Idag var kursens andra och sista dag. Och vi har lärt oss massor!

Först och främst har jag bestämt mig för att byta musik. Till min eftertänksamma (läs:långsamma) lilla terrier behövs en lite lugnare låt. Så att det inte märks att hon är så eftertänksam. Så ut med bumbibjörnarna och in med......ja, VAD?

Sen ska jag lägga upp ett schema. Och eftersom jag: A. Alltid är så upptagen och har "svårt" att komma ifrån och B. Är så ofokuserad i min träning, så har jag bestämt mig för att schemalägga både dag/tid för träning och moment. Eftersom jag dessutom tränar en hund till i andra grenar så kan det vara vettigt att även schemalägga detta.

Och så måste vi ju då bygga ihop ett program. Så snart jag hittat en låt, så snälla ni som sitter och trycker på bra förslag -ut med dom bara! Den ska vara lugn, men inte löjlig, gärna lite rolig fast i långsam takt. Fast inte för långsam! Svenska eller engelska spelar ingen roll. Det måste vara en låt som många människor känner igen och tycker om. Och något som passar till Julias skönhet och min klumpighet.

Ni hör ju själva hur lätt det är....

Sen ska vi bara finslipa momenten och jobba på uthålligheten. Piece of cake!

(Ja, vi är då iaf taggade...)

Trots att jag ständigt och jämt lovar mig själv att ta vara på stunden, att gå hem i tid en dag -för att bara vara, med Susanne och med hundarna. Trots att jag förlorade någon som stod mig smärtsamt nära och förbannar varje stund jag kunde ha fått -om jag bara inte varit för upptagen. Trots allt, så är det så svårt och jag får påminna mig själv om och om igen. Livet är för kort och varje stund med dem man älskar är så dyrbar.

En stor tröst har jobbet och min "upptagenhet" varit i chocken och sorgen efter Ixa. Men att jobba sig "förbi" en sorgeprocess är ändå alldeles omöjligt. Någonstans finns en paus och där dyker den upp, med sin fulla kraft. Eller så pratar någon om det som hänt. Och just nu är det för smärtsamt. Jag har inte ens kunnat skriva om Ixa, inte tänka och inte prata. För det finns inga ord kvar, vad ska man säga? Det kommer en tid när jag kan minnas och skratta. Nu är ett minne smärtsamt och fyller ögonen med tårar.

Som när vi lämnade Sota och Julia ensamma hemma. Helt plötsligt och från ingenstans kom jag ihåg när Ixa var i Sotas ålder. Trygga Ixa, som hatade att åka bil och gärna stannade hemma om detta stod på schemat. Och den stund vi var borta roade hon sig med att rota igenom pappersåtervinningen, hon valde en tidning och rev sönder den i mikroskopiska bitar -i sängen... Detta fortgick några få veckor, tills hon framgångsrikt tränat oss att återvinna våra tidningar oftare och aldrig lämna något framme.

Jag hade glömt det. Och när jag åter kom ihåg det var det som den finaste gåva. En liten bit av Ixa. Så då finns hon kvar.

En del tycker att Sota är lik sin syster. Jag ser det ibland, men inte så ofta. Jag tror att jag kanske missar det ibland, därför att Sota är så mycket sin egen person. När jag ser det, då är det för att det känns betydelsefullt just där och då. Det hade varit toppen att låna ner Ixa från molnen en dag, bara för att få se henne leka med Sota.

I helgen är det Freestyle med Julia som gäller. Vi har sett fram emot detta i flera år. Tänk att det ska vara så svårt att få till det??? Nu är den iaf här, vår efterlängtade freestylekurs. Och vi är verkligen redo. Många av momenten kan Julia redan, men det är värdefullt att få tips och råd och man kan alltid jobba på att förfina redan befintliga moment. Jag kände att vi gjorde stora framsteg redan idag -och Julia tyckte det var sååå kul!

Imorgon fortsätter kursen och vi är supertaggade! Det känns som om vi stått i startgroparna sedan Julia var valp, detta har ju alltid varit "hennes" gren. Sen att matte är lite motvillig...känns som en lite väl "showig" sport för blyga lilla jag... Men, men, ska det bli nån vettig träning av det hela så får jag nog allt ta och kavla upp ärmarna och satsa stenhårt för tävling.

