Ixas hosta har inte blivit bättre, trots hostmedicin. Så nu har Dr. Johannes bestämt att det är dags att gå ner och kolla i halsen, om där finns nåt som inte hör hemma i en hals. På tisdag ska vi lämna in lilla Ixa, sen får vi vänta hela långa dagen innan vi får hem vår tös igen. Stor tröst är det att Ixa kommer tycka det är rena rama julafton -hon älskar verkligen att gå till veterinären. All dramatik runt denna hosta går henne ganska obemärkt förbi. Det enda hon tycker är dåligt är detta med motionen och tok-retriever-rycken i skogen, som inte blir av. Nä, för nu är det bara tråkiga koppelpromenader som gäller. Och om hon har en extra dålig dag så blir till och med dessa strunt-promenader korta som vore hon en liten miniatyrhund. Så det kliar i tassar och brinner i baken, ibland kan hon inte rå för att hon klättrar lite på hemmets väggar av leda. Men mest är hon glad och nöjd ändå. Min duktiga lilla Ixa :)

Än är jag inte så nervös. Jag lutar mig ännu tryggt mot det faktum att röntgenplåtarna såg bra ut, att blodprovet visade noll konstigheter och att hjärtat slår som det ska. Men jag antar att det på tisdag morgon faller en och annan rädd droppe nerför kinderna. Men jag känner mig rätt positiv. Det kan inte vara allvarligt, för det klarar jag inte av. Och man kan inte utsättas för mer än man klarar. Så därför måste det gå bra. Punkt!

Men bara ifall att det skulle gå lite dåligt, så har jag lillasyster här på besök. Och så har jag ju Susanne vid min sida.