I onsdags tog jag ledigt och åkte söderut, med sambo och hundar. En vän behövde kramar och någon som lockade till skratt. Det första klarar jag och Susanne alldeles utmärkt, men skratten stod Ixa och Julia för.

Det blev en helt underbar dag, både för oss och hundarna. Vi var ute i stort sett hela långa dagen, gick i skogen och plockade svamp och sen satt vi ute på gräset och myste medan svampen rensades.

Hundarna blev helt galna av att se den stora gräsmattan, som lockade till spring och bus. Äppelträd fanns det gott om, och på marken under dom fanns frukt som Ixa snabbt såg det roliga i. Äppel kan man nämligen både apportera och leka med och äta :)  

Ixa älskar Louise och kärleken är besvarad :)

Hon följer Louise överallt...

Liten terrier trivdes suveränt i skogen och sprang så lingonriset yrde :)

Tillbaka efter plockningen myste vi i eftermiddagssolen. Trött Ixa la sig nära Louise och myste.

Och mera mys mellan två goda vänner.

Det blev en riktigt bra dag. Louise var så glad att vi kom, men hon förstår nog inte att denna dag var minst lika värdefull för oss som för henne. Det var längesen jag såg mina tre tjejer så nöjda!               

Så har storken varit på besök igen. Min bror och hans Sanna fick idag en liten flicka. Längd och vikt är ju alltid viktigt (vilket jag inte riktigt förstår varför -men så har jag inga barn heller), men den informationen har jag inte än. Att allt gått bra och att det nu har fötts en liten tjej i vår syskonskara -det vet jag iaf. Nu väntar jag bara nervöst på att lillasyster ska komma med nästa underverk, lagom till jul :) Värsta baby-boomen ju!! 

I fredags ringde veterinär Jonas Bylin, som följt oss med Ixa under denna resa. Provsvaren hade kommit, och det var varken cancer eller spottcysta. Däremot var det en kraftig infektion som skapat bölden, som innefattade både muskulatur och övrig vävnad. Och den var rikligt kärlförsörjd. Eller nåt ditåt -det låter så stort och fint så det är svårt att återge....

Det viktiga var iaf att Ixa nu var friskförklarad, sa Jonas. Han tror på att det varit ett främmande föremål som startat detta. Att det tex. kommit in nån sticka eller nåt när Ixa åkt kana på hakan i skogen. Låter ju inte helt otroligt. Men det bör inte komma tillbaka. I lördags var vi där och tog stygnen, och allt såg fint ut. Att ärret alltid kommer att vara stort och tjockt trodde dom, men håret bör komma tillbaka som det ska. Och förhoppningsvis svart som det ska va.

Jag var så glad och nöjd på djursjukhuset så hela jag log och strålade. Inte behövde vi betala nåt denna gången heller, och jag kunde tacka för oss och gå därifrån med ett stort leende på läpparna. Min svarta fara, min Ixipix, mitt hjärta, min stjärna, min svansviftande älskling är äntligen, äntligen frisk igen!

Usch, känns som jag bara klagar och är deppig och nere för tillfället. Små stunder av glädje och skratt däremellan, men mest bara tråkigt. Hur gick det till? För bara några veckor sen hade jag inget att klaga på, jag levde min dröm -det perfekta livet.

Så händer det här, Ixa blir sjuk. Jag visste -visste- att det var för bra för att vara sant. Det är livsfarligt att vara lycklig! Man kan aldrig få allt.

Jag är så trött, så in i norden trött. Trött på att vara orolig, att inte veta vad som händer. Trött på att känna mig nere och trött på att känna mig som världens sämsta människa för att jag klagar. Jag har ju fortfarande kvar allt det där som är bra. Och i denna soppa är det Ixa som har det värst -inte jag. Men jag klagar och jag tycker synd om mig själv. Och jag känner mig värdelös, för att jag är trött och för att jag inte orkar mer. För att jag måste be min sambo ta hand om Ixa hos veterinären för att jag inte orkar -jag orkar inte! Fast jag vet att jag måste. Det är min hund, min familjemedlem, min vän. Jag är skyldig henne att orka, det är mitt ansvar. Men hur orkar man se på när dom sticker i henne, klämmer på henne och hon sitter där, tålmodig och snäll.

