Det första provsvaret har kommit. Och resultatet är att Ixa inte har en spottcysta. Vad det är hon har, det vet vi då inte ännu. Veterinären sa att detta är goda nyheter -att det inte är en spottcysta alltså. Det betyder förhoppningsvis att hon inte behöver genomgå en komplicerad operation.

Men det är ju just det där att man inte vet vad det är, som skapar så mycket oro och rädsla. Humöret sjunker -och att himlen är grå och regnet vräker ner gör ju sitt till. Kan inte hjälpa att jag tycker att det är orättvist, varför ska min Ixa vara sjuk hela tiden?

Igår kom en dagishund och hälsade på. Han har varit hemma sen i maj, eftersom han fått cancer. Nu när vi äntligen fick återse honom var han rakad både här och där, tanig och insjunken i ansiktet. Men vid liv -och glad att se sina dagisfröknar. När dom berättade om den kamp dom utkämpat under sommaren blev jag alldeles tårögd. Och rädd. För honom började det så obetydligt och visade sig vara så farligt.

Det är svårt att veta hur Ixa mår. Hon är glad och pigg när vi är ute, hon leker med sina älskade tennisbollar under promenaderna, hon är vänlig och vill vara nära och hon äter maten vi ger henne. Hon är den hund hon brukar vara. Kanske lite mer morgontrött än vanligt, och kvällstrött. Men annars, precis som vanligt. Och vi är ju rätt aktiva under dagarna, så att hon tar vara på sin vila är ju inte konstigt.

Men det är ju just det där -jag vet hur dålig hon kan vara och ändå glad och pigg på promenad. Hon kan ha feber så hög att hon inte kan stå på bena, men nog ska det viftas på svansen när veterinärens röst hörs i korridoren utanför. Eller som förra hösten, då hon hostade upp slem i flera veckor, hela nätterna igenom och aldrig fick sova. Ändock hade hon svårt att förstå varför det helt plötsligt var slut på träning, och varför alla promenader var med koppel på....Hon ger alltid allt hon har, med stor glädje. Så hur vet man om hon ändå har ont? Om hon är trött och behöver mer vila -kanske ger hon mer än hon orkar?

På onsdag -om en vecka- ska vi in för provtagning igen. Igen ska hon drogas, rakas och stickas i, min lilla nåldyna. Sen väntar vi ännu på några provsvar, som lär komma nästa vecka. Så får vi se då, kanske blir vi lite klokare snart. Just nu är det hur som helst sjukt jobbigt.

I lördags var det parad och sista dagen i parken. Paula kom hem till oss på dagen, och hemma blev vi sittande. Ingen parad i år -jag bara orkade inte. Så vi gick och lämnade hundarna hos Mariana vid fyra-tiden, sen åkte vi in.

Att vi hade missat paraden gjorde inte mig så mycket. Vi hade en riktigt trevlig kväll med nya och gamla vänner.

Utanför parken, där vi blev sittande en stund innan vi gick in. Jag provar Zippos parad-utstyrsel :)

Väl inne i parken blev jag genast ledd till Heineken-tältet. För där hade minsann Susanne och Paula varit kvällen innan -och det var bara sååå goa öl där!!! Måste faktiskt hålla med brudarna, iskall öl i glasflaska slår helt klart pissljummen norrlands guld i pet...

Medan vi stod där och njöt av den kalla ölen försvann Paula iväg och bokade in oss i isbaren -första lediga tiden var kl. 00:00. Så den tog vi.

Sen förflöt några härliga timmar på området. Jag dansade -oj vad jag dansade!! Och sjöng och gick runt bland alla tält -och blev djurfadder hos Djurens rätt. Tiden till midnatt gick fort -och helt plötsligt var det dags att ta sig tillbaka till Heineken.

Reklamtjejerna Maddi och Paula ;)

Här står vi påbylsade och väntar på att få stiga in i "det heliga templet" :P

Väl inne i isbaren. Där fick vi köpa öl för endast 10 kr -och gissa om den var kall...

10 minuter fick man stanna i isbaren -sen slussades man ut i värmen igen. Faktiskt riktigt häftig upplevelse. 