På med hatten bara   

Kanske lyckas vi få en freestyle-tränings-grupp också, då är det slut på alla tänkbara ursäkter jag någonsin har haft!

Nästa söndag kör vi igång med Sotas jaktträning också. Så det ser ut som att vi kommer få en väldigt fullspeckad höst -jag och de mina  

I början av augusti brukar min blogg fyllas med bilder i regnbågens färger. Detta blandat med kärlek, glädje, lycka och ett gäng goa brudar.

Detta året blev det inte så mycket av den varan. Färgerna fanns där, de goa brudarna var på plats...men Pride var sig inte likt. Folk tittade -ja till och med glodde. Detta även om dom satt i bordet brevid, typ 1 meter ifrån oss....Hela stället gav mig lite känslan av "apor i bur" -ett uttryck jag hört många gånger under årets pride-vecka.

Jag hade trots allt en trevlig kväll -tack vare gott umgänge. Men årets Pride? Den har jag definitivt gått miste om. Och den oro jag kände på väg in, rädsla för att bli hånad, utpekad och i värsta fall nerslagen -så har jag aldrig känt förut.

Nä, nån Happy Pride blev det inte i år. Men en rätt okej -och helt vanlig- festival. Med en och annan vågad färgklick.

...ska jag hämta hem mina två underbara.

Fyra långa dagar har Susanne och Julia varit på västkusten, och lämnat mig och Sota ensamma här hemma. Nog är det mysigt att sakna varandra ibland.

Men det är nog så mycket bättre att vara nära   

Till slut kom den. Och snabbt drog den förbi -semestern. Två härliga veckor, fyllda av sånt som håller mig flytande resten av året. Kärlek, vänskap, lugn, ro, natur, djur. Frihet.

För hur det nu än är, med eget företag och allt, så behöver man komma bort. Och detta året mer än någonsin. Att få komma upp till dom "därhemma" i norrland, träffa vänner som jag inte sett på alldeles för länge. Jag låter tiden gå, utan att tänka och så mycket annat känns viktigt -fast det ju inte är det.

Och svårt var det. Svårt på många sätt, att komma en hund kort. Att gå i de skogar vi gick i tillsammans. Träffa de vänner vi delade. Återse det hus vi bodde i. Och syskonen. De som lever kvar fast du är borta.

Det var svårt.

Men ändå lätt. Att återvända och allt känns på något konstigt sätt precis som förut. Jag är en annan på många sätt. Men ändå, däruppe bara jag. Enkel, lite tyst, gärna i bakgrunden och gärna omgiven av djur. Att känna tryggheten, kärleken och gemeskapen som fanns kvar.

Och jag trodde att jag skulle prata om Ixa. Men jag kunde inte. Överallt fanns hon, ibland när jag tittade på Error gick det som en pil rakt genom hjärtat. Kan man vara mer vid liv än Error?? Och dom är så lika, bror och syster i så mycket. Ögonen, och uttrycken. Ja, ibland gjorde det ont. Men mest var jag tacksam för de dagar jag fick med Error. På något konstigt sätt en tröst. En glädje att se den energin och att den kan finnas kvar.

Men att prata om dig -det gick inte. Inte heller behövdes det ord, för jag kände din närhet så ofta. Och jag kände sorgen och saknaden och lite av ilskan. Men det var känslor som var fullt hanterbara och helt okej att känna. Mest av allt önskar jag att du hade kunnat vara med. Att jag inte väntat tills du var borta.

Livet är så mycket lugnare och lättare däruppe. Hundarna nästan aldrig kopplade. Skogen så stor, ängarna så oändliga och himlen så blå. Sota och Error busade, Sota och syskonen Kaxa och Messi busade. Julia busade inte.

Däremot tog hon motvilligt och förvånat emot en kärleksförklaring av Kisse

Nästan två veckor var vi i Umeå. Vi hann hälsa på de flesta, jag fick en till 30-årsfest (tack alla ni underbara!!), vi hann ta en fika i parken i stan och vi hann spendera många timmar i Lenas kök. Det blev precis så bra som jag hoppades, plus lite till.

  Sota med bror och syster.

  ..och leken fortsatte intensivt...

  Sota med syster Kaxa som följde med oss ner till stockholm, för att fortsätta resan till syd-afrika och sin nya familj.

  Mamma Ripa.

  Susanne och Lena vid datorn.

