Vaknade inatt av att ett stycke sambo gick runt och muttrade elaka ord om grannar som spikar mitt i nätterna. Klockan var väl runt två, och visst -någon var det som hamrade på nåt. Hemtelefonen ringde med dolt nummer. Samtal mitt i natten är aldrig något bra. Men trött i mössan var jag, och ville bara somna om. Plötsligt brister min älskade sambo ut i en ny skur av svordomar och av hennes röst att döma hör jag att nu har det hänt nåt. I köket står hon och tittar ut genom fönstet. När jag når fram till henne ser jag vad hon ser -utanför porten står flera polisbilar och det myllrar av uniformer nere på gården. Avspärrningsbanden är redan uppe, på ett stort område. Knackandet som väckt min sambo kommer från en polis som går runt med nåt oidentifierat instrument och gör nåt oidentifierbart....men låter gör det.

En liten stund senare ringer det på dörren och en närmare 2 meter lång uniformerad polisman står därutanför. Han säger att här skett en våldtäkt och undrar om vi sett eller hört nåt. Jag är helt chockad, hur kan någon göras så oerhört illa utanför min port -utan att jag hört nåt?? Kvinnan som blev våldtagen var strax över 20, hon var på väg hem från tunnelbanan när hon blev överfallen av två pistolbeväpnade män. Dessa samhällets bottenskrap åkte tack och lov fast redan samma natt -med den våldtagna kvinnans ID-kort på sig. Slingra er ur den om ni kan!

Polisen var kvar till strax före halv sju. Susanne fick stå i fönstret och titta när jag skulle gå ner till bilen, som stod precis utanför porten. Jag var rädd. Jag hatar att det får finnas människor som gör såna här saker. Även om kvinnan i detta fallet naturligtvis är det största offret, så är det så många fler som drabbas. Hennes familj och vänner. Och alla såna som jag, som påverkas, som blir förlamade av skräck och önskar att dom aldrig mer behövde lämna hemmets trygga vrå. Ingen går säker. Inte ens i lilla, trygga Tallis.

Nu ska jag göra mig redo för "min egen" polis. Ikväll ska vi få träffa liten kelpie-pojke och hans polis-matte. Förhoppningsvis kommer vi gilla varandra, så att vi kan hjälpas åt med hundpassning. Och inte vore det helt fel att ha en alldeles egen polis -om man bara kunde ha henne med ständigt och jämt.

Igår var jag och Susanne, Marit, Kenya och Monika på Skansens julmaknad. Där fanns allt man kan tänkas behöva för att bygga upp lite julstämning -ja förutom snön då förstås.... Istället för snö var marken täckt av...geggig lera...mysigt värre....

Lite rolig var denna skylt tyckte vi :) Lägg märke märke till änderna som badar på den "svaga isen"

Även denna skylt gav oss ett gott skratt. Stigen var ju liksom "gjord" av sand...

Trots bristen på snö var humöret på topp. Att Marit och Kenya hade med sig varm glögg hjälpte definitivt :)

Från djurgårdsfärjan promenerade vi sedan in i gamla stan och tog en öl på en supermysig pub. Nere i källaren var som en grotta, med krypin i olika storlekar. Väggarna var murade och belysningen var dämpad. Många goda skratt senare var jag hemma -för att en timme senare sitta i taxi, på väg mot Årsta. För nu var det dags för personalfest. Om den säger jag inte så mycket. Annat än att det var kul, det var påkostat och det blev sent.

Så efter en helt underbar lördag, från början till slut, mår jag nu som jag förtjänar. Nog känns det i kroppen att man blivit lite äldre...

Den 2:a december år 2009 vaknar jag och tittar ut genom fönstret. Jag ser talltoppar och hustak vita av frost, jag ser en klarblå himmel och en sol som så sakta börjar stiga mot skyn. Jag pussar nyvaken och pigg flatte-tik och väcker försiktigt trött terrier (som nog hade önskat längre sovmorgon...) På med Julias väst -för nu är det kallt ute, -3 grader visar termometern i köket. Ixa dansar förväntansfullt på hallmattan, Julia gäspar och försöker väcka sitt stackars -av skendräktighet- tunga huvud. Väl ute biter kylan tag i kinderna, som snabbt färgas hurtigt röda. Liten terrier brottas med lite kramp, ovana som de stackars lemmarna är vid minusgrader. Men när vi väl får upp farten kan varken kramp eller halka stoppa oss. Vi går mot skogen där tjejerna springer lösa en liten stund, sen en snabb runda och tillbaka in i värmen. Där är frukosten framdukad och nu kurrar magarna hungrigt.

Några timmar senare har liten terrier för länge sedan hittat tillbaka till värmen i sängen. Där snarkar hon gott medan jag och sambo gör oss redo för en tripp till Farsta centrum. Stor svart har mer energi idag, och nog verkar det gå åt rätt håll. Åtminstone är just denna dag toppen-bra, mer än så kan man väl inte begära. Så -nu drar vi en sväng till Farsta, sen blir det en promenad i solen med tjejerna. 

Kan man få be om lite, lite snö.... det skulle sannerligen fullända denna dag :)

November månad år 2009 avslutades med regntunga moln över ett 8 grader varmt stockholm. December börjar utan snö, men jag tyckte mig känna ett löfte i morgonluften. Eller så är min önskan om en vit jul så stark, att psyket spelar mig spratt. Än är det några grader kvar till nollan, och snön lyser med sin frånvaro.

Ixa är inne på sin andra vecka av kortisonkuren. Biverkningarna är starka och en mattes hjärta värker när hon betraktar den ständigt utsvultna, törstiga, darrande, trötta puppisen. Lite bättre har det blivit nu i vecka två, då dosen är halverad. Men ändå -en matte vill att hårbollarna ska må bra. Ser fram emot nästa vecka, som är sista veckan, då dosen halveras ytterligare en gång. Än mer värker det i hjärtat när jag ser på min lilla Ixa, som trots behovet av elaka läkemedel tillverkade för oss tvåbenta, dansar runt med sin glatt viftande svans så snart lite extra energi finns att förbruka i den annars så trötta kroppen.

Försöker också tänka tillbaka på hela Ixas liv. Tycker mig minnas att hon alltid haft nån form av återkommande hosta, aldrig allvarlig som nu, utan bara korta stunder nu och då. Vi brukade ge henne en bit knäckebröd, då vi trodde att hon satt nåt i halsen. Det hjälpte alltid. Kan det ha nåt med allergin att göra? Har den funnits så länge -fast jag inte sett och förstått? Eller kan vi ha sån tur, som Dr. Johannes hoppas på, att det är nåt hon utsatts för som hon aldrig mer stöter på. Att detta är en gång i hennes liv, sen får hon vara frisk och leva precis så som en 29 kg glädjefylld energibomb bör få leva sitt liv -i full fart. Jag antar att det bara är att vänta och se. Hennes hosta är nästan borta nu. Men varje gång hon hostar till- om så bara obetydligt lite -hoppar hjärtat över ett slag. Vad gör man om hon inte blir helt frisk, om det är en allergi hon kommer stöta på om och om igen? Om detta kommer upprepas ibland eller alltför ofta? Jag ser framemot att kortisonkuren är klar, så att min Ixa slipper biverkningarna. Samtidigt är jag rädd -tänk om det inte hjälpte?

Så börjar min december. I ett lerigt, plusgradigt stockholm, under regntunga moln.