Årets pride var väldigt annorlunda mot förra årets. Då hade vi ju lämnat bort hundarna, det var min första hela pride, jag kände ingen förutom Susanne. I år är Ixa sjuk, jag sålde mitt pass för att jag inte ville gå hela priden. Men de två dagar jag gick hade jag så sjukt kul. Jag träffade så många roliga människor, och vi skrattade så mycket. Längtar redan till nästa år!!

När söndagen kom var jag glad att få hämta hem hundarna. Men en stark känsla av "pride-abstinens" fanns där också. Tänk att man bara får 1 vecka per år, då man får känna sig (nästan) normal ute bland folk. Där man är en i mängden, där ingen lägger märke till en trots att man kysser sin sambo rakt på munnen.... Tänk om det kunde vara lite mera pride -hela året om!

Igår var det så äntligen dags att efter ett helt års väntan återigen göra vårt intåg i Pride Park. Det var mulet, det regnade, det var lerigt -men stället var fullt av lyckliga, kärleksfulla flator, bögar och allt där emellan. Av heterosarna syntes dock inte mycket, som det brukar denna dag. Kanske var dom rädd att regna bort   

Hur som helst så är det ju Pride, och även om alla naturligtvis är välkomna, så är det nog roligare om man slipper bli utstirrad av hundratals heterosar som tagit över festivalområdet.

Humöret var iaf -trots regnet- på topp.

Överallt såg man leende människor. 

Det regnade inte hela tiden, utan kom små skyfall nu och då. Och det var inte kallt alls. Rätt skönt faktiskt, och vädret lockade fram många skratt.

IPhone-skal -plastpåse   

Ölen hade krymt i år, men priset var detsamma. Och fortfarande serverat i plastflaskor -mums....not!

Så Marit köpte Champagne istället -MUMS!

En hel flaska, som räckte till många.

Och champagnebubblor blir man ju inte mer lessen av -så gissa om vi var glada igår! Senare på kvällen gav regnet faktiskt upp och det blev riktigt behagligt ute. Marken hade dock vid det laget förvandlats till lervälling...så det var lite svårt att gå, skorna blev ibland kvar i nåt lerhål...

Hjälpsamma Marit fixar vallat på Susannes läppar ;)

Köpte ett Pride-paraply -dom gick åt som smör i solsken....

En taggad Karina

Träffade Gunnel och Karina, som var klädda för vädret och taggade till tusen.

Och när det regnar så är det bästa man kan göra att dansa.

Artisterna igår var en stor besvikelse. En liten, liten stund med Shirley Clamp, och Nanne var med. Sen var det inte så bra alls. En och annan schlagerdänga fanns det iaf att skråla med till. Men kärleken fanns där -i massor. Och glädjen. Så det blev en strålande kväll!

HAPPY PRIDE 

Idag kickar vi igång vårt pride-firande på allvar. Världens bästa Louise kommer hit och håller tjejerna sällskap så att jag och Susanne kan njuta av även årets schlagerkväll. Eller ja, njuta och njuta...vi får väl se hur det går ikväll, när regnet står som en gardin utanför fönstret... Men enligt dom norska vädersidorna så ska det sluta regna kl. 18:00 -och nu råkar det vara så att det är just detta magiska klockslag som vi ska möta upp Paula för samåkning till pride park :) Vi hoppas och tror på de norska vädergudarna!

I vilket fall som helst -regn eller sol- så är det pride. Och Pride är kärlek, glädje, lycka, rus, vänner, bus och -sa jag kärlek?? Ikväll ska jag hålla min vackra sambo i handen!

Förra årets parad -bilder på oss dyker upp lite här och där. Norrland on Pride ;)

Nu ska jag göra mig lite fin (inte för att jag behöver anstränga mig -allt kommer ändå regna bort...) och snart kommer Louise för att ta över mina små odågor.

Och till er som redan står och huttrar i Pride Park:

HAPPY PRIDE     

Har kommit hem från jobbet, hundarna sover och ikväll ska vi ha en lugn och skön hemmakväll. Vi väntar bara på familjens fjärde medlem -Susanne, som snart är på väg hemåt. Jag passar på att uppdatera medan jag väntar.

