...ska jag hämta hem mina två underbara.

Fyra långa dagar har Susanne och Julia varit på västkusten, och lämnat mig och Sota ensamma här hemma. Nog är det mysigt att sakna varandra ibland.

Men det är nog så mycket bättre att vara nära   

Till slut kom den. Och snabbt drog den förbi -semestern. Två härliga veckor, fyllda av sånt som håller mig flytande resten av året. Kärlek, vänskap, lugn, ro, natur, djur. Frihet.

För hur det nu än är, med eget företag och allt, så behöver man komma bort. Och detta året mer än någonsin. Att få komma upp till dom "därhemma" i norrland, träffa vänner som jag inte sett på alldeles för länge. Jag låter tiden gå, utan att tänka och så mycket annat känns viktigt -fast det ju inte är det.

Och svårt var det. Svårt på många sätt, att komma en hund kort. Att gå i de skogar vi gick i tillsammans. Träffa de vänner vi delade. Återse det hus vi bodde i. Och syskonen. De som lever kvar fast du är borta.

Det var svårt.

Men ändå lätt. Att återvända och allt känns på något konstigt sätt precis som förut. Jag är en annan på många sätt. Men ändå, däruppe bara jag. Enkel, lite tyst, gärna i bakgrunden och gärna omgiven av djur. Att känna tryggheten, kärleken och gemeskapen som fanns kvar.

Och jag trodde att jag skulle prata om Ixa. Men jag kunde inte. Överallt fanns hon, ibland när jag tittade på Error gick det som en pil rakt genom hjärtat. Kan man vara mer vid liv än Error?? Och dom är så lika, bror och syster i så mycket. Ögonen, och uttrycken. Ja, ibland gjorde det ont. Men mest var jag tacksam för de dagar jag fick med Error. På något konstigt sätt en tröst. En glädje att se den energin och att den kan finnas kvar.

Men att prata om dig -det gick inte. Inte heller behövdes det ord, för jag kände din närhet så ofta. Och jag kände sorgen och saknaden och lite av ilskan. Men det var känslor som var fullt hanterbara och helt okej att känna. Mest av allt önskar jag att du hade kunnat vara med. Att jag inte väntat tills du var borta.

Livet är så mycket lugnare och lättare däruppe. Hundarna nästan aldrig kopplade. Skogen så stor, ängarna så oändliga och himlen så blå. Sota och Error busade, Sota och syskonen Kaxa och Messi busade. Julia busade inte.

Däremot tog hon motvilligt och förvånat emot en kärleksförklaring av Kisse

Nästan två veckor var vi i Umeå. Vi hann hälsa på de flesta, jag fick en till 30-årsfest (tack alla ni underbara!!), vi hann ta en fika i parken i stan och vi hann spendera många timmar i Lenas kök. Det blev precis så bra som jag hoppades, plus lite till.

  Sota med bror och syster.

  ..och leken fortsatte intensivt...

  Sota med syster Kaxa som följde med oss ner till stockholm, för att fortsätta resan till syd-afrika och sin nya familj.

  Mamma Ripa.

  Susanne och Lena vid datorn.

  Fotografering av syster Kaxa.

  Naturen kring stugan...

  ...gav lugn och ro...

  ...till oss alla!

Och kärleken till storebror.

  Typ världens bästa kompis!