Äntligen kommer det in lite kyligare luft! Skönt att kunna andas igen. Och att kunna röra sig ute med hundarna, igår blev det en tur till skogen.

Det går också att springa igen. Gårdagens runda var så mycket lättare, för det kändes inte längre som att springa i en bastu. Det blev ändå en lite kortare runda, för jag kom mig inte iväg förens närmare åtta, och utan hund tycker jag det är lite läskigt ute kvällstid. Ingen tur genom skogskyrkogården med andra ord...

På torsdag kommer lillasyster med familj. Om allt går enligt beräkningar. Ska bli kul att se pojkarna igen -jag tror att Elliot har börjat prata massor. Jag hör iaf en liten röst som ställer tusen och åter tusen frågor i bakgrunden, när jag pratar med Tina.

Så några dagar "stor familj" och sen drar lasset norrut. 

Jag behöver verkligen semseter! 

Har ni missat denna bok så har ni definitivt missat något!!

Jag har genom åren införskaffat mig ett alldeles eget litet hund-bibliotek. Att få hem en ny bok är alltid lika spännande -men denna....

Länge har jag saknat en riktigt bra bok som med många (och bra) bilder förklarar hundens språk. Denna bok kommer jag ha stor användning av -både privat och i jobbet. Perfekt när jag håller kurs och vill visa hur hundens språk ser ut. (Istället för att rita på tavlan -med resultat att det ser ut som en 4-åring varit och kluddat...)

Igår satt jag och bläddrade och bläddrade -här finns allt. Och även om terminologin förvisso är mer för "hund-nörden" än nybörjaren, så förklaras varje ord på ett sätt att även den minst intresserade kan följa med.

Både vargens och hundens språk illustreras i boken. Vargarna bor i Wolf Park, Indiana, en park för utbildning och forskning som fokuserar på vargens beteende. Djuren hålls i stora, halvnaturliga inhägnader tillsammans med andra djur -räv, prärievarg och bisonoxe.

Det mesta värt att veta tas upp i boken, allt från anatomi (med mycket tydliga fotoillustrationer) till aggressioner, stress, lek, jakt, habituering, överslagshandlingar, hälsningsbeteende, neonatalt beteende och mycket, mycket mer.

Om ni inte redan har den -köp! Jag köpte två   

Leker med min iphone. Tydligen ska man kunna göra allt med denna magiska tingest, så varför inte blogga? Kan bli jobbigt med alltför långa inlägg dock, på detta tangentbord skriver jag bra mycket långsammare än jag tänker. Undrar om man kan lägga in bilder och hur man gör då? Hmm.....

Så har man blivit med Aj Fån. Gav upp till slut. Jag är ju en sån som bara tittar till det yttre skalet när det gäller mobilen. Och "litenheten", den är också viktig. Att den får plats i fickan utan problem.

När mobilerna började bli lite snygga (ja, jag är SÅ gammal att jag minns när dom var stora, klumpiga och fula!) så ville jag först ha en med lucka. "Banan-telefonen" tror jag den hette i folkmun -min första mobil-kärlek. En nokia, något böjd. Svart -för på den tiden var alla telefoner svarta. Förutom Ericsson som faktiskt hade lite färg på knappsatsen -man kunde till och med byta ut den om jag inte minns fel. Dom måste ha haft sjuk smarta uppfinnare på Ericsson, som var så före sin tid. Idag kan man ju nämligen få mobilerna i vilken färg som helst. Nästan iaf.

Och det blev nästa viktiga faktor för mig -färgen. Jag har haft röd, rosa, lila, rosa, rosa och rosa. Och innan dom uppfann färgen så hade jag några svarta också.

När det fanns både färg och lucka -då ville jag gärna ha det. Till för några år sen då jag insåg att det där med lucka ofta innebar problem -dom höll helt enkelt inte så länge. Och det var alltid nåt med luckan som krånglade.

Och nu, 15 år efter min första mobil, har jag alltså blivit stolt (?) ägarinna till min första Aj Fån. En telefon så stor att jag var tvungen att köpa en väska att bära den i, så att jag ska kunna ta med den på jobb-promenaderna.

Till mitt försvar tillägger jag att jag inte har köpt mig en alldeles ny. Nej, där går gränsen! Min sambo ville uppdatera (för det måste man ju göra om man vill hänga med!!) och jag fick nöjet att överta den gamla. Som det inte är några som helst fel på. Faktiskt.

Varmt, varmt, varmt.

Och detta var dagen jag bestämt mig för att åka kommunalt. Med två hundar. Varav den ena valp.

Smart. Liksom.

Första bussturen blev det hur som helst. Vi tog tuben 2 stationer bort till Hökarängen, där vi hoppade på bussen som tog oss till bandhagen. Ulrika, som arbetstränar hos oss, mötte upp vid busshållplatsen. Så då hade vi nån att prata med medan vi väntade.

Sota tycker allt är spännande. Men de senaste dagarna har hon också börjat undra lite, om saker kanske kan vara lite farliga? Till exempel när den dumma bussen stannar och öppnar dörren -då pyser det liksom till lite. Och genast tittar två mörka ögon frågande på mig -"ska vi IN i DEN DÄR??" Men säger matte att det är okej, då är det oftast det ändå.