Eftersom jag är ledig imorgon och på fredag så har jag nu jobbat min första vecka efter semestern. Eller nästan iaf, jag ska in och klippa klor på en hund 11.30 imorgon -men det räknas nästan inte för det går ju så fort.

Den första veckan har hur som helst varit rolig. Få hundar har gjort det möjligt att hitta på trevligheter, måndagen spenderades i Svedmyra där hundarna rusade av sig i rastgården. Igår gick vi upp till högdalstoppen och hade lite godissök och annat kul på vägen.

Vilar ut en stund med gänget.

Full fart framåt!

Idag skulle vi ha åkt och badat i Huddinge, men det var några stora hundar för mycket som dök upp imorse, 13 hundar (varav 5 stora) får helt enkelt inte plats i min bil på ett säkert sätt. Kanske nästa vecka -hoppas!!

Igår kväll var den årliga picnicken i tanto. Efter jobbet promenerade jag hem och lämnade hundarna, sen bar det iväg för att möta upp Susanne. Vi var väl runt 30 personer som samlades igår, och vi hade riktigt trevligt. Detta är starten för priden, hur mycket av den man än går på.

Plocke-pinn med salta pinnar. Detta var verkligen min typ av "sport".  

Vi hade tur med vädret och det blev en trevlig kväll. Vi kom iväg hemåt i god tid, var hemma redan före 23!! Trots detta kom vi oss inte isäng förens efter midnatt... När vi var ute och rastade hundarna stötte vi på Manne och Matador, tjejernas högt älskade westie-killar. Så det blev hundbus och snack oss mattar emellan. Lite trött var jag imorse när klockan ringde....

På lördag blir det mer Pride, då ska Ixa och Julia vara hos Mariana så att jag och Susanne kan gå ut och roa oss. Kanske blir det en snabb tur ut till Pride Park även imorgon, på schlagern, beroende på hur Ixa mår. Nu har hon ju inget sår eller nån tratt som man måste passa på så kanske kan vi gå en snabb sväng iaf.

Och på fredag kommer ett mindre gäng hit till oss för grillning, innan dom fortsätter in till stan.
Denna vecka började kasst, med massor av rädsla och oro. Men det ser ut som det tar sig nu, kanske att allt löser sig till det bästa ändå! Och om detta nu blir sista Priden (som det ryktas om i gay-världen) så är det ju tur att jag inte missar hela iaf. Som det ser ut just nu.

HAPPY PRIDE   

Idag har Ixa varit inne för provtagning på knölen. När jag lämnade henne hos veterinär Annika imorse kändes det mycket positivt. Annika tyckte på en gång att det såg ut och kändes som en spottcysta, vilket är operabelt. Hon ville ta prover, men inte öppna upp (med tanke på infektionsrisken), och detta kunde göras med enbart lugnande, ingen narkos alltså.

Bara en timme senare ringde Dr. Annika. Hon hade fått prover från cystan, men det hade gått lite sämre än hon trott. I en spottcysta brukar tydligen vätskan vara mera som vätska -här var det lite mer "fast" och därför svårt att få ut med nålen. På grund av detta tog hon även prover för bedömning av celler, bara ifall att. Jag kunde hämta Ixa redan kl. 11 och det var en trött men väldigt glad och närhetstörstande tjej som mötte mig i besöksrummet på kliniken. Oj, så skönt det var att se henne igen, även om den gigantiska -nu rakade- knölen under hakan såg lite skrämmande ut.

Recept på antiinflammatoriskt, smärtstillande och antibiotika fick vi med oss när vi gick. Nu väntar vi på provsvaren, det ena kommer om nån dag och det andra kan ta 1-2 veckor. Sen får vi se vad som händer. Är det en spottcysta så måste den opereras bort, annars kommer den tillbaka. Men innan operationen måste den bli mindre, genom medicineringen. Det är en rätt komplicerad operation så vi remitteras vidare till Södra Djursjukhuset. Och om det inte är en spottcysta, utan nåt annat -ja då får vi väl ta det då. Just nu känner jag mig rätt positiv.

