En liten tuss på ett snöre, så kändes det när en 8-veckors Julia kom till oss. Liten och helt sjövild. Allt som innebar någon form av stillasittande var i det närmsta omöjligt.

Men så växte hon upp, den lilla tussen. Massor har vi hunnit med under 6 år. Vi gick skolan tillsammans, härliga dagar fyllda med både teori -då Julia sov gott under bänken -och praktik. Vi har provat på både spår och sök, tävlat i lydnad, lärt in preparatsök och assistanshunds moment. Vi har åkt land och rike runt på utställningar, med varierande resultat. Roligt har vi dock alltid haft och många vänner har vi fått. Hon har stått vid min sida på ett stort antal kurser och agerat min assistent när vi visat hur inlärning av olika moment kan gå till. Och nu siktar vi mot debuten i freestyle -man blir aldrig för gammal för att prova nåt nytt!!

Nåt vidare värst sjövild är hon dock inte längre. Det försvann med första löpet och numera tar hon livet med ro. Sin födelsedag firar hon med en rejäl sovmorgon, lite extra gott till frukost -och självklart blir det paket!

I vanlig ordning ska det gamla året ut, så att det nya kan ta sin början. År 2011 var ett stort och sorgligt år. Här kommer det, i repris....

Januari: 2011 var året då jag fyllde 30. Redan i januari började mina tankar vandra till denna dag -och vad den betydde. Träningskort inhandlades och rökningen hade lagts på hyllan. I slutet av januari var det varmt nog för vårkänslor....det höll inte i sig!

Februari: Årets första "snökaos" drabbade stockholm. Jag tränade, både mig själv och hundarna. Vårens tävlingar började planeras. Ixa besökte djursjukhuset.

Mars: Planerandet för det nya -egen företagare - tog fart. Kurser på skatteverket, oändliga "att-göra-listor" och många tankar, farhågor och förhoppningar. Lillasyster Tina hälsar på med pojkarna och vi besöker fjärilshuset. En av dagisets äldsta kunder går bort, det känns lika stort varje gång...

April: Fasadrenovering....hemmet såg ut därefter -och balkongen var nerplockad.  Årets första spår ute i Ågesta, med Julia och Ixa. En fin och solig dag, som följdes av fler i denna månad. Även om mycket tid gick åt till att sätta mig in i nya rollen som dagisägarinna, så hann vi också ut i skog och mark -vi njöt av värmen och förundrades över knoppar och blommor som överlevt vintern. Och så var jag så oerhört lyckligt, helt plötsligt hade jag allt -kärleken, hundarna och karriären!

Maj: Denna månad är jag officiellt ägare till hunddagiset. Fyra dagar in i nya rollen lämnar Ixa mig och hela världen faller ihop. Så var jag inte lycklig längre. Några veckor senare följer dagishunden Nellie Ixa till de evigt gröna. Jag gör vad jag kan för att hålla ihop och ta mig igenom dagarna. Ingenting känns längre viktigt, minst av allt det dagis jag under hela våren jobbat så hårt med. I efterhand är hela denna månad grumlig och svår att minnas i detalj, men bloggens inlägg vittnar om enorm smärta och förlust. Lena känner min smärta ända upp till Umeå och flyger i slutet av månaden ner med Ixas lillasyster. Så kom Sota in i mitt liv, med en kärlek och glädje jag så desperat behövde.

Juni: Denna månad får vi svaren från obduktionen. Svaren som inte gav några svar. Vi fick också hämta hem vår Ängla-Ixa. Hon är fortfarande saknad i varje andetag. Men livet börjar så sakteliga gå vidare. Inte till det som var, utan till det som blev, nu när Ixa inte längre vandrar med oss. Sota bjuder på skratt, liten, vild och kavat som hon är. Vi är ute i solen massor, Sota provar på sitt första spår, jag försöker jogga med Julia (med sorgligt resultat). Och jag fyller 30 år. Firas stort från Vasa, Umeå och hemma i tallis. Kärlek!

