En konstig vecka är slut.

Vi fick svar på obduktionen. Vi fick träffa Eleonor igen. Vi fick inte veta varför min älskade svartnos är död.

Jag har börjat komma tillbaka. Långsamt, men ändå. Efter Ixa fanns det inte längre någon glädje i det vi älskade mest -promenaderna. Och när man har promenader som sitt jobb -då är det ganska bra om man gillar dom.

Jag har gått, på jobbet. Ibland med Julia också, bara för att jag måste. Men någon glädje däri har det inte funnits. Och jag har missat sommarens dofter och färger, blommorna i alla vackra trädgårdar. Jag har inte sett, för jag har inte haft någon glädje i att se, eller något intresse.

Men nu kommer jag tillbaka. Vi har börjat återupptäcka vår "stora skogen", som vi ofta gick i till och från jobbet. Nu tar vi bilen till jobbet, då Sota ännu är så liten. Men vi stannar på vägen och tar en 10 minuter eller så i "stora skogen". I början kände jag den där första fysiska smärtan av sorgen igen, den som fanns precis dagarna efter att Ixa försvann. Men sen smög glädjen sig på. När Sota följer tätt i hälarna, snavar och trillar på näsan med dom klumpigt stora tassarna vilt viftande åt alla håll. När Julia får terrier-rycket och springer genom lingonriset så fort henne små ben bär. När dom leker och jagar varandra, eller när vi sätter oss på en klippa och myser tillsammans -alla tre.

Jag kan sakna Ixa. Men jag vet att den tiden är förbi och framåt är vägen att gå. Jag ser glädje i Julia och Sota -och det är en skön känsla.

Och när jag anstränger mig och känner efter, tillåter mig att stanna upp och titta runt -då ser jag att det är sommar, att blommorna slagit ut och att det doftar alldeles underbart!

Idag kom mitt tillstånd på posten. Det är ju så, att för att få äga och driva ett hunddagis ska man synas i alla sömmar -noga! Och man ska ha utbildning, bland annat i:

• hundens beteendebehov och etologi
• problemhundar och problemhundsägare
• stress hos hund
• smittspridning
• djurskyddslagstiftning
• raskunskap
• enklare hundsjukvård
• praktik

Sen ska lokalen godkännas, och man måste även tala om för länsstyrelsen vem man tänker anställa. Det finns nämligen direktiv på hur många anställda du måste ha, beroende då på hur många hundar du har.

Jag tycker personligen att det är väldigt bra att det krävs mycket för att få driva ett hunddagis. Många verkar tro att det bara handlar om att sitta och mysa med hundarna -och glömmer helt bort det faktum att hundar är djur. Och i en flock har hundar en tendens att bli "lite mer djur" än vad dom kan uppfattas vara hemma i TV:soffan.

Mitt tillstånd har jag haft sedan ett bra tag tillbaka -det var klart innan jag tog över. Men papperskvarnarna mal långsamt, som bekant, hos myndigheter. Så idag kom det på posten.

Snälla saker sa dom om vårt dagis. "Ljus lokal med fönster i alla hundrum", "God ordning" och "Hundarna är lugna och trygga" var några meningar i det ca. 30 sidor tunga dokumentet. Då blir man lite glad, faktiskt! För det är inte helt lätt att hålla god ordning i en lokal med 30 hundar. Och lugna och trygga hundar -det är ju det vi jobbar för! Inte är det heller helt lätt att hålla fattningen när det kommer myndighetspersoner med pärmen under armen och man vet att här ska både dagis och Linda granskas! Det spelar ingen roll hur stolt man är över sitt fina dagis, man blir rädd ändå! 

Nu har jag i alla fall svart på vitt att det dagis jag köpt är precis så underbart och speciellt som jag alltid har känt! För det har länsstyrelsen sagt!

