Är jag glad eller är jag GLAD att det äntligen är fredag??? Denna vecka har varit sjukt jobbig. Den började strålande, måndag morgon på en stängningsvecka. Vädret var strålande när jag och Ixa gick till jobbet. Vi tog en långis genom skogen och var på sådär strålande humör som man bara kan vara när solen skiner, man har haft sovmorgon och livet känns allmänt underbart. Vi tränade lite lydnadsmoment på vägen, jag skrattade åt några vurpor min galna flatte gjorde i sin jakt på studsande tennisboll, hon viftade på svansen och var såå glad. Väl framme på jobbet förändrades abrupt vår fina start på veckan. En av dagishundarna hade gått bort under helgen. Hans matte och husse var där för att personligen lämna detta sorgebesked. Tårar fälldes av oss alla under dagen, en vän var förlorad.

Sen fortsatte veckan. Inga större missöden, men långt ifrån glatt och lättsamt. Dagishundarna som normalt är så duktiga är fulla av sprittande hormoner, eller så känner dom av de andras sprittande hormoner -så alla är helt tokiga. På promenaderna flängs det hit och dit, inne hoppas det på väggarna, gnälls och skälls och pips lite här och var. Tålamodsfrestande, även de dagar man är på topp. Vilket ingen av oss varit denna vecka. Det är tur man älskar dom där hårbollarna....även när dom är stökiga!

Vi fick iaf en strålande avslutning på vår vecka. Idag tog jag och Mika våra gäng och gick till rastgården. Där skötte sig alla så superfint, lekte snällt och hade så roligt. Solen sken på en fint blå himmel. Vänliga människor gick förbi rastgården och ställde vänliga frågor (vi får ofta motsatsen...) Och jag blev sådär lycklig i kroppen som jag blir när jag ser hundar leka och allt är alldeles alldeles underbart.

Nu är arbetsveckan slut och helgen ligger orörd framför oss. Vi är hundvakt åt världens bästa Leia, en ridgeback tjej. Så det blir långa promenader -i vanlig ordning- och träning på söndag med min nya grupp.

Och massa mys