I vanlig ordning ska det gamla året ut, så att det nya kan ta sin början. År 2011 var ett stort och sorgligt år. Här kommer det, i repris....

Januari: 2011 var året då jag fyllde 30. Redan i januari började mina tankar vandra till denna dag -och vad den betydde. Träningskort inhandlades och rökningen hade lagts på hyllan. I slutet av januari var det varmt nog för vårkänslor....det höll inte i sig!

Februari: Årets första "snökaos" drabbade stockholm. Jag tränade, både mig själv och hundarna. Vårens tävlingar började planeras. Ixa besökte djursjukhuset.

Mars: Planerandet för det nya -egen företagare - tog fart. Kurser på skatteverket, oändliga "att-göra-listor" och många tankar, farhågor och förhoppningar. Lillasyster Tina hälsar på med pojkarna och vi besöker fjärilshuset. En av dagisets äldsta kunder går bort, det känns lika stort varje gång...

April: Fasadrenovering....hemmet såg ut därefter -och balkongen var nerplockad.  Årets första spår ute i Ågesta, med Julia och Ixa. En fin och solig dag, som följdes av fler i denna månad. Även om mycket tid gick åt till att sätta mig in i nya rollen som dagisägarinna, så hann vi också ut i skog och mark -vi njöt av värmen och förundrades över knoppar och blommor som överlevt vintern. Och så var jag så oerhört lyckligt, helt plötsligt hade jag allt -kärleken, hundarna och karriären!

Maj: Denna månad är jag officiellt ägare till hunddagiset. Fyra dagar in i nya rollen lämnar Ixa mig och hela världen faller ihop. Så var jag inte lycklig längre. Några veckor senare följer dagishunden Nellie Ixa till de evigt gröna. Jag gör vad jag kan för att hålla ihop och ta mig igenom dagarna. Ingenting känns längre viktigt, minst av allt det dagis jag under hela våren jobbat så hårt med. I efterhand är hela denna månad grumlig och svår att minnas i detalj, men bloggens inlägg vittnar om enorm smärta och förlust. Lena känner min smärta ända upp till Umeå och flyger i slutet av månaden ner med Ixas lillasyster. Så kom Sota in i mitt liv, med en kärlek och glädje jag så desperat behövde.

Juni: Denna månad får vi svaren från obduktionen. Svaren som inte gav några svar. Vi fick också hämta hem vår Ängla-Ixa. Hon är fortfarande saknad i varje andetag. Men livet börjar så sakteliga gå vidare. Inte till det som var, utan till det som blev, nu när Ixa inte längre vandrar med oss. Sota bjuder på skratt, liten, vild och kavat som hon är. Vi är ute i solen massor, Sota provar på sitt första spår, jag försöker jogga med Julia (med sorgligt resultat). Och jag fyller 30 år. Firas stort från Vasa, Umeå och hemma i tallis. Kärlek!

Juli: Lillasyster med familj hälsar på och denna gång besöker vi Gröna Lund. Vi kollar också in tallkrogens lekpark, en hit för Elliot, och Bandängens stora fina lekpark med bilar och ännu fler bilar... Raffe lämnar oss, mysiga, mjuka, fina Raffe. Fjärde hunden jag förlorat detta år. Det blir inte lättare, det blir bara svårare att ta in. Varför har alla så bråttom?? Vi får semester och åker till Umeå, för välbehövlig vila och rekreation. Vi träffar vänner, vi är ute i skogen, vi njuter av ledigheten och allt är kärlek. Ixa är med, fortfarande saknad.

Augusti: Susanne och Julia åker till västkusten och jag och Sota kör stuga på landet en helg. Denna månad gör det lite mindre ont att tänka på Ixa och nu väller minnen fram. Fina minnen. Vi ser Pride-paraden och festar till en dag. Detta året är dock priden mer festival än pride, en besvikelse -men ändå en trevlig kväll. Jag drömmer om Freestyle, nu vill jag få till ett program med Julia -men vilken låt ska vi välja??

September: Julia testas positivt för Borrelia och Anaplasmos och påbörjar en 40 dagar lång antibiotikakur. Hur otur kan man ha?? Sotas jaktträning börjar ute i Gålö. Bloggen fylls av minnen och bilder av Ixa.

Oktober: Denna månad rymmer blott ett inlägg. 1:a födelsedagen utan dig.

November: Denna månad rymmer två inlägg. Det första är "6 månader har gått". Du är såå saknad, min vackra Ängla-Ixa!! Det andra inlägget handlar om när man är redo att gå vidare -och vem som har rätten att bestämma detta.

December: Så kom december. Snöfritt och utan julkänlsa, men ändock december -årets sista månad. Julen firas hemma med lilla håriga familjen, en glad och kärleksfull dag. Det saknas en som sliter upp paket i rasande fart. Men det gör ändå inte lika ont längre. Tårar faller ibland, men det skär inte. Det blir aldrig det som var förut, men det som är nu -det är faktiskt inte så illa det heller   

2011 kan tyckas som ett ganska sorgligt år. Och det var det. Men där rymdes också så mycket kärlek och glädje. Det jag inte kan förändra, det kan jag inget göra åt. Men jag kommer att fortsätta minnas, medan jag älskar de hårbollar som ännu går vid min sida.

Och året som börjat? Det borde väl bli bättre? Låt oss hoppas!!

Ixa -så följer du med mig in i detta år