Julia går på antibiotika. Hon är, efter snart en vecka in i behandlingen, sig själv. Trött och grinig på morgonen -hela dagen om man tvingar upp henne för tidigt. Pigg och glad om hon själv får välja när väckarklockan ska ringa. I skogen travar hon på som vanligt, ibland bjuder hon upp till lek och Sota jagar efter henne genom blåbärsriset.

Förutom hennes "hoppla-steg" nerför trappan har jag bara reagerat på det faktum att hon tackade nej till träning en dag -fast jag stod redo med klickern i handen. Detta har aldrig hänt förut. Men annars är hon sitt eget buttra jag, med små glimtar av oändlig charm och pigga pepparkorns-ögon.

Trots att hon uppenbarligen bär på två allvarliga fästingsjukdomar. Samtidigt. Blod ljuger inte.

Men vi låter oss inte slås ner. Vi kämpar på och tar dagen som den kommer. Vi har drabbats på värsta möjliga sätt, då när Ixa försvann som hon gjorde. Denna gången borde vi gå säkra, denna gången måste vi faktiskt få ha lite tur. Som att vi faktiskt tog prover, trots att symtomen inte indikerade detta, och att vi då kanske fann felet i tid. Och att Julia, trots dessa sjukdomar som härjar i hennes blod, faktiskt mår riktigt bra. Det borde ju betyda nåt...

Det känns dock väldigt läskigt att återigen ställas inför det där svåra, att ta ansvar över en sjuk hunds träning och motion, att väga livskvalite' mot eventuella risker...