Har anmält mitt Sota-skrot till tävling. 10 dagar efter 1-årsdagen (och tillåten start) gör hon debut i Linköping. Om det går åt pipan är det inte hela världen, för 3 dagar senare kör vi tävling nummer 2!

Jag kan inte förstå hur snabb denna hund är! Nu återstår bara att se om hon har bättre tävlingsnerver än den lilla terroristen (som självklart också kommer att tävla!!)

Och på tal om terrorist så tycker jag att hon gjort stora framsteg sedan Sundsvalls-fiaskot. Kanske hon har fått en "aha-upplevelse"? Vågar man hoppas på lite mindre scenskräck nästa gång? Vore ju trevligt om vi i alla fall kunde ta oss staplande genom hennes program. Nu siktar vi inte på nästsista platsen längre -nu vill vi bara slippa bryta!!

Tjoho, fyra veckor kvar   

Så var debuten gjord. Och jag kan väl inte påstå att jag är jätteförvånd över att Julia frös. Känns bra ändå, att debuten är gjord, att jag vet vad vi ska jobba med. Och framför allt att jag -trots nerver, publik och förväntningar- ändå såg min lilla terrier och bröt. För det är ju det absolut viktigaste, att hon har roligt. Det är ju trots allt därför jag gör detta med henne! Och jag vet att, om vi ska ha den minsta chans, så måste jag hela tiden ha hennes bästa i tanken.

Jag tror dock att vi kommer över denna "vägbula" som är hennes scenskräck. Vi ska träna, träna, träna fram till Linköping. Vi ska höja volymen och bygga det lilla självförtroendet. Det SKA gå!!

Vårt mål är: förbättra Julias självförtroende, ha massor av kul -och tre uppflyttningar så vi får diplomet.

Det är allt   Ursprungligen lovade jag mig själv att ge Julia 4 chanser. 4 tävlingar, blev det inte bättre så skulle hon "slippa". Efter helgens resultat höjer jag det till 15 (eller nåt). Hon behöver en lång start-sträcka, men det kommer va värt det!

Sotas program växer fram för fullt. I motsats till Julia så har Sota inga som helst problem att orka huuur länge som helst, inget är läskigt och självförtroende finns det massor av. Blir det fel så provar hon gärna igen och igen och igen....

Jag tror att hennes debut är nära -och att den kommer gå strålande   

Nu siktar vi mot stjärnorna   

För några veckor sen sa jag till Susanne, "För första gången sen Ixa dog så känner jag mig sådär lycklig, helt igenom och fullständigt." Så som jag kände innan Ixa gick bort. Faktiskt bara dagarna innan hon försvann. För så fort gick det ju....

Vilket inte betyder att jag glömt allt det hon gav. Inte heller betyder det att jag inte saknar henne. Men det finns ju så många härliga minnen att skratta åt!

Och nu när det återigen går bra för mig. När jag utvecklar min verksamhet och blir större, så är jag så fruktansvärt livrädd. För tänk OM det den dag jag tar över det nya dagiset är så att jag förlorar en värdefull bit av mig själv igen? Fyra dagar efter att jag gått in som ägare i mitt första dagis dog Ixa. Och jag vet att det är jätte-super-barnsligt att tänka så, men tänk OM. För man kan ju inte få allt....

Och vad gör man åt det? Lever sitt liv rädd att förlora och därmed inte vågar? Eller vågar man? Nu verkar det, som tur är, vara så att jag allt som oftast "ramlar in i" händelser som leder till stora beslut och sen bara rullar det på. Och det känns bra, det ÄR roligt. Så jag vågar. Allt det här får mig ju att känna mig så levande!! Hur ska jag kunna låta bli?

Men OM....då vet jag inte vad jag tar mig till!!

Har ni sett filmen "Prayers for Bobby"? Om inte, gör det!

Gripande, sorglig, sann. Viktig!

Lite tankar efter att ha sett filmen:

Det är helt otroligt att jag kan leva mitt liv så normalt och enkelt, trots att jag är homosexuell, när andra lider så. Helt otroligt att jag aldrig stött på ord som gjort mer skada än några snabbt torkade tårar.

Helt otroligt att det finns människor som kämpar för sitt liv, när jag kan sitta här och känna mig trygg. Trots att vi delar samma "synd".

Tänk att andra finner det största hotet i sin egen familj. När jag fick stöd och förståelse.

Min lillasyster, Tina, återberättade för mig: Några killar från hennes skola satt och pratade väldigt negativt om homosexuella. Då säger hon "min syster är faktiskt lesbisk, och hon är helt normal!" Tina var runt 15 år vid denna händelse. Det kändes bra i hjärtat!

