November -och ingen snö. När jag klev upp imorse visade termometern på 9 grader. Plus! I november.... Känns helt sjukt att dra på sig bara en dunväst och bege sig ut på morgonpromenden i skogen -i november! Här har jag gått i tjocka vinterjackan och svettats i veckor och bara väntat på kylan och snön. Men fick ge upp och "klä av mig" igen. För här är ingen vinter, ingen kyla, ingen snö...

Ikväll kommer skogskyrkogården att fyllas av ljus och människor. Människor som minns dem som lämnat oss, som saknar den som inte finns kvar. Pratade om Ixa idag, om ett besök på skogskyrkogården. I dagsljus, en lugn promenad i tystnaden. Helt plötsligt blir hon sprallig och glad -jag läser på gravstenarna vi går förbi och där ligger barn. Jag tänker att hon ser dem, att det gläder både henne och de barn som vilar där. Nu har hon lämnat mig för att glädja dem på heltid.

Idag är det 6 månader sedan hon gick. Det har inte gått en dag utan att mina tankar har vandrat till henne. Jag kan inte förstå att vi fick så lite tid. Ibland när jag ser en gammal hund blir jag så ledsen, vi borde ha fått det. Det skulle inte sluta så som det gjorde. Jag skulle få ha henne hos mig länge, tills det kom en dag då jag var tvungen att fatta det svåraste beslutet av alla. Hon skulle berätta för mig när hon var redo. Och det var inte då, för 6 månader sedan.

Jag känner fortfarande hennes närhet ibland. Imorse när vi gick i skogen, Sota och Julia sprang framför mig, jag såg dem tydligt. Ändå vände jag mig om, helt instinktivt, för att titta efter den som var bakom. Det kan gå veckor utan att jag känner hennes närhet, men så ibland dyker hon upp. Idag var hon med oss i skogen -kanske för att det är 6 månader sedan hon gick, eller kanske för att skogen är full av djupa, härliga dypölar. Jag är säker på att hon badade i varenda en.

6 månader har gått och vissa dagar är smärtan lika skarp som den där dagen då det hände. Jag undrar hur lång tid det tar. Att sörja. Att sakna. Att bli sådär lycklig som jag var innan, att få tillbaka den styrka jag hade.

Förr eller senare faller den första snön. Hundarna kommer att springa som tokar, rulla och morra och leka. Jag kommer att skratta och bli alldeles varm inombords när jag ser dem.

Och jag kommer att sakna en.