Trots sin unga ålder är Sota både vänlig och förståndig med nya varelser. Frasse är en väldigt spännande ny bekantskap. Vi var lite oroliga att hon skulle prova ta sig en tugga, men hon nosar bara lite, försöker få igång lek genom att hoppa och skälla och vifta på svansen. Nån lek blir det inte, men Frasses nyfikenhet är definitivt väckt. När Sota sover vandrar han fram och lägger sig och tittar på henne, nära. Och jag kan svära på att han gör sitt yttersta för att smyga, annars brukar hans skal slå rätt hårt i golvet när han rör sig -men inte när Sota sover och han vill fram och kika.

Sota gillar att ligga i badrummet. Och är Frasse där, då delar dom "bädd"  

Fast om hon bökar för mycket, då fräser Frasse. Och det låter lite läskigt faktiskt...

Sota har varit ensam hemma med Susanne idag, när jag och Julia var i skogen. Det gick strålande, trots att Susanne är så orolig att den lilla ska löpa amok och hon inte ska kunna kontrollera henne. Men några hårstrån färre och med aningens söndertuggade öron överlevde min kära sambo  

Och när vi kom hem, då var puppisen helt färdig, efter att ha tagit hand om Susanne...

Jag och Julia gick i skogen idag. Jag tror att Ixa var med också -jag kände hennes närvaro ibland. Det känns fortfarande konstigt, naket och ensamt utan henne. Speciellt i skogen.

Det kom några tårar. Fortfarande kommer det tårar ibland. Att Sota finns har inte tagit bort smärtan och förlusten. Den har kanske mildrats något. I sorgen finns också glädje. Men det är fortfarande sorg. Och den måste få finnas kvar. Jag är inte redo att släppa min sorg och besvikelse än -Ixa var för ung. Vi var inte redo att skiljas än. Åtminstone inte jag.

I den bästa av världar hade jag fått ha Ixa kvar. Och Julia och Sota. Jag hade inte behövt välja någon -i den bästa av världar.

Sota tittar på TV. Om det är nåt spännande i rutan, till exempel en kissekatt. För Sota älskar kisse, precis som Ixa. Inte så konstigt kanske, med tanke på att dom båda hade en kisse som nanny  

När Sota är hungrig då skriker hon. Högt. Även om klockan bara är 6 på morgonen och det är lördag.

Sota gillar att tugga i vårt hår. Och får hon tag, då sliter hon och drar allt vad hon kan. Där har Susanne en klar fördel, som har bra mycket kortare hår än jag...

Sota har svårt att förstå vad Julia vill när hon hoppar runt henne och gör lekinviter, samtidigt som hon morrar. Det ser ju roligt ut -men det låter så läskigt...

Sota verkar vara i stort sett rumsren. Bara en olycka på över ett dygn. Jag är mycket imponerad!! Dessutom talade hon om att hon var nödig, både i natt och i förmiddags.

Dutti tjej  

Sota tycker om människor och barn och det mesta som rör sig och ser vänligt ut. Vilket typ allt och alla ju gör. Och får hon syn på någon hon tycker om så följer hon efter denna någon. Och hon är snabb också.

Sota får hicka ibland.

Och jag tycker det är så himlars gulligt med hickande valpar   

Sota sover väldigt mycket. Först sov hon alldeles för mycket, men nu är det nog alldeles lagom ändå. De vakna stunderna må vara korta, men dom kör slut på mig -jag är ju trots allt 30 snart! Och vaknar man 5 på morgonen....då blir det en lång dag!

  En liten Sota på 10 veckor....

  ...och storasyster Ixa, i samma ålder, några år tidigare. Nog ser man släktskapet   

Tänk att man kan utsätta sig så igen!! Utan att tänka har jag kastat mig in i kärleken till ännu en hund. Allt med lilla Sota fascinerar mig. Det var inte länge sen jag hade valp sist, ändå hade jag glömt så mycket.

Spenderade hela kvällen på golvet i vardagsrummet. Tittade på henne när hon sov, sträckte på sig, drömde. Lekte med henne när hon var vaken. Hon undersöker alla leksaker, drar dom fram och tillbaka, snubblar när hon försöker springa med en alltför stor leksak i munnen.

Julia pendlar mellan att ligga i sovrummet, på soffan och bevaka oss -och att gå runt och nosa på allt Sota vidrört. När Sota sover går hon fram och undersöker henne grundligt. Hon är ännu skeptisk, men jag berömmer, myser och leker med henne så att hon ska känna att hon finns och är viktig.