Juli: Lillasyster med familj hälsar på och denna gång besöker vi Gröna Lund. Vi kollar också in tallkrogens lekpark, en hit för Elliot, och Bandängens stora fina lekpark med bilar och ännu fler bilar... Raffe lämnar oss, mysiga, mjuka, fina Raffe. Fjärde hunden jag förlorat detta år. Det blir inte lättare, det blir bara svårare att ta in. Varför har alla så bråttom?? Vi får semester och åker till Umeå, för välbehövlig vila och rekreation. Vi träffar vänner, vi är ute i skogen, vi njuter av ledigheten och allt är kärlek. Ixa är med, fortfarande saknad.

Augusti: Susanne och Julia åker till västkusten och jag och Sota kör stuga på landet en helg. Denna månad gör det lite mindre ont att tänka på Ixa och nu väller minnen fram. Fina minnen. Vi ser Pride-paraden och festar till en dag. Detta året är dock priden mer festival än pride, en besvikelse -men ändå en trevlig kväll. Jag drömmer om Freestyle, nu vill jag få till ett program med Julia -men vilken låt ska vi välja??

September: Julia testas positivt för Borrelia och Anaplasmos och påbörjar en 40 dagar lång antibiotikakur. Hur otur kan man ha?? Sotas jaktträning börjar ute i Gålö. Bloggen fylls av minnen och bilder av Ixa.

Oktober: Denna månad rymmer blott ett inlägg. 1:a födelsedagen utan dig.

November: Denna månad rymmer två inlägg. Det första är "6 månader har gått". Du är såå saknad, min vackra Ängla-Ixa!! Det andra inlägget handlar om när man är redo att gå vidare -och vem som har rätten att bestämma detta.

December: Så kom december. Snöfritt och utan julkänlsa, men ändock december -årets sista månad. Julen firas hemma med lilla håriga familjen, en glad och kärleksfull dag. Det saknas en som sliter upp paket i rasande fart. Men det gör ändå inte lika ont längre. Tårar faller ibland, men det skär inte. Det blir aldrig det som var förut, men det som är nu -det är faktiskt inte så illa det heller   

2011 kan tyckas som ett ganska sorgligt år. Och det var det. Men där rymdes också så mycket kärlek och glädje. Det jag inte kan förändra, det kan jag inget göra åt. Men jag kommer att fortsätta minnas, medan jag älskar de hårbollar som ännu går vid min sida.

Och året som börjat? Det borde väl bli bättre? Låt oss hoppas!!

Ixa -så följer du med mig in i detta år   

Julafton detta år går verkligen i lugnet och kärlekens tecken. Vi vaknar när vi vaknar (8:30 -väckta av valpen...) Vi går ut på en liten runda med hundarna. Vi öppnar paket. Hundarna överförtjusta.

Jag saknar Ixa. Trots att papper rivs i småbitar av ivriga små troll. Jag saknar den som inte är här.

Julia fick sin favorit-boll....

Som självklart "dödades" på under 10 sekunder blankt (precis så som det ska va....)

Sota är nybörjare på detta med julklappar. Trots detta förstod den "lilla" valpen ganska snabbt att detta var en alldeles speciell dag....

Och att öppna julklappar var riktigt roligt.

Självklart öppnades även dagens lucka -den sista- i årets julkalender. Något som har blivit en favoritstund på dagen, nu är det slut för detta året...

Efter julklappsöppning blev det julmys följt av långpromenad i solen och plusgraderna (nästan 7 grader!!!) Susanne tyckte sig se en blommande tussilago när hon plockade upp efter Julia. Rosenbuskarna blommar för fullt. Björkarna är redo för vår.... En väldigt konstig julaftons-promenad...

Väl hemma, bad av hundar. Avsaknaden av snö går hårt åt ett städat julhem.... Sen köttbulls-rullning och potatiskok. En julmiddag blev det, men bara det bästa och godaste. Resten får vara, att göra mat för soptunnan är inget för oss!