Min bror, Peter, tröstade mig efter ett sprucket förhållande med orden "du har nog snart en ny tjej, det är jag säker på!" Som den självklaraste sak i världen, att det skulle bli en tjej.

När jag kom ut för min pappa ville han veta om jag var lycklig. Han nöjde sig med det.

Och min mamma, som aldrig lät mig tvivla över dessa fem viktiga ord -"jag är stolt över dig!"

Det finns människor i min omedelbara närhet som inte haft samma tur. Det finns stunder när jag, trots allt, känner mig udda och utanför i min egen familj. Detta trots att jag aldrig mötts av annat än kärlek. Jag vill inte ens tänka på hur jag skulle må, vem jag skulle vara, om det vore annorlunda.

Varför är det så, att de människor som kämpar mest för mina rättigheter, är de som förlorat mest? De som redan sett det värsta, de gör nu allt för att informera världen. Så att jag, och andra med mig, ska kunna gå tryggt på gatorna i vår hemstad.

Och så finns det människor som inte förstår varför det måste finnas en Pride festival och en parad. Så länge det finns okunskap och hatbrott behövs den. Så länge som samhället och kyrkan kan få en mamma att vända sin egen som ryggen -ja så länge behövs Pride. 

När man fyllt 30 kanske man ska ha lite mer respekt för livet. Tänka efter en gång extra, innan man gör sånt som kan resultera i gipsvagga och månader av sjukersättning.

Men det var typ 20 år sen jag åkte stjärlapp sist (eller "liukkuri", som det hette när jag var liten, där jag bodde då) Och det var ju så roligt!

Och ibland måste man låta "det lilla barnet" komma fram och leka  

Varken hundar eller människor skadades (allvarligt) under filmning av detta klipp.   

Igår gick vi Flaten runt med Karin, Gina och Luna. Karin ledde vägen och visade oss en "ny" runda, som dessutom är längre än den vi brukar gå. Och lite mer variation längs vägen också, hästhagar, kolonilotter och badstrand. Igår tog rundan 2 timmar, men jag skulle tro att den går minst en halvtimme fortare en vanlig dag. Igår var det nämligen isbana i stort sett hela vägen, vilket bitvis tvingade ut oss i skogen för att undvika benbrott.

Ja, ni ser ju -skridskor hade förmodligen fungerat bättre  

Hundarna hade i alla fall inga större problem, de verkar vara utrustade med sugproppar i trampdynorna. Ett och annat "platt fall" för flatten, men helt ärligt -det behöver inte ens vara halka för att det ska ske... :)

Rätt mäktig natur därute, helt otroligt att det ligger så nära stan!!

Och pinnar fanns det gott om -till Sotas glädje och mattes förtret. Valpen flisar ju alla pinnar -men glömmer allt som oftast att spotta ut fliset!! Ingen hit när hon har en matte som är så oerhört bra på att oroa sig...

Efter all frisk luft var vi rätt möra och det kändes skönt att krypa upp i soffan med ett glas vin efter middagen. 

Och idag kom äntligen de efterlängtade "lapphandskarna"! Snön har singlat ner hela dagen, vi har haft snöbollskrig med hundarna och gjort tassavtryck i orörd skog. Underbart!! Vi lär få en mycket spännande promenad till jobbet imorgon!

Här sitter jag, en fredag morgon, och väntar på bärgningsbilen. Igen.

Det hela började med att en efterlängtad torsdag äntligen kom. Efterlängtad pga inomhusträningen som stod på schemat. Denna gången skulle jag köra, då Karin körde förra veckan. Därav tog jag bilen till jobbet och strax efter 17 åkte jag och tankade för att sedan plocka upp Karin. När jag svänger upp på Karins gata börjar batterilampan lysa.....

Så vad gör man? Jo, jag ringde Susanne, som sa "åk inte". Kollade i boken och hittade inget som sa nåt om den lampan. Och träningen ville vi ju inte missa.

Så vi åkte  

Träningen var riktigt lyckad. Att träna freestyle är verkligen energigivande, glädjefyllt och alldeles underbart! Julia har gjort enorma framsteg från förra veckan -vi har "tjuvtränat" massor! Dock "håller" hon inte särskilt länge. Hon vill, hon vill så väldigt, väldigt gärna. Men det går liksom inte efter ett tag. Hon gör saker, bara inte de saker jag ber om -och inte lika fort. Ändå blir hon sårad ända in i själen när jag byter till lillasyrran, som suttit och taggat bredvid plan.

Även Sota har gjort framsteg. Igår ägnade vi oss mest åt positioner och lite enkelt fotgående. Men hon fick också leka lite med snurrandet och nya "tass-leken", som jag inte riktigt bestämt mig för vad vi ska göra av. Hon är hur som helst väldigt söt när hon sitter och lyfter en tass och nästa -igen och igen.