Natten har varit bra. Julia valde sängen (svikare...) medan en annan fick sova på det hårda golvet (eller på en väldigt tunn madrass -vilket är typ samma sak...) Sota har sovit bra. Hon vaknade 01:50, då var det bara att dra på sig morgontofflorna och ta sig 3 trappor ner och ut på gräset. Sen upp igen och sova - trodde jag iaf. Sota, hon var pigg hon. Så det blev lite bära runt på leksaker, klättra över nya människan och bita i nya människans hår.

När hon väl somnade om sov hon till strax efter fem. Sen låg vi och myste en stund. Hon gillar också när man drar i hennes öron -och dom är långa och mjuka att dra i. Snart var hon dock väldigt hungrig, pep och skrek nåt förfärligt och försökte lura in mig i köket. 8:00 är tiden för hennes frukost, enligt matschemat. Men jag hoppas Lena förlåter att jag var tvungen att ge en aning tidigare, den lilla puppisen höll på att dö plågsam svältdöd!!

Åh, vad jag ser fram emot att lära mig allt om lilla Sota! Vilken underbart trygg liten svansviftande svartnos!

Vaknade tidigt idag, trots att detta var min "sovmorgon", skulle inte kliva upp förens halv sju. Men jag vaknade av mardrömmar, att Lena kom ner tomhänt och ingen Sota fanns att hitta....

Skickade ett sms till lillasyster -tänk om Sota inte tycker om mig???

Somnade om ändå och fick sova nån timme till innan den stora dagen tog sin början. En sån spännande och omtumlande dag det varit! Medan vi väntade på Arlanda blandades sorg och glädje i min mage -trängdes därinne med alla miljoner små fjärilar som kittlade mig av spänning. Och jag tänkte på Ixa. Jag önskar att hon hade fått vara med! Och jag var nyfiken på valpen som jag ännu inte träffat.

Så kom dom till slut, efter lång väntan på ett försenat flyg. Lena och Sota. Och jag grät och skrattade samtidigt. Fast till slut vann nog glädjen. Och resan tog sin början. Vårt liv med Sota har börjat!

Och Sota visar sig vara en tuff liten fröken. Snäll, Glad och Vänlig. Mjuk och Nyfiken och följer tätt i hälarna. Bilresan gick strålande, hon sov mest hela vägen till dagis, där hon fick komma ut på ängarna en stund innan vi hälsade på "storasyster" Julia. Storasyster var -som väntat- aningen skeptisk...

Väl hemma var Sota så trött, så trött. Vilken stor och spännande dag för en liten valp på 10 veckor! Nu sover hon gott i vardagsrummet under fåtöljen. Vi har två stora mjuka bäddar och en mysigt inredd tygbur -men sötisen vill sova på det hårda golvet under fåtöljen....

Jag var orolig att jag skulle jämföra mer, att Sota skulle bli "Ixas lillasyster". Men Sota är väldigt mycket en egen individ. Det är skönt.

Men jag har redan berättat för Sota om storasyster Ixa. Så hon vet att hon finns -eller fanns. Och det hade varit väldigt, väldigt roligt om hon kunde ha varit med oss nu. Hon hade nog inte varit skeptisk alls -en egen valp, det är ju faktisk bättre än en egen kisse, som hon alltid önskade sig.

Jag har inte tänkt speciellt mycket på hur Lulls upplever Ixas frånvaro. Hon var med när Ixa kollapsade, hon var med när droppet sattes i, blodprover togs, panik utlöstes. Hon såg mig falla i bitar, hon såg mig ringa min syster och skräckslaget berätta att Ixa höll på att dö. Hon såg Ixa rullas iväg på en bår. Jag är säker på att hon kände Ixas energi förändras, såsom jag gjorde. Hon måste ha förstått -till den grad en hund förstår vad döden är.

Hon var också med i bilfärden hem, hon var med när samtalet kom. När jag plågat upprepade ordet "nej, nej, nej" medan jag febrilt letade efter mobilen i fickan. Hon var med när jag pratade med Eleonor. Hon var med när jag började skrika. När Susanne fick ta telefonen för att jag skrek -då befann sig Julia någonstans i bakgrunden.