Vilken berg-och-dal-bane-dag!! Det började när jag ringde till Södra Djursjukhuset för att höra om vi kunde få det bokade telefonmötet till ett personligt möte istället. Ville gärna se Eleonor när svaret levererades -jag hatar ju att prata i telefon! Receptionisten på södra letade efter vår telefontid -utan resultat. Efter mycket om och men hittade hon oss -på onsdag!! Vi hade alltså fått fel dag och Eleonor var fullbokad hela dagen. Jag var ju förberedd på att detta var dagen, något form av avslut som jag gått och väntat på nu i en hel månad. Och vi skulle hämta hem Ixa. Nu blev det inget -och imorgon jobbar Susanne, vilket betyder att jag skulle få sköta mig helt själv.

Inte mycket att göra åt saken, tackade och avslutade samtalet. Ute med min grupp gick jag dock och tänkte på saken och till slut bestämde jag mig för att ringa upp igen. Jag förklarade för kvinnan i receptionen vem jag var, vem Ixa var och vad som hänt och hur chockartat det hela varit. Och att jag väntat och laddat för den här dagen. Jag vet inte om det var mina ord eller det faktum att allt snyftades fram som gjorde att kvinnan lovade prata med Eleonor och sedan ringa upp mig.

Några timmar senare ringde hon. Eleonor var oåterkalleligt fullbokad, men hon skulle ta emot oss efter avslutat pass. Underbara människa!! Så jag stack iväg och köpte den finaste rosa blombukett jag kunde få tag i, sen väntade jag på att klockan skulle bli fem.

Vi var några minuter tidiga. I receptionen sa vi vårt ärende och vi behövde inte vänta många sekunder innan Eleonor kom och tog emot oss med en varm kram. Blommorna blev hon väldigt rörd över, men tyckte inte att hon var värd dom -hon hade ju inte räddat Ixa. Men blommorna var ju för att hon räddat oss. Det är när något går såhär snett det är viktigt att man möts av kärlek och omtanke -den har Eleonor stått för på södra djursjukhuset.

Tårarna började rinna för mig när jag såg henne. Det var överraskande, för jag var visserligen nervös, men jag trodde inte jag skulle gråta. Förmodligen är det som Susanne sa, att hon är så förknippad med det som hände -på gott och ont. Eleonor visade in oss i det rum där vi kämpade med Ixa under de sista timmarna vi hade tillsammans. Och så började hon förklara svaret. Och det fanns inget svar. Ixa har haft en kronisk inflammation i mage och tarm, därför törst och illamående. Precis som Eleonor sa då för en månad sedan. Det är dock inte den som orsakade hennes död. Exakt vad vet man inte. På SVA har dom inte sett detta förut. Eleonor har pratat med kollegor och studerat litteratur, men inte heller hittat igen detta. Så vi får inga svar. Troligtvis har Ixa utsatts för någon form av virus eller bakterie eller liknande, via mun eller näsa, och på grund av den kroniska inflammationen som försvagat så brast allt. Detta ska ha skett några timmar innan hon dog, vilket då förklarar att det hände precis där och då, på sjukhuset. Men vad det är och hur -det lär vi aldrig få veta. Vi tog bilen den dagen, så hon åt inget konstigt i skogen. Jag kan inte heller minnas att vi stötte på nåt konstigt eller annorlunda, men det är en hel månad sedan -och på grund av chocken vi utsattes för är tiden runt den dagen dimmigt.

Viktigt är att det enligt Eleonor inte fanns något vi kunde ha gjort annorlunda, inte heller hade dom kunnat rädda henne. Det gick för fort, hon var på plats och fick hjälp med en gång, men det gick ändå för fort. Dom satte in alla resurser dom hadde för att ge henne alla chanser, men tiden fanns inte.

Eleonor sa att vi fick ringa när som helst, om vi kom på några frågor. Sen hämtade hon Ixas urna. Det kändes fint och värdigt. Jag tror att Eleonor aldrig kommer att glömma Ixa, varken hennes namn eller det som hände. Hon sa att hon aldrig kommer att stöta på detta igen -för det är så extremt ovanligt.

