Idag har Ixa fått vila från träning. Ja, ska jag vara ärlig så fanns nog inget alternativ. Damen har gått in i höglöpet och varken ser, hör eller vill. Då är det inte lätt!

Så när det var dags för träningsgruppen, som idag bestod av Mika och lilla jag, så blev det Julia som fick träna. Agility, tänkte jag. Det är ju det jag envist hänger kvar vid när det gäller min "förstfödda". Det var ju liksom det som var tanken med henne. Jag hade inte super-höga förväntningar, det har ju aldrig gått direkt lysande. Svårast är ju den där förbenade gungbrädan, som både rör sig och låter illa. 

Vi började med lite uppvärmning, sen några lätta hinder som hon flög över, lätt som vinden. Däcket bara "råkade" hon ta i farten, rätt väg också. Slalom har fastnat riktigt bra, om än hon behöver lite hjälp ännu. Så var det dags för gungbrädan då. Man ska ju träna på det som är svårt -inte bara det man kan. Matte tar fram sin allra bästa "det här är ingen sak i världen-röst". Lite håller jag emot på vägen ner, så färden inte blir så snabb. Sen belöna på kontaktfältet, med två tassar stadigt i gräsmattan. Allt har gått strålande såhär långt. Sen ska då gungbrädan fällas tillbaka, vilket ju orsakar den förskräckliga smällen. Matte kastar en boll samtidigt som hon släpper brädan och inväntar spänt "rycket" i liten terrierkropp. Men inget händer. Annat än att liten terrier studsar efter bollen och kommer tillbaka för fortsatt lek. Ja jisses -ibland blir man allt bra förvånad!

En engångsföreteelse tänkte jag, och provade igen. Lika bra denna gång! Och inte nog med det -den lilla damen fick mersmak. Resten av passet drog hon mot gungbrädan, och vi körde den många gånger. Fortfarande med hjälp på vägen ner, men lite mindre. Och hon kan stå brevid när den smäller i backen utan att bekymra sig nämnvärt. Igen och igen ville hon köra, stolt och tuff var hon. Och överlycklig var jag!

Agility blir det mer av i sommar. Nu kliar det i "hundtränings-nerven".