Till slut kom den. Och snabbt drog den förbi -semestern. Två härliga veckor, fyllda av sånt som håller mig flytande resten av året. Kärlek, vänskap, lugn, ro, natur, djur. Frihet.

För hur det nu än är, med eget företag och allt, så behöver man komma bort. Och detta året mer än någonsin. Att få komma upp till dom "därhemma" i norrland, träffa vänner som jag inte sett på alldeles för länge. Jag låter tiden gå, utan att tänka och så mycket annat känns viktigt -fast det ju inte är det.

Och svårt var det. Svårt på många sätt, att komma en hund kort. Att gå i de skogar vi gick i tillsammans. Träffa de vänner vi delade. Återse det hus vi bodde i. Och syskonen. De som lever kvar fast du är borta.

Det var svårt.

Men ändå lätt. Att återvända och allt känns på något konstigt sätt precis som förut. Jag är en annan på många sätt. Men ändå, däruppe bara jag. Enkel, lite tyst, gärna i bakgrunden och gärna omgiven av djur. Att känna tryggheten, kärleken och gemeskapen som fanns kvar.

Och jag trodde att jag skulle prata om Ixa. Men jag kunde inte. Överallt fanns hon, ibland när jag tittade på Error gick det som en pil rakt genom hjärtat. Kan man vara mer vid liv än Error?? Och dom är så lika, bror och syster i så mycket. Ögonen, och uttrycken. Ja, ibland gjorde det ont. Men mest var jag tacksam för de dagar jag fick med Error. På något konstigt sätt en tröst. En glädje att se den energin och att den kan finnas kvar.

Men att prata om dig -det gick inte. Inte heller behövdes det ord, för jag kände din närhet så ofta. Och jag kände sorgen och saknaden och lite av ilskan. Men det var känslor som var fullt hanterbara och helt okej att känna. Mest av allt önskar jag att du hade kunnat vara med. Att jag inte väntat tills du var borta.

Livet är så mycket lugnare och lättare däruppe. Hundarna nästan aldrig kopplade. Skogen så stor, ängarna så oändliga och himlen så blå. Sota och Error busade, Sota och syskonen Kaxa och Messi busade. Julia busade inte.

Däremot tog hon motvilligt och förvånat emot en kärleksförklaring av Kisse

Nästan två veckor var vi i Umeå. Vi hann hälsa på de flesta, jag fick en till 30-årsfest (tack alla ni underbara!!), vi hann ta en fika i parken i stan och vi hann spendera många timmar i Lenas kök. Det blev precis så bra som jag hoppades, plus lite till.

  Sota med bror och syster.

  ..och leken fortsatte intensivt...

  Sota med syster Kaxa som följde med oss ner till stockholm, för att fortsätta resan till syd-afrika och sin nya familj.

  Mamma Ripa.

  Susanne och Lena vid datorn.

  Fotografering av syster Kaxa.

  Naturen kring stugan...

  ...gav lugn och ro...

  ...till oss alla!

Och kärleken till storebror.

  Typ världens bästa kompis!

 

Erica

2 augusti 2011 23:31

Det var så roligt att se er och tiden bara rusade förbi! Tråkigt att vi inte hann ses mer och tusen tack för hundvakten av Error-terror. Svårt det där med att prata om Ixan vill ju inte tränga sig på heller.

http://flatcoated.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi var där :) Sen dansade jag hela natten!

Får jag, får jag, fååår jaaag?????

Man kan ha massor av kul på en lekplats. När barnen är hemma och sover, då tar jag och hundarna över sandlådor och rutschkanor. Vi hoppar, klättrar och åker kana. Vi springer och gungar och rensar kattbajs ur sanden (hundarna -inte jag!) Och så s...

...att öppna dagis. Och det är mysigt att det är fredag. ...

Började ösregna när jag och Skrotet promenerade från Dagis 1 till Dagis 2. Stora tunga droppar från mörk himmel. När vi kom ut ur skogen kom solen fram, så stark att den bländade oss när den speglade sig i nyfyllda vattenpölar. Det var vackert....