En på miljonen.

Så inga svar. Bara det faktum att tiden var inne. Min lilla Tjuvaktiga Skata hade gjort det hon kommit för att göra. Det är inte meningen att vi ska förstå hur eller varför. Jag är glad för den tid jag fick med min underbara vän och allt det hennes tid i vår värld lärde mig.

Jag kan låta henne gå, för jag är alldeles säker på att vi kommer ses igen!

Spännande dag! Sotas första tunnelbane-åk blev äntligen av. Jag tror att matte nog var mer imponerad än liten puppy...

  Sota verkade inte tycka det var nämnvärt konstigt. Spännande och roligt bara.

Vi åkte bara en station, till Gubbängen. Där gick vi till gubbängsfältet. Louise var redan där och väntade. Vi satte oss vid några buskar, sol för tvåbenta och skugga för fyrbenta.

Det blev lite bus...

......innan lugnet la sig....

Det var mycket folk ute. Sota tyckte det var sååå spännande, människor och godsaker överallt....

Hon rotade igenom Louises cykelkorg, våra väskor och den närmsta omgivningen i jakten på något "ätbart".

Att vi tog "skatterna" ifrån henne verkade inte störa -det fanns massor av nya upptäkter   

Det var dock väldigt, väldigt mycket spänning för en så liten puppy, så till slut blev ögonlocken tuuuunga.....

...och vi bestämde att det var dags att gå. Louise bor nära, så vi gick till henne. Men puppy orkade inte gå ens den korta biten, så det blev cykelkorg...

Tänk att liten puppy ryms i en pytte-cykel-korg!!!

Snällt och fint satt hon hela vägen. Selen var på, och ett stadigt tag hölls av starka människo-händer hela vägen. Men Sota satt som en prinsessa på sin tron, värdigt och väldigt, väldigt stilla.

Det var väl för att det fanns så mycket spännande att titta på, från en helt ny vinkel  

Så söt, vårt lilla fina hjärta  

Hos Louise somnade Sota på en gång och snarkade sig igenom nån timme, medan vi satt på balkongen och höll på att dö av värmeslag. När puppy vaknat tog vi tuben hem igen, två stationer denna gång! Inga konstigheter för en valp på 12 veckor, som redan rest med flyg! Hemma blev det efterlängtad middag för valpen, som i vanlig ordning höll på att svälta ihjäl. Sen ut på baksidan och grilla, årets första. Så fick vi också lite mat i magen, gott sällskap av Louise och några grannar. Och Sota? Hon somnade under bordet.

Nästan iaf -ett öga öppet så hon inte missar nåt   

Tävla om att bli tatuerad av självaste Kat von D, typ universums absolut hetaste tjej (förutom min egen vackra sambo -naturligtvis).

Var med du också, jag tävlar på:

www.tlcsverige.se/tavla

En månad har gått. På dagen en månad sedan du tillitsfullt tittade in i mina ögon för sista gången. Jag saknar din glädje, din värme, din livfullhet och energi. Jag saknar en vän som följer mig på långa promenader, jag har ingen som vill följa mig ut och jogga längre.

Trots att vi har valp i huset är det så tyst sedan du försvann. Och det säger väl allt om den plats du tog upp, i vårt hem och i våra hjärtan. Jag försöker varje dag att hedra dig genom att minnas allt du lärt mig -och föra det vidare till din lillasyster.

  Jag älskar dig mitt hjärta!

Det är ganska skönt att ha en sambo med "varannan-helg-jobb". Då får jag tid att -utan dåligt samvete- gotta mig i mitt nya företag. Och allt som finns att göra där. Det tar liksom aldrig slut. Oftast är det riktigt roligt, men ibland blir jag trött, saker går inte som jag vill (och det vet alla som känner mig att när döda ting bråkar sjunker mitt humör till botten....) eller så saknas det nån viktig pryl som gör att jag måste stanna upp och avsluta mitt i. Jag hatar att tvingas avsluta mitt i!