Bussen tog oss iaf säkert till dagis. Om än lite varmt. På dagis somnade en nöjd valp och sov bort typ hela dagen. Matte drog till slussen, mötte upp Susanne och gick till Efva Attlings butik. Oj så fint det var... Och där står man svettig, nerhårad och lerig. I fotriktiga skor och hunddagis-tryck på T-shirten. Och minimalt med smink. Man får väl vara tacksam att man var förutseende nog att få på sig nåt smink överhuvud taget.

Där inne i den AC-nerkylda lokalen valde jag ut en ring, som Susanne gav till mig som 30-års present. Den symboliserar Ixa och är ett minne av den tid vi har gått igenom -med Ixa och sen utan. Susanne valde en likadan ring.

From here to eternity...

Ringen är så fet att jag knappt kan böja mitt korta prinskorv-finger. Men den känns bra och den är så vacker!

När kortet var draget och ringarna inslagna i fina "lull-lulliga" askar och påsar kastades vi obarmhärtigt ut på de stekheta kullerstenarna igen. Och fick gå hela den ångande mardrömsgatan tillbaka till tunnelbanan, som inte alls hade lika påkostat nedkylnings-system som Attlings butik.

Tillbaka på dagis tog Susanne med Julia hem -genom skogen. Jag och Sota stannade en stund till innan vi tog bussen, denna gång till Gullmars och därifrån tuben hem. Jag är stolt över lilla valpen som självsäkert stampade fram mitt i rusningstrafik -och stötte hon på nåt konstigt vände hon genast blicken mot mig.

Mitt lilla skrot   

Nu är hela familjen alldeles förbi av trötthet. Värmen har tagit musten ur både två- och fyrbenta. Susanne har fastnat framför fotbollen och hundarna sover -så jag får väl ta med mig en bok ut och läsa i skuggan på balkongen.

Dag 2.

Samma runda.

Inte fullt lika mycket blodsmak i munnen -och fötterna aningens lättare. Fast bara aningens, för någon riktig joggare har jag aldrig varit. Helt klart en amatör, som visserligen finner nöje i det. Om inte annat är det viktigt för den psykiska hälsan att röra på sig -man blir helt enkelt knäpp annars. Eller jag blir det iaf.

Älskar skogskyrkogården. Springer allt vad jag orkar upp för trappen till "Almhöjden", där jag lägger mig på bänken under de mäktiga vackra träden. Ligger där en stund, lyssnar på mina egna ansträngda andetag. Stör mig inte ens på den barbröstade killen i keps som sitter utanför muren och solar. Jag känner mig ensam i min bubbla för en stund.

Trots att marken inne på skogskyrkogården bjuder på det mest behagliga underlag att jogga på, kan jag inte låta bli att ta det lugnt. Går mest i lagom lugn takt och tittar mig omkring. Där är så vackert och rofyllt. Ser en sten tillhörande en man som dog det år jag föddes. Vilket betyder att han firar (?) 30 år som avliden samma år som jag firar 30 år i livet. Vet inte varför det fyller mina tankar hela vägen tillbaka hem -även efter att jag börjat jogga igen och egentligen behöver större delen av min hjärnkapacitet till att styra de allt tyngre fötterna framåt. Vem stoppade bly i joggingskorna??

Tar mig hela vägen hem och upp för alla trappor. Känner mig stolt, levande och glad. Och trött -helt sjukt trött. Men på ett bra sätt!

Det blir bra detta. Inte bara för min psykiska hälsas skull, utan även för den fysiska. Fattar inte att jag rört så lite på mig sen Ixa försvann. Trots att det jag alltid finner tröst i är just att vara ute och gå. Och att äta, förstås. Vilket jag har gjort -tröstätit i massor....

Men det gör ju att åtminstone en är positiv för att Ixa gick bort -vågen. Hela 3½ kilo positiv faktiskt!

Inget beach 2011 med andra ord   

Nu ut på den efterlängtade och högt uppskattade balkongen för att njuta av kvällens sista solstrålar. Det är sommar!

Jag har gjort det!!

52 dagar efter att Ixa lämnade mig har jag äntligen tagit min första "hundlösa" joggingrunda.

Det gick tungt. Till stor del för att det var över 52 dagar sen senaste rundan.... Men också för att det saknades någon som envist drog framåt när orken sinade.

Det var värt det -all blodsmak i munnen, svetten i pannan och smaken av spya bak i munnen. Det var värt allt. För nu känns det bättre!

Jag sprang genom lilla skogen, genom småhusområde i gamla enskede och upp till skogskyrkogården. Jag sprang in genom stora ingången på skogskyrkogården, upp över dom gröna kullarna, tog trappan upp till "Almhöjden" där jag la mig ner på en bänk och tittade upp på molnen.

Det är så vackert!

Sen joggade jag tyst och lugnt på små stigar förbi gravar överhöljda med blommor i regnbågens alla färger, ut på nynäsvägen och hem igen.

Jag känner att jag läker. När jag utan ansträngning kan se och känna den vackra naturen runtomkring mig -då vet jag att jag läker.

Och jag kände mig inte ensam. Inte alls faktiskt. Tvärtom så kunde jag nästan ta på Ixa, så verklig kändes hon brevid mig.