Trots att jag ständigt och jämt lovar mig själv att ta vara på stunden, att gå hem i tid en dag -för att bara vara, med Susanne och med hundarna. Trots att jag förlorade någon som stod mig smärtsamt nära och förbannar varje stund jag kunde ha fått -om jag bara inte varit för upptagen. Trots allt, så är det så svårt och jag får påminna mig själv om och om igen. Livet är för kort och varje stund med dem man älskar är så dyrbar.

En stor tröst har jobbet och min "upptagenhet" varit i chocken och sorgen efter Ixa. Men att jobba sig "förbi" en sorgeprocess är ändå alldeles omöjligt. Någonstans finns en paus och där dyker den upp, med sin fulla kraft. Eller så pratar någon om det som hänt. Och just nu är det för smärtsamt. Jag har inte ens kunnat skriva om Ixa, inte tänka och inte prata. För det finns inga ord kvar, vad ska man säga? Det kommer en tid när jag kan minnas och skratta. Nu är ett minne smärtsamt och fyller ögonen med tårar.

Som när vi lämnade Sota och Julia ensamma hemma. Helt plötsligt och från ingenstans kom jag ihåg när Ixa var i Sotas ålder. Trygga Ixa, som hatade att åka bil och gärna stannade hemma om detta stod på schemat. Och den stund vi var borta roade hon sig med att rota igenom pappersåtervinningen, hon valde en tidning och rev sönder den i mikroskopiska bitar -i sängen... Detta fortgick några få veckor, tills hon framgångsrikt tränat oss att återvinna våra tidningar oftare och aldrig lämna något framme.

Jag hade glömt det. Och när jag åter kom ihåg det var det som den finaste gåva. En liten bit av Ixa. Så då finns hon kvar.

En del tycker att Sota är lik sin syster. Jag ser det ibland, men inte så ofta. Jag tror att jag kanske missar det ibland, därför att Sota är så mycket sin egen person. När jag ser det, då är det för att det känns betydelsefullt just där och då. Det hade varit toppen att låna ner Ixa från molnen en dag, bara för att få se henne leka med Sota.

I helgen är det Freestyle med Julia som gäller. Vi har sett fram emot detta i flera år. Tänk att det ska vara så svårt att få till det??? Nu är den iaf här, vår efterlängtade freestylekurs. Och vi är verkligen redo. Många av momenten kan Julia redan, men det är värdefullt att få tips och råd och man kan alltid jobba på att förfina redan befintliga moment. Jag kände att vi gjorde stora framsteg redan idag -och Julia tyckte det var sååå kul!

Imorgon fortsätter kursen och vi är supertaggade! Det känns som om vi stått i startgroparna sedan Julia var valp, detta har ju alltid varit "hennes" gren. Sen att matte är lite motvillig...känns som en lite väl "showig" sport för blyga lilla jag... Men, men, ska det bli nån vettig träning av det hela så får jag nog allt ta och kavla upp ärmarna och satsa stenhårt för tävling.

På med hatten bara   

Kanske lyckas vi få en freestyle-tränings-grupp också, då är det slut på alla tänkbara ursäkter jag någonsin har haft!

Nästa söndag kör vi igång med Sotas jaktträning också. Så det ser ut som att vi kommer få en väldigt fullspeckad höst -jag och de mina