Vad Sota INTE har gjort framsteg i -snarare tvärtom- är passiviteten mellan passen. För nu har hon verkligen fattat vilken värdefull tid hon går miste om när jag tränar lilla Bumbibjörnen. Då blir det koppel på, så får hon fjanta runt bäst hon vill på sin bädd. Inget pip än dock *tacksam*

Efter träningen skulle hundarna kissas och....ja just det -bilen startas... Lite nervöst när jag vred om nyckeln, mitt ute i "ingenstans" där vi befann oss... Men jodå, Gamla Bettan startade så snällt. Lampan lyste dock fortfarande, men det betydde ju uppenbarligen inte så mycket.

In med hundar och Karin och så bar det iväg. Vi körde....och körde....och körde....tills vi kom till Älvsjö mässan (ca 10 min från Karins port), då började det blinka lite här och där och hastigheten sjönk -väldigt fort. Jag gasade lite extra, men det hjälpte liksom inte...hm... Och sen -tystnad.

Vi stod lite illa, så på med varningsblinkers och ut med triangel (vart fan lägger man en sån???) Och börja ringa runt. Torsdag är tydligen det nya lördag, för ALLA var upptagna, icke närvarande eller icke körbara.... Så det blev bärgarn.

Det första Susanne sa när jag ringde var "jag sa ju att ni inte skulle åka". Jag var sjukt glad att vi tog oss så långt och ångrar ingenting -träningen var ju tok-lyckad     

Nu får vi bara hoppas att bilen går att rädda. Inväntar ännu en bärgare, som ska ta bilen från tallis till bandhagen, för tydligen har Zippa flyttat sin verkstad. Det var ju tur att jag fick veta det, innan det hände nåt allvarligt!

Den här helgen har jag hunnit med sjukt mycket! Jag har hållit kurs i vardagslydnad -med inlägg av aktivering, trix, konster och freestyle- med Karin. Deltagarna var ett gäng bostonterriers och en fralla. Hade glömt hur roligt det är att hålla kurs med en "trygg" grupp, där alla vågar prata och diskussionerna svävar fritt. Vi hann med massor och lite till under två underbara dagar.

Jag och Mika åkte en sväng till Hundstallet för att lämna två gigantiska säckar och två alldeles vanliga kassar fulla av koppel, leksaker, tugg, selar, halsband, bäddar och lite av allt möjligt annat. Dessa skatter har samlats in av dagiskunder (alla har ju lådvis med impulsinköpta hundsaker som bara ligger och skräpar hemma). Vi har också gått igenom butiken några gånger och fann där massor av fina saker som tog plats på våra hyllor -och som faktiskt skulle kunna göra annan väldigt glad. Med oss hem från hundstallet fick vi också en "bössa", så nu ska vi samla pengar till alla dessa hundar som råkar illa ut i människans värld.

Jag har också hunnit med massor av tid ute i skog och mark med mina egna troll. Efter hundstallet hittade jag och Mika en "alldeles ny" slinga ute i Ågesta. Lite nervöst var det ett tag, då mörkret föll och jag frågade Mika om hon har bra lokalsinne. Svaret var nekande -och alla vet ju hur toppen mitt lokalsinne är. (Det är en gåta att jag hittar upp ur sängen varje morgon....) Hur som helst så hittade vi tillbaka till bilen -vår utgångspunkt. Nöjda och glada, rödkinade och med lyckliga hundar.

Väl hemma igen blev det lite träning. Låten är bestämd och klubbad, stegen börjar ta sig, uthålligheten växer, programmet hittar sin form -ja till och med tävlingsnerverna har infunnit sig.... Om vi blir klara för tävling till den 25:e februari vet jag inte, men snart. Vi är på gång -och det är alltid nåt!

Även Sota lär sig fler moment. Igår började vi med att lyfta höger tass. Nu gör hon det lätt och utan problem, dags att forma målet kanske.... Jag vill att hon ska kunna lyfta båda (fram)benen i takt med mig. Jag vill också att hon ska kunna lägga tassarna på fötterna eller annan valfri plats. Måste bara bestämma mig hur jag ska lägga upp kriterierna där -vi har ju mest lekt och experimenterat, utan större krav. Men tjejen är smart och inte längre valp (påstår vissa iaf, jag vet inte om jag är beredd att hålla med) -dags att utmana tankeverksamheten är det hur som helst. 

Ja, det var en liten uppdatering av nuläget. Mycket hund är det. Letar kurser och föreläsningar, bokar plats på några. Läser Per Jensens "Hundens språk och tankar", tränar, tränar, tränar. Vill veta mer, kunna mer, lära mig mer!!