För några veckor sen sa jag till Susanne, "För första gången sen Ixa dog så känner jag mig sådär lycklig, helt igenom och fullständigt." Så som jag kände innan Ixa gick bort. Faktiskt bara dagarna innan hon försvann. För så fort gick det ju....

Vilket inte betyder att jag glömt allt det hon gav. Inte heller betyder det att jag inte saknar henne. Men det finns ju så många härliga minnen att skratta åt!

Och nu när det återigen går bra för mig. När jag utvecklar min verksamhet och blir större, så är jag så fruktansvärt livrädd. För tänk OM det den dag jag tar över det nya dagiset är så att jag förlorar en värdefull bit av mig själv igen? Fyra dagar efter att jag gått in som ägare i mitt första dagis dog Ixa. Och jag vet att det är jätte-super-barnsligt att tänka så, men tänk OM. För man kan ju inte få allt....

Och vad gör man åt det? Lever sitt liv rädd att förlora och därmed inte vågar? Eller vågar man? Nu verkar det, som tur är, vara så att jag allt som oftast "ramlar in i" händelser som leder till stora beslut och sen bara rullar det på. Och det känns bra, det ÄR roligt. Så jag vågar. Allt det här får mig ju att känna mig så levande!! Hur ska jag kunna låta bli?

Men OM....då vet jag inte vad jag tar mig till!!