När Ixa var runt halvåret drabbades hon av kraftig gastroenterit (inflammation i mag- och tarmkanalen). Då hon var så ung fanns det inte mycket att "ta av" på den lilla kroppen.

Det var första gången jag maktlös stod bredvid och tänkte "nu förlorar jag henne".

När Ixa var runt året drabbades hon av kraftiga hostanfall och "slemmiga" kräkningar. Detta pågick ett bra tag och veterinärbesöken var många.

Det var då jag insåg att Ixa skulle lämna mig för tidigt.

När Ixa var 2 år fick hon en snabbt växande "tumör" i halsen. Veterinärbesöken var många, operation och rehabilitering följde.

Denna gång var jag säker på att vi nått slutet.

Det som till slut avgjorde vårt öde var det som funnits där hela tiden. Som vi sökt hjälp för, men som inte varit så "stort och viktigt" mitt i allt det andra. De återkommande perioderna av extrem törst och kräkningar, järnlukten i munnen och tröttheten.

Jag visste så länge att Ixa var en vän jag skulle förlora för tidigt. Och jag gav allt jag kunde i varje liten stund vi hade tillsammans. Och jag älskade med all den kraft jag hade. Ett helt livs kärlek fick nu tränga in sig i 3 korta år.

Nu är Sota sex månader. Hon är frisk. Hon är pigg och glad och svansen slår i ett. Hon är närvarande och hörsam och följsam och underbar.

Och hon är frisk. Där finns ingen känsla av brådska, inget i vårt förhållande som säger att vi måste skynda oss att njuta. Det är klart att det tar slut nån gång, men vi lever inte under ett ständigt "hot". Ingen mörk skugga går bredvid och väntar på att ta min vän.

Och vi njuter av varje stund vi får!

Julia har alltid varit frisk. När blodsvaret kom tillbaka positivt på två allvarliga sjukdomar blev jag väldigt rädd. Men den har inte kommit, den där känslan som talar om för mig att tiden är knapp. Jag känner i mitt hjärta att inte heller vi har bråttom. Det finns tid för oss.

Allt kan hända imorgon. Det finns inga garantier. Men det är så skönt att slippa den där känslan av att den jag älskar tas ifrån mig, varje dag är en dag mindre. Och att man inget kan göra för att förändra det faktum att det inte finns nog med tid.