Kanske jag kan lära av henne, tålmodig och snäll. Och modig.

Kände mig som sagt positiv när dränet togs bort, halva inne liksom.... Igår på lunchen upptäckte jag att Ixa återigen fått en svullnad uppe vid hakan. Det kunde ju hända, och vi skulle ju bara massera ut det, hålet från dränet finns ju kvar. Jag och kollegan Mika satte igång, vi masserade och masserade, men inget kom ut. Så jag ringde södra djursjukhuset och dom tyckte jag skulle komma in och visa upp det.

Ett akutbesök alltså, där startar räkningen på 900 kr -sen tillkommer kostnaden för det dom gör....Låter kanske snål nu, men sparkapitalet börjar faktiskt sina, och nu är jag en aning rädd för vad som händer sen -när inga pengar finns, hur ser jag då till att min hund får bli frisk??

Hur som helst, vi fick komma in på en gång. Ny veterinär, mycket trevlig och tydlig. Efter att hon läst journalen och konsulterat den första veterinären vi träffade på södra djursjukhuset kom hon fram till beslutet att inget skulle göras. Ett prov togs för att kolla att det "bara" är sårvätska i knölen -vilket det var. Att sätta in ett drän igen var inget alternativ och om dom tömmer så kommer det bara att fyllas på igen. Så nu är det bara att hoppas att Ixas kropp själv kan lösa detta dilemma....

Såhär ser vätskebölden ut nu...

Om den blir mycket större, så att huden spänner och hon får svårt att äta och andas, då ska vi in igen. Annars är det som gäller att se till att hon läker sig själv, här kan vetenskapen inget göra....

Tacksamma blev vi när veterinären sa att vi inte behövde betala nåt för detta besök!! Ixa har behandlats där ett tag nu, och jag antar att detta kommer forgå en stund till, kanske är det därför dom är så snälla. För snälla har dom varit, det är inte första besöket vi får passera utgången utan att betala. Dessutom har dom aldrig tagit betalt för akutbesök, trots att vi varit där både kvällar och helger -i princip alltid akut. Det finns änglar på jorden och dom jobbar på Södra Djursjukhuset :)  

Idag har vi varit på återbesök ett-tusen-tolv....eller nåt...

En ny veterinär, kvinnlig och väldigt trevlig (och söt). Hon tyckte absolut att dränet kunde tas bort idag. Så det gjorde dom. Och med slangen kom en halv sjö sårvätska...men det är ju som det ska va.

Fick lite bannor över mina jättelugna kopplepromenader. Jag är verkligen sämst på att vara matte till en sjuk hund! Inte kan jag sluta oroa mig, gråta och bete mig. Dessutom kan jag inte ge den lugn och ro som behövs för optimal läkning. Jag tänkte ju att 4 dagar efter operation skulle en promenad vara på sin plats -i koppel naturligtvis. Och det var väl inte det som var faran, mera längden på promenaden. En halvtimme ungefär, mer än så får det inte bli nu på ett tag. Men det är så svårt, hon är ju så pigg och glad ute. Sen trött förstås, när vi kommer hem. Men då är hon ju nöjd iaf, och klättrar inte på väggarna.

Kanske att när detta är över, så är jag expert på att vara matte till en sjuk hund. Just nu har jag tydligen massor att lära....

Hoppas jag inte förstört läkningen....men vi gick ju jätte-jätte sakta!!

Jag fortsätter lägga ut, som min kära sambo säger, "äckliga" foton på Ixas sår. Så ser jag från dag till dag, hur det läker. Eller om det inte läker, utan förändras. Ni som inte vill se kan ju sluta läsa här och stänga ner min blogg :)

Det vi ska göra nu är att hålla hålet efter dränet öppet. Vi behöver dock inte spruta in nåt (tack gode gud!!!) denna gång. Däremot ska vi massera längs hela såret några gånger per dag -vilket betyder att det kommer komma ut mer otrevlig sårvätska....

