Det är sannerligen förunderligt att ett speciellt datum kan upplevas på ett alldeles speciellt sätt, för att man varit med om något alldeles speciellt traumatiskt just den dagen, fast för ett år sedan.

Nu har jag ju kommit vidare och tänker inte på det som hände lika ofta. Inte heller gör det lika ont längre. Men det hindrade inte mig från att falla i gråt hela fyra gånger innan jag ens borstat tänderna denna morgon. Eftersom jag ändå känner mig själv en liten smula förstod jag ju att det skulle bli så. Därmed hade jag planerat att vara upptagen denna dag. Inte på ett "jobba-hela-dagen-sätt", utan på ett "uppskatta-livet-sätt". Med hundarna, självklart -dessa varelser som ständigt och jämt utgör navet i mitt liv, min trygghet och min kärlek.

Nu har vi spenderat en dag ute i naturen, med hundar och vänner. En fin dag, med massor av lek, godsaker och skratt. En sån dag som borde vara mallen alla andra dagar skapas efter. Och det gör mig oändligt sorgsen att Ixa inte kunde vara med. Men på något sätt så tror jag ändå att hon kanske var det. Hon var i alla fall med mig, i tanke och i hjärta.

Från denna dag är 5:e maj den dag på året som ska fyllas till brädden av ren och skär livsglädje. Det är det finaste jag kan ge min Tjuvaktiga Skata, som tog sig an livet på alla de sätt hon förmådde, i varje litet andetag, till den dag hon försvann ur mitt liv.