Och sen kom de sista julklapparna. Varsitt Ottosson-spel, inhandlat på årets mässa. Och självklart måste de testköras på en gång!

En lyckad jul! Imorgon åker jag och Sota mot Vasa för att träffa de nära och kära. Susanne och Julia stannar i stan och återhämtar sig

Tänk om man kunde vara flera personer. Så mycket mer man skulle hinna med då! En som sliter med tvätt och städ i hemmet, en som kommer på romantiska aktiviteter med sambon och finurliga äventyr med familj och vänner. En som tränade, aktiverade, promenerade, tävlade och myste med de egna små hårbollarna. Och en som jobbade. Eller på jobbet hade man egentligen också behövt vara några fler "jag". Så att man hann lite mer, kunde vara ute hela dagarna med alla grupper, samtidigt som man städade och fixade bokföringen. Och ringde samtal, beställde varor, skrev fakturor och myste med hundarna. Badade, klippte klor, fixade lunch, tog emot och lämnade ut hundar....det tar liksom aldrig slut...

Om man kunde det, då skulle det vara plätt-lätt att få alla att känna sig speciella. Inte ständigt känna att man fick dela sig mellan flera, ingen riktigt nöjd med sin del av kakan. Man rusar mellan hemmet, jobbet, skogen och träningsplan. Den egna träningen är ett minne blott....även om kortet visst ska vara aktivt fortfarande. Kanske ett nyårslöfte till mig själv -hitta mer tid!!

Det ska bli skönt med lite ledighet över jul. Och välbehövligt. Jag vet redan hur den kommer att spenderas -lite pappersarbete (men bara lite) och mycket träning av hunden som visst klev in i "trotsåldern" medan jag var upptagen med annat.... Eller var det meningen att "O'Flanaganer" skulle klättra på borden??

Men före jul och ledighet måste jag, förutom allt det vanliga, få nån klarhet i detta med årsbokslutet. Jag måste också fixa julmat, julstäd och julklappar. Och lite julkänsla. Inga problem -jag klonar mig!

Vore ju inte helt fel om man blev såhär bra en dag...

Är grymt peppad för tillfället. Har lärt Sota en del övningar, slalom, mellan, åttan, fotposition mm. Hon är snabb att plocka upp och tycker det är roligt. Har också valt en låt. Nästan hundra säker på den nu.

Julia kör också. Med henne jobbar jag med att länka samman till ett program. Nån tävling vet jag dock inte om det blir med tösen, hennes ork växlar så mycket från dag till dag. Men, vem vet. Man ska aldrig säga aldrig!

Sedan i maj, då jag blev "min egen", har jag lärt mig massor. Aldrig hade jag gissat att jag skulle klara att sköta ett företags ekonomi, nästan helt själv! Ibland har jag undrat om jag verkligen gör rätt, så lätt som det känts vissa dagar. Detta svåra som jag fick så ont i magen av i början... Massor har jag lärt mig på vägen. Böcker, diverse företagssidor och google är verktyg som hjälpt mig på vägen. Och ett bra bokföringsprogram med trevlig och hjälpsam service vid behov. Till skatteverket borde jag få ett alldeles eget privat nummer, för numera måste jag väl ändå räknas som stamkund? Trevliga och hjälpsamma har de iaf varit, över telefon och på kurs. (Även om jag ändå är lite putt på dem för att de tar alla mina pengar....)

Och nu är det då dags, att få "betyget". Har jag gjort rätt? Har jag förstått eller är allt en stor och hjälplös röra?? Allt skickades in för "granskning" för flera veckor sedan. Första svaret, från snälla U som hjälper mig, var att "det är några småfel, men i det stora hela tycker jag du har gjort det bra". Och jag blev så glad! I mina mörkaste stunder (de dagar det INTE kändes som att det gick lätt....) har jag fasat för att jag gjort allt, allt, ALLT fel....

