Liten terrier läker i rasande fart. Nu har hon blivit lite för pigg -svårt att hindra henne från att hoppa upp och ner i soffor och säng. Man hinner liksom inte med... Nerför trapporna får hon dock fortfarande åka "hiss" (mattes famn), och det klagar hon inte på. Ute har svansen gått från att -direkt efter operationen- vara försiktigt och smärtsamt låg, till den vanliga tuffa "kom igen du -jag tar dig lätt" högt burna. Det hatade "flexi-kopplet" har åkt fram så att hon ska kunna gå och sniffa lite mer obehindrat, utan oss hängande i hasorna. Några längre promenader blir det inte ännu, men en långsam tur runt parken klarar hon.

Smärtan verkar ge med sig nu, hon får inte lika mycket medicin -mera vid behov nu. Ibland märker vi att hon har ont, och då får hon sig en "liten vit" -som får ögonen att korsa sig och sen sover hon sött några timmar.

Såhär ynklig var hon i torsdags -dagen efter operation.

Såhär sött låg hon och vilade igår.

Och -som sagt- idag får vi hålla stenkoll för att förhindra alltför mycket skutt och bus.... Såret ser väldigt fint ut, det har tagit ihop och är torrt och rent. Just nu känns det som att hela denna "resa" lönat sig -men man ska väl inte "ropa hej" än...

I torsdags fick jag med mig världens goaste labbe hem. Jag var hundvakt åt en dagishund. Snällare hund än Melker -det finns inte. Susanne kunde tom förlåta det faktum att han kryddade soffan med små svarta hår, att han sov på rygg mellan oss och att han luktade lite för mycket hund -bara för att han är sååå underbar. Världens bästa Melker   

Här serveras "frukost på sängen". Bor man borta måste det vara lite service