Det första provsvaret har kommit. Och resultatet är att Ixa inte har en spottcysta. Vad det är hon har, det vet vi då inte ännu. Veterinären sa att detta är goda nyheter -att det inte är en spottcysta alltså. Det betyder förhoppningsvis att hon inte behöver genomgå en komplicerad operation.

Men det är ju just det där att man inte vet vad det är, som skapar så mycket oro och rädsla. Humöret sjunker -och att himlen är grå och regnet vräker ner gör ju sitt till. Kan inte hjälpa att jag tycker att det är orättvist, varför ska min Ixa vara sjuk hela tiden?

Igår kom en dagishund och hälsade på. Han har varit hemma sen i maj, eftersom han fått cancer. Nu när vi äntligen fick återse honom var han rakad både här och där, tanig och insjunken i ansiktet. Men vid liv -och glad att se sina dagisfröknar. När dom berättade om den kamp dom utkämpat under sommaren blev jag alldeles tårögd. Och rädd. För honom började det så obetydligt och visade sig vara så farligt.

Det är svårt att veta hur Ixa mår. Hon är glad och pigg när vi är ute, hon leker med sina älskade tennisbollar under promenaderna, hon är vänlig och vill vara nära och hon äter maten vi ger henne. Hon är den hund hon brukar vara. Kanske lite mer morgontrött än vanligt, och kvällstrött. Men annars, precis som vanligt. Och vi är ju rätt aktiva under dagarna, så att hon tar vara på sin vila är ju inte konstigt.

Men det är ju just det där -jag vet hur dålig hon kan vara och ändå glad och pigg på promenad. Hon kan ha feber så hög att hon inte kan stå på bena, men nog ska det viftas på svansen när veterinärens röst hörs i korridoren utanför. Eller som förra hösten, då hon hostade upp slem i flera veckor, hela nätterna igenom och aldrig fick sova. Ändock hade hon svårt att förstå varför det helt plötsligt var slut på träning, och varför alla promenader var med koppel på....Hon ger alltid allt hon har, med stor glädje. Så hur vet man om hon ändå har ont? Om hon är trött och behöver mer vila -kanske ger hon mer än hon orkar?

På onsdag -om en vecka- ska vi in för provtagning igen. Igen ska hon drogas, rakas och stickas i, min lilla nåldyna. Sen väntar vi ännu på några provsvar, som lär komma nästa vecka. Så får vi se då, kanske blir vi lite klokare snart. Just nu är det hur som helst sjukt jobbigt.