Hon var med under kvällen hos Mika, där vi chockade väntade medan Ixa låg på operationsbordet. Hon var med när jag tog mina första (och sista) två cigaretter på 4 månader. Hon var med när vi fick samtalet som var slutet. Och när jag fick psykbryt och försökte övertyga Susanne om att vi bara kunde åka och hämta Ixa. När jag mitt i chocken var så övertygad om att om jag bara ville tillräckligt mycket, då skulle det gå. Eller om jag krävde. Men Susanne vägrade. För det gick ju inte. Det var för sent.

I allt detta befann sig Julia där brevid. Och ändå har jag inte tänkt att hon skulle ha påverkats speciellt.

Men det har hon. Sen Ixa dog har hon återgått till att bli petig med både mat och godis. Sen Ixa dog har hon vägrat äta leversnittar. Hon klagar inte trots att långpromenaderna inte varit speciellt många eller innehållsrika sedan Ixa försvann. Hon håller sig nära. På jobbet har hon ibland skällt till när någon hög-energi-hund gått hem och fått hela dagiset i kaos. Hon brukar aldrig påverkas.

Hennes osäkerhet vid hundmöten har förvärrats. Inte mycket, men så att det märks. Så att man får jobba med henne igen. Jag var alltid förvånad över att Ixa aldrig tog till sig Julias syn på mötande hundar -inte tänkte jag på att Julia faktiskt tog till sig lite av Ixas syn. Att Ixas kärlek till alla främlingar faktiskt smittade av sig även till en misstänksam liten terrier.

Jag tror att Julia kommer att må så bra av en liten valp i huset! När hon har klagat och gnällt lite...då kommer hon att inse att med de vassa tänderna, kisset och klumpigheten kommer också glädje, kärlek och fantastiskt roligt bus! Och så får hon ju hjälpa till att forma lite. Och har hon tur, då kanske denna lyssnar bättre än vad Ixa gjorde. Ixa som under sina 3 år aldrig blev av med sin klumpighet, alltid sprang rakt över Julia och aldrig förstod sin "storhet".

Nu ska jag krypa ner och ge mina två hårbollar lite kärlek. Dom två som är kvar. Tills på fredag, då vi återigen blir en familj på "4 och en fjärdedel" (Frasse/Frassina). Och på andra sidan har vi Ixa, vår högt älskade ÄnglaHund   

Vaknade av sol idag. Den hade letat sig genom våra nya köksfönster och hela vägen till sovrummet. Långt innan klockan ringde vaknade jag, för när man levt med plast för fönstret i flera månader -då blir man glad när solen återigen får skina in! Men jag låg ändå kvar tills 4:45 då klockan förkunnade att solen hade rätt -det var morgon.

Kände mig på gott humör. Redo att gå till jobbet. Första gången utan Ixa. Julia hade nog gärna tagit bilen -hon hatar tidiga morgnar. Men vi gick. Genom lilla skogen gick vi. Vi såg två harar där var vi alltid ser harar tidiga morgnar. Och Julia tog några skutt efter den ena. Ixa blev alltid väldigt glad av att beskåda skogens vilda djur (eller ja, vilda och vilda...det kan ju diskuteras i denna stad...)

Lagom till promenaderna dundrade regnmolnen in över Bandhagen. Och jag som gått hemifrån i bara Arrak-tröjan... Som tur var kunde jag gräva fram -inte bara en, utan två- gröna Hurtta jackor på jobbet.

Tanken var att jag efter jobbet skulle trimma Julia, sen skulle vi lämna hem Nellie och sen gå "nya skogen" hem. Men ju längre dagen gick desto mer drog jag mig för det. Inte för att regnet tidvis vräkte ner och åskan mullrade däruppe på den svarta himlen. Nä, sånt stör mig inte -är tvärtom bara mysigt att gå i skogen då. Men det kändes bara som en bra dag att gå en väg till jobbet, men inte "nya skogen" hem. Inte "vår skog". Inte utan Ixa, inte än.

Så istället blev det, efter att vi följt en gammal halvblind dvärgpincherdam hem, att vi hoppade på bussen. Inte ofta jag och Julia åker buss. Vi satte oss längst bak och tittade på regnet som fortsatte där utanför. Vi åkte till Gullmars där vi klev av och promenerade ner till vårt spår för att ta tuben hem. Det var roligare att åka buss, men spännande med tuben också. En liten utflykt -bara Lulls och jag.

