På lördag är det ett år sen den där hemska dagen, då jag utan någon som helst förvarning kom hem en hund kort.

När marken försvinner under en, då tar det tid att bygga upp. För några veckor sen föll de sista bitarna på plats, och nu känner jag mig nästan som samma Linda som för ett år sedan -innan jag såg min bästa vän kollapsa och dö. Återigen njuter jag av att promenera timme efter timme -oavsett väder. Jag har återupptagit både hund- och egen träning. Och jag har börjat laga mat igen -vilket jag aldrig hade anat skulle vara så svårt och ta så lång tid. Inte att laga själva maten alltså, det går rätt fort. Men att återfå rutinen. För några veckor sedan tog jag dock beslutet att nu fick det vara nog med att va stammis på alla matställen i och runt Tallkrogen -nu var jag sugen på riktig mat. Så för att verkligen komma igång beställde vi "matkasse", vilket betyder att allt vi behöver göra är att hämta färdigfyllda påsar och sedan laga maten -enligt medföljande recept. Plättlätt och oftast helt ok (ibland till och med gott).

Så ett år senare är jag tillbaka. Och mår helt okej. Men det är inte rättvist nånstans, att förlora på det sättet eller i den åldern! Och på lördag har ett år passerat, en milstolpe på något sätt. Och man börjar glömma...doften och känslan av mjuka öron. Men minns det roliga och varma och underbara -alltid.

Du vackra hund - vad jag saknar dig!!