbara varelser. Och fortsätta få den villkorslösa kärleken.


Jag är glad över de tusentals skratt Sota hunnit ge mig på de 4 veckor jag känt henne. Jag är tacksam för glädjen och kärleken hon fört in i våra liv.


Ett nytt liv är så spännande. Att se en valp betrakta världen får nog den mest hårda människa att mjukna och se skönhet. Och att lära en valp, att visa vägen och träna tillsammans -det är underbart. Sota klickades in vid 10-11 veckor och jag har fortsatt klicka henne. Nu ser jag allt mer hur hon tar egna initiativ, hur hon provar sig fram, hur "ljuset tänds" däruppe när hon kommer på nåt som lönar sig. Allt fortare går det att lära in nya saker, hon utvecklas i en rasande takt.


Och när tankarna på Ixa får sorgen att välla in och ögonen att tåras, då sätter jag mig ner på golvet, håller mina två hårbollar tätt intill och berättar om Ixa, Sotas storasyster. Ixa som fick mig att våga språnget, som följde mig troget genom mitt livs hårdaste stormar och tog mig säkert iland, innan hon lämnade mig.

Av Linda - 19 juni 2011 09:58

Nu har jag laddat och laddat för att ge mig ut "på vägarna" igen. Utan Ixa. Lusten att komma ut och springa har vuxit sig allt starkare och igår vann den över allt förnuft. Jag var ännu inte helt redo att springa själv -så jag tog med lilla terroristen.... Ett misstag -det förstod jag redan innan. Julia kan och vill ju inte. Det är väl ungefär det tråkigaste hon vet.


Men jag frågade med pigg, glad och spännande röst om hon ville med, hon la huvudet på sned, lyssnade och sen flög hon upp. Att det hade mer med mitt tonfall att göra, än det faktum att jogging stod på schemat -det fattar väl jag med.


Ergosele och koppel på, nerför trappan gick relativt fort -ännu peppad av det glada tonfallet. Sen tog det stopp. Julia travade på i sin snabbaste takt -vilket inte ens kan räddas upp genom att kallas lätt powerwalk. Om jag joggade så sakta att jag nästan stod still -då kunde jag jogga. Men jag kunde lika gärna gå -Julias takt var densamma.


Ett tag släppte jag henne så fick hon trava där -allt längre bakom mig. Till slut var hon bara en liten prick, då stannade jag, väntade in och kopplade upp igen. Suck!


Lite mysigt var det -trots allt. Då jag insåg det lönlösa i det hela så valde jag en annan väg -genom skogskyrkogården. Lugnt, tyst och vackert. Och sen hem igen.


Julia sov resten av kvällen  


Idag öser regnet ner. Vilket betyder att få ut Julia på en till joggingtur är lika med noll. Inte för att chansen var särskilt stor ändå -efter gårdagens pärs....


Så idag smäller det. Linda -helt utan hund- ute på joggingtur. Det måste vara många, många år sen sist. Skrämmande tanke! Må Sota växa upp snart! Och må hon få lite mera spring i bena än "storasyster" Julia!!

Av Linda - 18 juni 2011 13:21

Vädret var perfekt för Skrotans första spår. Vi var ute ganska tidigt (allt är ju relativt...) så det var inte så varmt, och efter gårdagens regn var marken perfekt fuktig.


Vi hämtade upp Mika och Qiara och åkte ut till Ågesta. Där blev det en liten promenad ut till mest perfekta skogen. Julias och Qiaras spår las först -för att ligga ungefär en timme. Medan vi väntade fick Sota gå ett litet spår. Hon plockade upp spåret fort, men hade liiite svårt att koncentrera sig hela sträckan (den var inte lång). Väl framme vid föremålet hade hon dock fått upp farten och sprang raskt förbi....


På tal om "farten" så kan jag ju säga att om Skrotan fortsätter i detta tempo kommer det bli bra mycket behagligare spår än jag hade med storasyster Ixa, där jag åkte in i träd och buskar i mina tappra försök att hålla emot en tornado i 15 meter lina...


Vi hann också träna lite apportering innan Julias spår var klart. Här drog jag en vild chansning, Sota har inte varit speciellt inne på att apportera av mig förutbestämda föremål. Skor, skräp och annat skoj går bra, men inte sånt jag kastar eller rullar. Men jag tänkte att här är vi nu, mitt ute i skogen -då måste vi ju försöka iaf. Så jag tog i för kung och fosterland och släppte min lilla skrota och hon flög iväg som en liten projektil och kom tillbaka!! Hon höll också fast i dummisen medan jag berömde och var så till mig att jag nästan började böla. Sååå stolt blev jag -och jag vågade nästan inte prova en gång till för jag tänkte att det nog bara var "nybörjar-tur". Men nej då -apportering nummer 2 var lika strålande fin!


  


       

Sen var det äntligen tid för en tålmodig terrier-dam att få jobba. Och hon började spåra redan på stigen och dök ner i och över diket precis där jag gått, för att komma till den "planerade" spårstarten. Sen höll hon sitt behagliga "Julia-tempo" genom hela spåret. Fick en jäkla fart när hon fick in första apporten "i näsan" och plockade glatt upp den, levererade till mig och fortsatte. Kom helt ur kurs ett tag, jag insåg att hon helt plötsligt gick på synen då vi kommit nära "vår plats" där Mika och gänget väntade. Men det var inga problem för Lullsan, när hon sett att det "bara" var vårt läger vände hon och hittade utan problem tillbaka till spåret. Därifrån till slutet flöt det på utan problem och det var en mycket stolt liten terrier som kom ut ur skogen med sista spårpinnen i munnen   


Jag fortsätter imponeras av det självförtroende Julia visar i spåret, då det är så långt ifrån den hon är i alla andra situationer.


Efter Qiaras spår, som också gick strålande, visade Mika oss till ett helt underbart ställe, ängar och åkrar och grönt och stort och fint. Där fick tjejerna rusa av sig. Qiara och Sota lekte, även om den lilla tyckte att den stora var lite läskig ibland. Men hon var också väldigt spännande och uppsöktes därför gång på gång... Och Julia och Qiara flög över åkrarna varv efter varv. Underbart att se min lilla smurf må så bra igen!


En helt underbar början på denna lördag. Nu har jag två utslagna hundar och en lika utslagen sambo (som jobbat sen mitt i natten). Så jag antar att jag får roa mig själv resten av dagen...


  Mika och Qiara





Skapa flashcards