Jag oroar mig lite. Tänk om sprutorna inte hjälper Julia, och hon ändå kommer ha så ont. Tycker hon blir bara grinigare och tröttare och mindre benägen att gå i trappor -eller en vanlig promenad för den delen. När jag klippte hennes klor idag såg jag att hon slitit ner dom snett fram. Mycket snett. Det är nytt.

Tänk att det ska vara så svårt att få ha två friska glada lyckliga pigga underbara hundar samtidigt......

På lördag är det ett år sen den där hemska dagen, då jag utan någon som helst förvarning kom hem en hund kort.

När marken försvinner under en, då tar det tid att bygga upp. För några veckor sen föll de sista bitarna på plats, och nu känner jag mig nästan som samma Linda som för ett år sedan -innan jag såg min bästa vän kollapsa och dö. Återigen njuter jag av att promenera timme efter timme -oavsett väder. Jag har återupptagit både hund- och egen träning. Och jag har börjat laga mat igen -vilket jag aldrig hade anat skulle vara så svårt och ta så lång tid. Inte att laga själva maten alltså, det går rätt fort. Men att återfå rutinen. För några veckor sedan tog jag dock beslutet att nu fick det vara nog med att va stammis på alla matställen i och runt Tallkrogen -nu var jag sugen på riktig mat. Så för att verkligen komma igång beställde vi "matkasse", vilket betyder att allt vi behöver göra är att hämta färdigfyllda påsar och sedan laga maten -enligt medföljande recept. Plättlätt och oftast helt ok (ibland till och med gott).

Så ett år senare är jag tillbaka. Och mår helt okej. Men det är inte rättvist nånstans, att förlora på det sättet eller i den åldern! Och på lördag har ett år passerat, en milstolpe på något sätt. Och man börjar glömma...doften och känslan av mjuka öron. Men minns det roliga och varma och underbara -alltid.

Du vackra hund - vad jag saknar dig!!

Jag är upp över öronen förälskad -i Sörmland! Närmare bestämt en liten bit av Stjärnhov, där skogarna är djupa och trollska, vattnet klart och porlande och luften frisk och klar. Min vän Ulrika har sin stuga i dessa skogar, och idag har jag för tredje gången gjort ett besök där. Första gången var i somras -men allvarligt talat så är det mesta vackert i sommarskrud. Stad som land, allt har något fint att erbjuda en solig sommardag. Andra gången var dock i helgen, då snön föll efter veckor av vårvärme. Jag är ändå förälskad! Och idag tog jag och Susanne en familjedag, så att jag skulle få möjlighet att visa henne detta vackra landskap.

Och vi blev inte besvikna. Snön var borta, solen sken från klarblå himmel, luften var frisk och alldeles lagom för att orka bära oss och våra hundar timme efter timme ute i skogen.

Jag som är uppvuxen vid havet och har stuga vid havet har aldrig riktigt trivts innåt landet. Men detta, det är något alldeles speciellt. Som att resa tillbaka till en barndom, som kanske inte var ens egen -men ack så spännande! Som en Astrid Lindgren saga -när den är som bäst.

Mossan är så mjuk att det känns som att sväva på moln. Och ljuset faller så vackert mellan träden att jag vill lägga mig ner och bara bli kvar en stund i allt detta fina.

Vi var ute i timmar. Och hundarna lyckliga och pigga. Nosade, kikade, hoppade, sprang och lufsade. Glada och fria!

Med allt jobb jag lägger ner på mitt företag just nu, är det så Guld Värt att få komma ut i naturen på detta sätt! Det känns verkligen som att Äntligen Få Andas! Att telefonen fungerar knapphändigt ute i djupa skogar ser jag som nyttigt och värdefullt -även om det sticker till lite i stressnerven när jag inte får upp mailen....

Men jag kan Andas!!!

Hungrig blir man av att vandra i friska luften. Och självklart kom vi förberedda! Det var länge sedan jag var ute och grillade korv.

Det gjorde mig lycklig! Hela Dagen Gjorde Mig Lycklig!

För ett år sedan föddes en liten svartnos som kom att heta Sota. Även kallad Skrotet, med kärlek. Att hon skulle landa hos mig var varken planerat eller väntat. Men lika lite som jag trodde att jag skulle kunna gå vidare utan Ixa, lika lite kan jag nu tänka mig livet utan mitt Skrot.

