På fb finns en grupp för "hundälskare". Där läggs det ut om någon hund är borttappad, hundnappad eller av annan anledning försvunnen. Där läggs också ut frågor om allt från "hur lär man hunden gå i koppel" till "min hund bajsar blod -vad ska jag göra??" Självklart är alla som är med i denna grupp självskrivna "experter" och många väldigt, väldigt hårda i sina kommentarer. Har man själv upplevt något en eller ett par gånger -ja då är det så. I alla lägen, funkar på alla hundar och jag, jag, JAG sitter inne med den "rätta kunskapen"!! Och alla andra är idioter och mindre vetande -ej "äkta" hundnördar. Som JAG!

Jag är inte speciellt aktiv i mitt bloggande längre. Det verkliga livet är så rikt och spännande och fyller varje dag, in till sista sekunden. Så jag hinner inte. Men det är en sak jag gått och funderat på ett par dagar. Så nu sitter jag här ändå.

Och det har att göra med ett av ämnena i denna "fb-grupp". En kvinna undrar om hon är redo att ta in en ny hund i sitt liv, några månader efter att hennes vän gått bort. Och svaren kommer. I massor, 141-kommentarer-massor. Många säger "Ja, ta en ny hund så fort som möjligt -det läker". Andra säger "Nej, absolut inte. Det värsta du kan göra". Några säger "Bara du kan veta om du är redo".

 Nej-sidans argument är:

• En hund mår inte bra av att uppleva sorg.
• En hund ska inte behöva komma in i ett hem med sorg, den förtjänar att mottagas med glädje.
• Det är illojalt mot den gamla hunden att så snart inpå älska en ny individ.
• Du kan inte ersätta den gamla hunden. Det är orättvist mot den nya att försöka.
• Sorg tar tid. Punkt. 

Ja-sidan låter ungefär såhär:

• En "ny" hund kommer att ge dig glädje mitt i sorgen.

Jag har själv upplevt detta. Nyligen. Och i kriget "Ja vs. Nej" måste jag ge oavgjort. För det var rätt för mig. Men jag är inte så säker på att det är rätt för alla. Man måste lita på magkänslan.

Jag har upplevt det. Och jag kan med all säkerhet säga att det var ett av de viktigaste besluten i mitt liv. Och jag valde rätt. För hur hade mitt liv sett ut utan Skrotet? När Ixa dog var jag helt förstörd. Jag hade 4 dagar före hennes död blivit ägarinna till ett företag med 35 hundar och 2 anställda. Det fanns ingen tid för långa sorgearbeten, ingen tid att gå ner sig i djupa depressioner.

Men sorgen fanns ändå. Och trots att jag hade så många människor och hundar runt mig, som fanns där för mig, så räckte det inte. Jag litade på att Lena, med all sin erfarenhet, visste vad hon gjorde när hon erbjöd mig Sota.

Och det kändes rätt i magen.

Och så kom Sota. Och det första jag gjorde när jag såg henne var att gråta -av glädje. För att hon var så liten och söt och MIN! Hon verkade inte bry sig nämnvärt -hon hade flugit ända från umeå och var en världsvan dam redan vid 10 veckor!

Hon fick mig att skratta, redan samma dag. Och många, många gånger därefter. Hon gav mig stunder av glädje, små stunder i "nuet". Jag älskade henne på studs och har aldrig slutat. Vår relation är starkt och sund -på alla sätt och vis. Hon är självständig och trygg -men ändå kontaktsökande och följsam.

Visst har hon sett mig gråta också. Många gånger har jag borrat ner min näsa i hennes nacke och gråtit över storasyster Ixa som gick innan hon kom. Sota har slickat tårarna från mina kinder medan jag har berättat minnen från tiden med Ixa. Dessa stunder har gjort att Sota är väldigt duktig på att kramas. Aldrig har jag upplevt att Sota blivit rädd eller mått dåligt. Sorgen är en del av människans liv -och det blir bara fel om vi ska försöka "skydda" våra hundar och skratta för deras skull. Självklart ser de igenom oss!

Jag har aldrig känt mig "illojal" mot Ixa. Om något så tror jag att Ixa hade varit glad för mig -faktiskt. Mitt hjärta är stort nog att älska dem båda. Att påstå något annat är dumt. Bara dumt!

Att jag skulle försöka ersätta Ixa är också dumt. För hur skulle det gå?? Här vet jag att även några närstående hade sin oro. Men allvarligt -hur skulle det gå?? Jag är nog den som sett minst likheter mellan Ixa och Sota. När jag har sett likheter har jag varit glad -de är ju trots allt syskon. Men sanningen är att där finns inte alltför många likheter. Både till personlighet och utseende är dom som natt och dag. Fast lika älskade!

Nej-sidan har dock rätt i en sak -Sorg Tar Tid! Men vem fan har bråttom??

 

Ika

16 november 2011 21:45

Fint skrivet.

Något v det bästa med att ha djur omkring sig är ju att de inte har något intresse av våra fasader. Minns fortfarande hur skönt det var under de stressigaste perioderna i gymnasiet när man fick komma hem till en katt eller två som ville ligga i ens famn och spinna och som inte kunde bry sig mindre i hela världen om vad man presterade i skolan.

http://cassiopeia81.wordpress.com

 

Sabina

26 november 2011 15:36

Jätte bra skrivit tycker jag! Ingen kan veta 100 procentigt om det är rätt eller fel för dig att skaffa en ny hund.

http://sabinahill.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi var där :) Sen dansade jag hela natten!

Får jag, får jag, fååår jaaag?????

Man kan ha massor av kul på en lekplats. När barnen är hemma och sover, då tar jag och hundarna över sandlådor och rutschkanor. Vi hoppar, klättrar och åker kana. Vi springer och gungar och rensar kattbajs ur sanden (hundarna -inte jag!) Och så s...

...att öppna dagis. Och det är mysigt att det är fredag. ...

Började ösregna när jag och Skrotet promenerade från Dagis 1 till Dagis 2. Stora tunga droppar från mörk himmel. När vi kom ut ur skogen kom solen fram, så stark att den bländade oss när den speglade sig i nyfyllda vattenpölar. Det var vackert....