Har ni sett filmen "Prayers for Bobby"? Om inte, gör det!

Gripande, sorglig, sann. Viktig!

Lite tankar efter att ha sett filmen:

Det är helt otroligt att jag kan leva mitt liv så normalt och enkelt, trots att jag är homosexuell, när andra lider så. Helt otroligt att jag aldrig stött på ord som gjort mer skada än några snabbt torkade tårar.

Helt otroligt att det finns människor som kämpar för sitt liv, när jag kan sitta här och känna mig trygg. Trots att vi delar samma "synd".

Tänk att andra finner det största hotet i sin egen familj. När jag fick stöd och förståelse.

Min lillasyster, Tina, återberättade för mig: Några killar från hennes skola satt och pratade väldigt negativt om homosexuella. Då säger hon "min syster är faktiskt lesbisk, och hon är helt normal!" Tina var runt 15 år vid denna händelse. Det kändes bra i hjärtat!

Min bror, Peter, tröstade mig efter ett sprucket förhållande med orden "du har nog snart en ny tjej, det är jag säker på!" Som den självklaraste sak i världen, att det skulle bli en tjej.

När jag kom ut för min pappa ville han veta om jag var lycklig. Han nöjde sig med det.

Och min mamma, som aldrig lät mig tvivla över dessa fem viktiga ord -"jag är stolt över dig!"

Det finns människor i min omedelbara närhet som inte haft samma tur. Det finns stunder när jag, trots allt, känner mig udda och utanför i min egen familj. Detta trots att jag aldrig mötts av annat än kärlek. Jag vill inte ens tänka på hur jag skulle må, vem jag skulle vara, om det vore annorlunda.

Varför är det så, att de människor som kämpar mest för mina rättigheter, är de som förlorat mest? De som redan sett det värsta, de gör nu allt för att informera världen. Så att jag, och andra med mig, ska kunna gå tryggt på gatorna i vår hemstad.

Och så finns det människor som inte förstår varför det måste finnas en Pride festival och en parad. Så länge det finns okunskap och hatbrott behövs den. Så länge som samhället och kyrkan kan få en mamma att vända sin egen som ryggen -ja så länge behövs Pride.