På tisdag ska jag träffa snälla U och gå igenom....ja, rättningar av det jag gjort fel, fixa sånt som ska in till skatteverket...och gå igenom pappret med alla de frågor jag har nu såhär i boksluts-tider. Med mig dit tar jag vetskapen om att jag, trots småfel, har gjort ett mycket bättre jobb än jag någonsin trodde möjligt.

Sen håller jag tummarna att siffrorna i slutändan är till min och företagets fördel. Och att skatteverket kan låta mig behålla iaf så pass mycket att jag klarar ett år till..... och om man får vara lite "girig" såhär i juletider, så vore det toppen om det möjligtvis kunde gå så bra för oss att jag kan ge min välförtjänta, hårt arbetande personal lite mer i plånböckerna...

På fb finns en grupp för "hundälskare". Där läggs det ut om någon hund är borttappad, hundnappad eller av annan anledning försvunnen. Där läggs också ut frågor om allt från "hur lär man hunden gå i koppel" till "min hund bajsar blod -vad ska jag göra??" Självklart är alla som är med i denna grupp självskrivna "experter" och många väldigt, väldigt hårda i sina kommentarer. Har man själv upplevt något en eller ett par gånger -ja då är det så. I alla lägen, funkar på alla hundar och jag, jag, JAG sitter inne med den "rätta kunskapen"!! Och alla andra är idioter och mindre vetande -ej "äkta" hundnördar. Som JAG!

Jag är inte speciellt aktiv i mitt bloggande längre. Det verkliga livet är så rikt och spännande och fyller varje dag, in till sista sekunden. Så jag hinner inte. Men det är en sak jag gått och funderat på ett par dagar. Så nu sitter jag här ändå.

Och det har att göra med ett av ämnena i denna "fb-grupp". En kvinna undrar om hon är redo att ta in en ny hund i sitt liv, några månader efter att hennes vän gått bort. Och svaren kommer. I massor, 141-kommentarer-massor. Många säger "Ja, ta en ny hund så fort som möjligt -det läker". Andra säger "Nej, absolut inte. Det värsta du kan göra". Några säger "Bara du kan veta om du är redo".

 Nej-sidans argument är:

• En hund mår inte bra av att uppleva sorg.
• En hund ska inte behöva komma in i ett hem med sorg, den förtjänar att mottagas med glädje.
• Det är illojalt mot den gamla hunden att så snart inpå älska en ny individ.
• Du kan inte ersätta den gamla hunden. Det är orättvist mot den nya att försöka.
• Sorg tar tid. Punkt. 

Ja-sidan låter ungefär såhär:

• En "ny" hund kommer att ge dig glädje mitt i sorgen.

Jag har själv upplevt detta. Nyligen. Och i kriget "Ja vs. Nej" måste jag ge oavgjort. För det var rätt för mig. Men jag är inte så säker på att det är rätt för alla. Man måste lita på magkänslan.

Jag har upplevt det. Och jag kan med all säkerhet säga att det var ett av de viktigaste besluten i mitt liv. Och jag valde rätt. För hur hade mitt liv sett ut utan Skrotet? När Ixa dog var jag helt förstörd. Jag hade 4 dagar före hennes död blivit ägarinna till ett företag med 35 hundar och 2 anställda. Det fanns ingen tid för långa sorgearbeten, ingen tid att gå ner sig i djupa depressioner.

Men sorgen fanns ändå. Och trots att jag hade så många människor och hundar runt mig, som fanns där för mig, så räckte det inte. Jag litade på att Lena, med all sin erfarenhet, visste vad hon gjorde när hon erbjöd mig Sota.

Och det kändes rätt i magen.

Och så kom Sota. Och det första jag gjorde när jag såg henne var att gråta -av glädje. För att hon var så liten och söt och MIN! Hon verkade inte bry sig nämnvärt -hon hade flugit ända från umeå och var en världsvan dam redan vid 10 veckor!

Hon fick mig att skratta, redan samma dag. Och många, många gånger därefter. Hon gav mig stunder av glädje, små stunder i "nuet". Jag älskade henne på studs och har aldrig slutat. Vår relation är starkt och sund -på alla sätt och vis. Hon är självständig och trygg -men ändå kontaktsökande och följsam.