Är inte livet fantastiskt?

Jag är tacksam för detta första året med vild och galen valp. Och hon är älskad, mer än jag någonsin trodde möjligt.

1-årsdagen är en viktig dag att fira. Jennifer, Marja och Spike kom förbi, iklädda partyhattar och med korvtårta och paket. När vi öppnade dörren så står dom där och sjunger -vilka vänner  

Spike hade med sig två inslagna paket, båda med bollar i  

Gamlingarna var inte riktigt lika outröttliga som den lilla valpen...

Många år till vill vi ha med vårt lilla Skrot   

Våren är äntligen här. Med värme, fågelsång -och smuts upp till armbågarna på hundarna. Alla promenader som förs på annat underlag än torraste asfalt avslutas med en tur i badet. Men hur kul är det att gå på asfalt??

Idag tog vi en tur förbi skogskyrkogården och över gubbängsfältet. Jag älskar verkligen alla möjligheter till grundträning som ges nu, när alla vintergömda människor tinar fram. Vi har tränat både koppel och löst. Och löst har vi tränat hundmöten, vi har haft hundar som kommit springande "lockande nära" innan ägarna lyckats kalla tillbaka. Vi har tränat att skvallra på allt, cyklar och joggare och fåglar och hundar -ja, allt! Vi har också stått och tittat på ett gäng fotbollskillar. För är det nåt som är svårt och orättvist när man heter Sota, då är det när någon har en boll som hon inte får.

Sen tog vi skogen hem. En skog som nu är nästan helt fri från snö. Dock är det på sina ställen stora skridskobanor. Livsfarliga fällor och jag hann tänka många tankar innehållande min hjärnsubstans på de fina träden medan jag kanade runt som Bambi på hal is. Jag undrar om jag kan stämma stockholms stad om jag bryter benet för att dom inte sandat i skogen?

En tävlings-späckad vår ligger nära nu. Vi får väl se hur det går.... Har dock insett att jag får ge allt nu för att "kicka igång" mina två, för i höst kommer jag ha fullt upp. Jag räknar kallt med att mina arbetsdagar kommer bli runt 13 timmar långa. Måndag till Fredag. Helgen kortare. Det är tur jag gillar mitt jobb!! Till vintern hoppas jag i alla fall att jag kommit igång så pass att jag kan dra ner lite på tempot.

I det stora hela är det rätt härligt att vara jag just nu. För jag gillar ju när det händer saker hela tiden! Är det något man kan säga om mitt liv just nu, så är det att det är händelserikt och spännande!

Men denna vår ska jag ha med mig hjärtat hela tiden. Jag ska inte glömma att dra in vårluften i mina lungor och njuta. Jag ska uppmärksamma när gräset blir grönt och knopparna spricker. Framför allt ska jag se till att skapa tid för min familj, även när tid inte finns. Eller speciellt då!

Tänk att det alldeles snart är ett år sen Ixa gick??

....

Nu har jag jobbat klart för idag. De flesta har tagit helg och jag får väl göra detsamma. Inga planer förens imorgon då jag ska visa nya dagiset för potentiella kunder. Men det lär ju inte ta mer än 1 timme eller så.

Så här sitter jag och rullar tummarna.....Hundarna sover gott efter en låååång promenad hem från jobbet, så träna är för tillället inte ett alternativ. Och Susanne jobbar....

Var det nu man skulle pyssla med lite sån där mindfulness kanske??

Jag är redan uttråkad

Man kan fråga sig om något här i livet kommer gratis.... Just nu känns det en aning tungt, även om jag försöker ignorera och bara "känna våren". Hur lätt är det att hitta lugnet, glädjen och kärleken när livet ständigt och jämt går i 180??

Och nog är det konstigt, att även om det mesta är sånt som är kul, så tar det ändå sån enorm energi? När man ska va på topp i allt man gör hela tiden, då somnar man fort om kvällen -det kan jag lova!

Hundarna är friska och välmående. Bara en sån sak! Tacksam som fan!!!

(Ibland är faktiskt det mest grundläggande det trösterika i tillvaron. Om man fick önska vad som helst, skulle man tänka på nåt så enkelt som hälsan då?? Nä, men när det är tungt så är det en trösterik tanke -att vi alla är friska!!)

Om jag bara kunde skaka av mig den här förlamande tröttheten!!!