Var hos veterinären idag med mina troll. Julias öga såg helt ok ut, inga sår eller konstigheter.Hon var så duktig, Farsta djurklinik är det första "sjukhus" hon kan gå in i utan att skaka. Tjejerna där är så gulliga och sätter sig på golvet i väntrummet och myser med hundarna. Och så får dom godis   

Inne på bordet tyckte Julia att det var lite läskigt, men det gick helt ok. Hon satt alldeles stilla medan veterinären färgade hennes öga, lyste in i det och kikade. Nån godis ville hon dock inte ha av honom -han va ju lite otäck!

Ixa däremot har älskat varje veterinärstation vi satt våra tassar i. Hon blir alldeles lyrisk, kanske för att hon vet att här vankas det både godis och uppmärksamhet   Veterinären tittade på hennes knöl och såg mycket konfunderad ut. Att knölen har vuxit så mycket bara sen i tisdags när jag upptäckte den är lite skumt. Och att den sitter där den sitter -ja allt är skumt med den där knölen, som sitter på en hund som bara är 2 år gammal. Ytterligare en veterinär tillkallades, Dr Åsa som vi haft tidigare, och även hon tyckte att det var konstigt. Det bestämdes iaf att blodprov skulle tas på en gång, sedan bokades tid för nedsövning nästa vecka. Då ska dom öppna och titta vad som döljer sig därunder, och skicka prover till SLU. Och jag grät, för nu var jag alldeles säker på att min 2-åriga flat har fått cancer. Visst har hon varit lite slö, ätit lite dåligt, kört slut på sig lite fortare än vanligt? Gulliga veterinären försökte på ett lite bryskt (manligt??) sätt lugna mig, än är det ingen ide' att bli hysterisk. Och hon är ju så ung!

Blodproverna var strålande, inga konstigheter alls. På fredag morgon lämnas hon in så att proverna från knölen kan tas. Diagnos för dagen: symtom på neoplastisk sjukdom.

Även om det är en tumör som är godartad, så kan det ju inte vara bra att få det vid så unga år? Och så tänker jag på förra hösten då hon var sjuk så länge, kanske har hon inte världens bästa immunförsvar?

I mina öron ringer alla varningsklockor och filuren i huvudet viskar "cancer". Jävla skit -jag förstod att jag förr eller senare skulle få lida för att jag fått så mycket och varit så lycklig!

Vackra hund -stanna hos mig många år till!

Igår tog jag och Susanne våra tjejer och gick till Farsta, där Mika med familj bor. Vi drack lite vin och spelade TP -som jag nästan vann, om inte Mika lurat mig på segern precis vid mållinjen   Det var hur som helst en trevlig kväll, som varade en bit in på småtimmarna. Sen promenerade vi hem igen, mitt i natten, med två trötta hundar.

Idag hade jag sån lust att göra nåt kul, typ sticka ut på Gärdet med hundarna eller nåt. Men det är så olidligt varmt, och att åka tunnelbanan i den värmen... Så det blev en promenad till jobbet, där vi träffade på Emelie och några "dagis-barn" som ännu inte fått sommarlov. Handlade lite i dagisbutiken innan vi återvände hem, den långa vägen genom skogen.

På fredag ska vi till Farsta djurklinik med tjejerna. Julias öga ska färgas så att dom kan se om hon fått nån skada på hornhinnan, efter hennes "dispyt" med en buske på åland. Och Ixa har fått en knöl på halsen, som jag vill få undersökt. Vågar inte ens börja tänka på vad det kan vara, så jag beslutar mig för att det nog är ett bett eller liknande, som kommer läka fort. Vill inte  gå igenom en höst till fylld av oro för min vackra flat!! Och nu när vi äntligen kommit igång med tävlandet på allvar, vi har ju flera veckor uppbokade redan! Men framför allt så vill jag att min underbara Ixa ska leva länge, länge -och tänk om det är cancer!!

Tänker inte oroa mig, på fredag får vi se vad dom säger. Så får vi väl göra det som göras måste. Fram till dess njuter vi av våra sista semesterdagar