Rent och snyggt är det iaf just nu, och läker som det ska. Provsvaren får vi på lördag, när stygnen ska tas. Jag har börjat se framåt -långt framåt. Hur kommer Ixa se ut när hon läkt klart? Vilka ärr finns kvar -fysiska och psykiska? Hon är fortfarande glad och vänlig hos veterinären, men när dom drar på sig sina vita handska backar hon....Kommer hon fortfarande att gilla när jag kliar henne på halsen? Kommer håret att komma tillbaka som det ska, eller blir det tunt eller vitt? Massor av frågor har jag och nyfiken är jag, men jag ser iaf framåt! Nu är vi nästan i mål, min lilla "svarta fara" och jag!

Idag när jag vaknade kröp Ixa upp och la sig sked. Då kände jag den igen, tennisbollen. Veterinären sa att den kunde komma tillbaka, och att vi då skulle tömma själva. Ner med Ixa i badet, Susanne bakom som höll fast. Och jag skulle klämma.... Försökte så gott det gick, Ixa alldeles stilla, tålmodigt väntande. Men jag kan inte -kan bara inte ta i så som det behövs. Inte för att det är äckligt eller obehagligt -utan för att det känns så hemskt mot Ixa. Där sitter hon, och det måste göra ont -det bara måste kännas!! Men hon litar på mig, trots att jag gör henne illa. Så jag kan inte. Susanne och jag fick byta plats. Och efter en stund kom det, vätskan som behövde komma ut för att tennisbollen skulle försvinna.

Imorgon ska dränet bort -hoppas jag. Nu vill jag bara ha goda nyheter, för jag orkar inte mer nu. Känner mig ensam i allt detta elände, trots all den kärlek och alla varma tankar jag får från vänner på facebook, mina syskon och människor i min närhet. Sist och slutligen så är detta min hund, det är min lilla tjej som råkar ut för allt detta hemska. Det är jag som älskat henne från första stund, som visat henne vägen i världen från det att hon var en liten knubbig 8 veckors puppy. Det är jag som kommer gå sönder om nåt går fel, om knölen är elak eller om hon inte vill läka så som hon ska. Det är jag och Ixa som kommer gå sönder.

Inatt drömde jag mardrömmar. Jag drömde att Ixa fått igen sin knöl -såsom den  var när den var som störst. Ungefär som en tennisboll precis under hakan. I drömmen var jag rädd att det var nåt fel med läkningen, att hon nu inte skulle bli bra igen.

När så min prinsessa vaknade, en stund efter mig, såg jag den....tennisbollen under hakan! Spelar ingen roll hur mycket jag försökte intala mig att det var min hypokondri som gav mig syner -den var där! Det både syntes och kändes. Ett samtal till Södra Djursjukhuset, en snabb dusch för Susanne medan jag kissade hundarna -sedan var vi på väg. Vi kom fram till Djursjukhuset 11:00, och fick vänta till 14:00.....

När vi väl kom in togs tempen, ingen feber. En sköterska klämde och kände, sedan hämtade hon veterinären. Ännu mera klämmande och kännande, masserande och gnuggande för att få bort sårskorpor. En stund senare sprutade det ut blod och sårvätska från dränet och ner på golvet, där det bildade en stor pöl. Och tennisbollen försvann!!

Veterinären tyckte att vi inte tar bort dränet imorgon, utan låter det sitta till på måndag. Det finns så mycket små kärl i halsen som blöder och allt måste komma ut, annars kommer det bli fler "tennisbollar". Jag är lättad att det var nåt så "enkelt" och det gör mig inget att ha kvar dränet.

Det jobbigaste var att se hur svårt det var för min lilla Ixa. Veterinären var inte försiktig alls, utan tog i med ordentlig kraft för att få ut vätskan. Ixa satt snällt stilla -usch vad det gjorde ont i en mattes hjärta! Efteråt sa veterinären att vissa hundar får man ge lugnande, men att Ixa var så snäll så det behövde dom inte på henne. Stolt blev jag då :)

Några bilder på tennisbollen hann jag inte få, det var panik till sjukan bara. Men såhär fint är det nu efteråt :)

Det rinner på bra igen och allt det onda kommer ut.

Själva såret är helt rent från sårskorpor nu när veterinären har varit och gnuggat bort dom.

Eftersom det nu kommer rinna på igen (hoppas vi) så är det kläder på som gäller igen. Och nu när håret växer ut så har hon börjat klia lite, så strumpor på!!

Visst är hon söt :)