  Fotografering av syster Kaxa.

  Naturen kring stugan...

  ...gav lugn och ro...

  ...till oss alla!

Och kärleken till storebror.

  Typ världens bästa kompis!

Jag har haft en underbar helg!

Lillasyster med familj "invaderade" tallkrogen och vårt hem. Två små grabbar, den ena full av bubblande pladder som aldrig tyckte ta slut. Elliot har hunnit bli 2 år och är grymt kunnig när det gäller bilar. Varje bil längs gatan kunde han märket på, även på långt håll kunde han se vad det var. När vi åkte djurgårdsfärjan skrek han plötsligt "en volvo!!!" -och helt riktigt, på gatan långt därborta körde en volvo förbi. Imponerande!

Valpar och små barn är väldigt lika. Allt är spännande och ska undersökas nåt alldeles sjukt noggrant. Precis som Sota kan Elliot helt plötsligt stanna på gatan och stå och titta på någon människa som gör något som kan tyckas vara väldigt spännande eller konstigt i en liten individs ögon.

Väldigt gulligt   

På fredagen åkte vi till Gröna Lund. Elliot tyckte både tunnelbana och djurgårdsfärja var såååå spännande -säkert minst lika kul som själva Gröna Lund. Väl framme fick han prova vad han ville och valde (förvånande nog...) att åka "veteranbilarna". Jag fick äran att åka med på premiärturen. Och det var mycket, mycket roligt. Tills det var slut -då blev det väldigt, väldigt "oroligt".... Så det blev att ställa sig i nästa kö, denna gång med mamma Tina.

Och sen med pappa Tony...

Tina, Igge och Susanne pustar ut i skuggan. Varmt var det -jättevarmt!!

Det var mitt första -och väldigt efterlängtade- besök på Grönan. Oj, vad jag gillar Grönan!!! Jag och Elliot var väl ungefär lika extatiska. Kanske att jag till och med var lite, lite värre....

När man dessutom har med en så liten kille som Elliot, som upplever så mycket för första gången -då blir det liksom tredubbelt så kul. Här provsmakar Elliot sitt första sockervadd, han var -snällt sagt- skeptiskt   

På lördagen åkte vi till Bandhagen och tittade på djuren och lekte i parken.

Minigrisen "Bianca"

Även lekparken i tallkrogen skulle självklart provas -och blev mer än godkänd.Där fanns nämligen biiiilar   

    Och en volvo-buss!!!

En liten valp vid namn Sota, som var alldeles lyrisk över de små miniatyr-besökarna, var ganska trött när gänget åkte hem på söndag. Hon sov nästan hela dagen.

Idag har vi varit på jobbet och klippt "små" valptassar, badat och fönat Skrotan och trimmat Lullsan. Så fina blev dom, båda två. Så nu är vi äntligen redo för semester  

Som en strålande början på denna semester fick jag idag ett hjärtekrossande besked. Ännu en av mina högt älskade favorit-dagis-vovvar har vandrat över regnbågsbron. Och ja -det känns lika jävligt varje gång. Fast jag försöker distansera mig lite. Ska jag hålla i detta yrket får jag skaffa mig lite tjockare hud...

Jag kommer för alltid att minnas Raffe, som många, många gånger fick mig att skratta och som med sin kärlek värmde mitt hjärta när jag förlorade Ixa. Han var också en god vän till Julia, som ju är ganska svår att komma nära.

Kanske för att dom var lika griniga båda två      

Det gör ont att förlora. Men jag är så glad att jag fick lära känna denna surmulna lilla guldklimp!    

Sitter utanför tvättstugan och väntar på att första maskinerna ska bli klara. Har varit en underbar dag, fick med hela dagiset ut på utflykt. Samtidigt! En sån där dag vi kommer tänka tillbaka på i vinter när snön vräker ner och hälften av hundarna får dras ut genom dörren...

Imorgon kommer Tina med familj. Det ska bli underbart att se dom igen. Inplanerat är Gröna Lund, håller tummarna att det blir av! Har velat gå hur länge som helst...

Ixa har funnits med idag. Jag har berättat om henne, för tjejerna som jobbar hos mig. Minnen, underbara, fina minnen. Sen hon försvann är varje minne så värdefullt. Igår var det två månader sedan hon gick...

Mitt lilla hjärta!