Visst har hon sett mig gråta också. Många gånger har jag borrat ner min näsa i hennes nacke och gråtit över storasyster Ixa som gick innan hon kom. Sota har slickat tårarna från mina kinder medan jag har berättat minnen från tiden med Ixa. Dessa stunder har gjort att Sota är väldigt duktig på att kramas. Aldrig har jag upplevt att Sota blivit rädd eller mått dåligt. Sorgen är en del av människans liv -och det blir bara fel om vi ska försöka "skydda" våra hundar och skratta för deras skull. Självklart ser de igenom oss!

Jag har aldrig känt mig "illojal" mot Ixa. Om något så tror jag att Ixa hade varit glad för mig -faktiskt. Mitt hjärta är stort nog att älska dem båda. Att påstå något annat är dumt. Bara dumt!

Att jag skulle försöka ersätta Ixa är också dumt. För hur skulle det gå?? Här vet jag att även några närstående hade sin oro. Men allvarligt -hur skulle det gå?? Jag är nog den som sett minst likheter mellan Ixa och Sota. När jag har sett likheter har jag varit glad -de är ju trots allt syskon. Men sanningen är att där finns inte alltför många likheter. Både till personlighet och utseende är dom som natt och dag. Fast lika älskade!

Nej-sidan har dock rätt i en sak -Sorg Tar Tid! Men vem fan har bråttom??

November -och ingen snö. När jag klev upp imorse visade termometern på 9 grader. Plus! I november.... Känns helt sjukt att dra på sig bara en dunväst och bege sig ut på morgonpromenden i skogen -i november! Här har jag gått i tjocka vinterjackan och svettats i veckor och bara väntat på kylan och snön. Men fick ge upp och "klä av mig" igen. För här är ingen vinter, ingen kyla, ingen snö...

Ikväll kommer skogskyrkogården att fyllas av ljus och människor. Människor som minns dem som lämnat oss, som saknar den som inte finns kvar. Pratade om Ixa idag, om ett besök på skogskyrkogården. I dagsljus, en lugn promenad i tystnaden. Helt plötsligt blir hon sprallig och glad -jag läser på gravstenarna vi går förbi och där ligger barn. Jag tänker att hon ser dem, att det gläder både henne och de barn som vilar där. Nu har hon lämnat mig för att glädja dem på heltid.

Idag är det 6 månader sedan hon gick. Det har inte gått en dag utan att mina tankar har vandrat till henne. Jag kan inte förstå att vi fick så lite tid. Ibland när jag ser en gammal hund blir jag så ledsen, vi borde ha fått det. Det skulle inte sluta så som det gjorde. Jag skulle få ha henne hos mig länge, tills det kom en dag då jag var tvungen att fatta det svåraste beslutet av alla. Hon skulle berätta för mig när hon var redo. Och det var inte då, för 6 månader sedan.

Jag känner fortfarande hennes närhet ibland. Imorse när vi gick i skogen, Sota och Julia sprang framför mig, jag såg dem tydligt. Ändå vände jag mig om, helt instinktivt, för att titta efter den som var bakom. Det kan gå veckor utan att jag känner hennes närhet, men så ibland dyker hon upp. Idag var hon med oss i skogen -kanske för att det är 6 månader sedan hon gick, eller kanske för att skogen är full av djupa, härliga dypölar. Jag är säker på att hon badade i varenda en.

6 månader har gått och vissa dagar är smärtan lika skarp som den där dagen då det hände. Jag undrar hur lång tid det tar. Att sörja. Att sakna. Att bli sådär lycklig som jag var innan, att få tillbaka den styrka jag hade.

Förr eller senare faller den första snön. Hundarna kommer att springa som tokar, rulla och morra och leka. Jag kommer att skratta och bli alldeles varm inombords när jag ser dem.

Och jag kommer att sakna en.