Jag känner en tyngd inombords. Det är nog vädret som gör det. Det hade varit en perfekt dag att spendera nära Ixa, som aldrig tycktes ha en dålig dag. Och absolut inte pga något så oväsentligt som väder.... Det fanns inget dåligt väder i Ixas värld -och därmed inte heller i den värld vi delade tillsammans.

Med gruppen mötte jag idag en kvinna med en hund som hoppade rakt upp i luften, om och om igen. Det var en flatte. Visserligen brun och kille -men skutten, och glädjen i skutten, fick mig att tänka på dig.

Jag träffade "mamma Ripa" första gången när jag gick min hundutbildning. Då stod valet mellan Kelpie och Flatcoated retriever. Det blev Flat. När jag såg att Ripa skulle bli mamma då blev det Flat.

När jag fick träffa Ripa hemma hos Lena första gången -ja då var jag än mer säker. På en gång förälskade jag mig i denna vänliga hund. Det kunde inte bli annat än bra!

Tror det var 15 december som vi fick hämta hem en liten tuff piraya, med en röd rosett om halsen. Rosetten hade hon trasat sönder redan i bilen på vägen hem. Och hon skrek nästan hela vägen hem -och hon ville inte sitta still.

Men det var kärlek. Och ju mer tiden gick, desto större blev kärleken. Vi var med om så mycket, jag och min lilla skata. Vilket stöd hon var när livet förändrades! Hon och Julia blev navet som hela mitt universum snurrade runt -fortare och fortare gick livet och skrämmande stora var förändringarna. Men mina två vänner stod lojala vid min sida. Och ut på andra sidan kom vi alla tre. Tillsammans.

Aldrig, aldrig har jag ångrat att jag valde Ixa. Skrämmande har ansvaret känts tidvis, genom sjukdomar och operationer. Tänk om jag inte räcker till?? Men aldrig har jag ångrat en dag med henne. Aldrig!

Alltid har jag känt mig tacksam mot Lena som gav mig möjligheten att träffa och förälska mig i världens vackraste, gladaste och mest humoristiska Ixa. För den tid vi gick tillsammans har jag henne att tacka. Aldrig tog jag det som en självklarhet att jag skulle få ta med mig Ixa hem -inte ens när valparna var födda och alla andra verkade anse att det var självklart. När jag lämnade Lenas hus med Ixa i famnen var jag ännu en aning orolig att hon skulle ångra sig -tänk om hon tyckte att min Ixa hade det bättre hos nån annan?

Att jag har den största respekt för Lena, både som uppfödare och människa, det vet alla som hört mig prata om henne. Men aldrig trodde jag att Lena hade så höga tankar om mig. Nu erbjuder hon mig att ta hand om Ixas syster. Ixas lillasyster! Ännu en gång får jag chansen att lära känna och älska en Ripa-dotter. En lillasyster till Ixa -så lik men ändå så olik. En helt egen liten individ men med lite av sin syster i sig.

Och sorg och glädje blandas. Men det känns så rätt i hjärtat och jag vet att Ixa skulle hoppa av glädje (hon hoppade jämt för jag var dum nog att lära henne det och sen fortsätta belöna -jag tyckte det såg så roligt ut...)

Att bli "valp-matte" igen, 3 år efter förra gången, det var inget jag räknat med. Jag känner mig livrädd och sjukt redo på samma gång. Och jag är så tacksam och lycklig över chansen. Redan planerar jag vad jag ska lära först, hur vi ska sova, vad ska hon heta??

Lena skickar bilder och jag tror jag redan älskar lilla svartnosen. Jättelika öron har hon på bilderna. Lite lik sin syster i den åldern, på vissa bilder. På andra inte alls. På en bild känner jag igen en lite irriterad, högfärdig blick -"kloklippsblicken". Det finns nog lite krut i den lilla puppisen!

Jag tror jag kommer sörja åren som jag aldrig fick, för alltid. Men jag tror också att jag kommer fira livet och allt det jag får som skänker lycka. Jag räknade med att en gammal och grå Ixa skulle hjälpa mig att uppfostra en liten valp. Nu blir det min uppgift.

Och än en gång känner jag mig livrädd att Lena ska ångra sig. Att hon ska tycka att lilla valpen nog får ett bättre hem hos någon annan. På fredag ska hon komma ner med henne till Arlanda, då åker jag dit, tar henne under armen och

kutar fort som fan