Idag har vi "jobbat kväll". Förmiddagen spenderades i tvättstugan, när sen Susanne lämnade hemmet för att infinna sig på jobbet -då åkte vi till dagis. Fortsatte med skyltfönstret, tog ner väggar, tvättade, slipade, putsade och målade. När färgen torkade köpte vi gyros i grillen och satte oss på ängen, tjejerna och jag. Sota ville gärna smaka, kom flygande rakt ner i tallriken, vilt tuggande   Hon har så smått börjat förstå det där med livets godsaker. Däremot har hon inte förstått skillnaden på "mitt och ditt" än....

Sen in och måla nästa varv. Trimmade Julia medan färgen torkade denna gång. Även Sota fick prova på kam och sax. Hon tyckte det var sjukt spännande att stå på bordet -men det där med att stå still....onödigt ju!

Sota verkar trivas väldigt bra på dagis. Vilket är väldigt, väldigt bra eftersom vi spenderar en hel del tid där. Hon drar runt sina leksaker och snattar i butiken. Hon kör retriever-rycket, halkar och kanar rakt in i väggarna. Hon "hjälper" mig att måla -hon hjälper mig med allt. När hon är vaken har jag en liten svartnos i allt jag gör.

Närgången och nyfiken, nyfiken, nyfiken   

Hur kan det hända så väldigt mycket hemska saker?? Får idag veta att ännu en alltför ung och högt älskad "O´Flanagan" gått bort. Det är inte rättvist, vad är det för mening?? Vilken smärta hennes familj går igenom just nu....Man känner sig smått värdelös, när man inte kan göra något för att förhindra unga, starka individer att lämna oss.

Jag håller mig upptagen. Jag försöker så gott det går att inte tänka alltför mycket, inte stanna upp. Inte känna efter i hjärtat, som -om jag låter det tala- skriker efter Ixa. Så jag jobbar. När Sota sover jobbar jag. På dagis, målar, städar, organiserar. Eller vid datorn, hemma eller på dagis. Jag jobbar, hela tiden. När Sota är vaken är jag med henne. Och då hinner man faktiskt inte tänka speciellt mycket alls. Då är jag bara i nuet. Och jag tränar, både Julia och Sota. Och jag tittar på när dom leker, vilket dom gör mest hela tiden nu. När Sota är vaken vill säga -damen sover rätt mycket....

Ja, jag håller mig upptagen. För jag orkar inte känna efter. Jag vill inte känna tomheten längre, jag vill inte ha det där hålet efter Ixa, som inte går att täppa igen helt. Inte på något sätt. Så jag jobbar och jobbar och fokuserar på Sota och Julia och familjen. På allt det som symboliserar den stora lyckan i mitt liv. Jag har så mycket att vara tacksam för -och det är jag också. Tacksam alltså. Och när man har så mycket, då får man inte fastna vid det man inte har. Ixa.

Och jag håller andan inför tisdag. Då vi får veta vad som hände. Vad som gick snett och om det var något vi gjort. Eller något vi kunnat förändra. Om det är så, då vet jag inte hur jag ska lyckas ta mig vidare. Då finns det inte nog med jobb att fylla det där hålet med längre.... Jag håller andan och väntar på domen.

Min syster ringde i tårar häromdagen. En vän till henne hade drabbats av stor sorg. Orättvist och hemskt. Varför händer det så mycket hemskt just nu? Och Tina sammanfattar det ganska bra när hon säger, att trots att det inte händer henne -allt det som händer just nu- så blir hon så ledsen. För hon känner sig så jävla värdelös. Och det är en känsla jag känner alltför väl. Så värdelös när man inget kan göra, bara maktlös se på när individer vi älskar dör och går vidare -lämnar oss sörjande kvar här med tomheten.