Det är ganska skönt att ha en sambo med "varannan-helg-jobb". Då får jag tid att -utan dåligt samvete- gotta mig i mitt nya företag. Och allt som finns att göra där. Det tar liksom aldrig slut. Oftast är det riktigt roligt, men ibland blir jag trött, saker går inte som jag vill (och det vet alla som känner mig att när döda ting bråkar sjunker mitt humör till botten....) eller så saknas det nån viktig pryl som gör att jag måste stanna upp och avsluta mitt i. Jag hatar att tvingas avsluta mitt i!

Idag har vi "jobbat kväll". Förmiddagen spenderades i tvättstugan, när sen Susanne lämnade hemmet för att infinna sig på jobbet -då åkte vi till dagis. Fortsatte med skyltfönstret, tog ner väggar, tvättade, slipade, putsade och målade. När färgen torkade köpte vi gyros i grillen och satte oss på ängen, tjejerna och jag. Sota ville gärna smaka, kom flygande rakt ner i tallriken, vilt tuggande   Hon har så smått börjat förstå det där med livets godsaker. Däremot har hon inte förstått skillnaden på "mitt och ditt" än....

Sen in och måla nästa varv. Trimmade Julia medan färgen torkade denna gång. Även Sota fick prova på kam och sax. Hon tyckte det var sjukt spännande att stå på bordet -men det där med att stå still....onödigt ju!

Sota verkar trivas väldigt bra på dagis. Vilket är väldigt, väldigt bra eftersom vi spenderar en hel del tid där. Hon drar runt sina leksaker och snattar i butiken. Hon kör retriever-rycket, halkar och kanar rakt in i väggarna. Hon "hjälper" mig att måla -hon hjälper mig med allt. När hon är vaken har jag en liten svartnos i allt jag gör.

Närgången och nyfiken, nyfiken, nyfiken   

Hur kan det hända så väldigt mycket hemska saker?? Får idag veta att ännu en alltför ung och högt älskad "O´Flanagan" gått bort. Det är inte rättvist, vad är det för mening?? Vilken smärta hennes familj går igenom just nu....Man känner sig smått värdelös, när man inte kan göra något för att förhindra unga, starka individer att lämna oss.

Jag håller mig upptagen. Jag försöker så gott det går att inte tänka alltför mycket, inte stanna upp. Inte känna efter i hjärtat, som -om jag låter det tala- skriker efter Ixa. Så jag jobbar. När Sota sover jobbar jag. På dagis, målar, städar, organiserar. Eller vid datorn, hemma eller på dagis. Jag jobbar, hela tiden. När Sota är vaken är jag med henne. Och då hinner man faktiskt inte tänka speciellt mycket alls. Då är jag bara i nuet. Och jag tränar, både Julia och Sota. Och jag tittar på när dom leker, vilket dom gör mest hela tiden nu. När Sota är vaken vill säga -damen sover rätt mycket....

Ja, jag håller mig upptagen. För jag orkar inte känna efter. Jag vill inte känna tomheten längre, jag vill inte ha det där hålet efter Ixa, som inte går att täppa igen helt. Inte på något sätt. Så jag jobbar och jobbar och fokuserar på Sota och Julia och familjen. På allt det som symboliserar den stora lyckan i mitt liv. Jag har så mycket att vara tacksam för -och det är jag också. Tacksam alltså. Och när man har så mycket, då får man inte fastna vid det man inte har. Ixa.

Och jag håller andan inför tisdag. Då vi får veta vad som hände. Vad som gick snett och om det var något vi gjort. Eller något vi kunnat förändra. Om det är så, då vet jag inte hur jag ska lyckas ta mig vidare. Då finns det inte nog med jobb att fylla det där hålet med längre.... Jag håller andan och väntar på domen.

Min syster ringde i tårar häromdagen. En vän till henne hade drabbats av stor sorg. Orättvist och hemskt. Varför händer det så mycket hemskt just nu? Och Tina sammanfattar det ganska bra när hon säger, att trots att det inte händer henne -allt det som händer just nu- så blir hon så ledsen. För hon känner sig så jävla värdelös. Och det är en känsla jag känner alltför väl. Så värdelös när man inget kan göra, bara maktlös se på när individer vi älskar dör och går vidare -lämnar oss sörjande kvar här med tomheten.

  En ung Ixa...

  ...och en liten Sota...

...anar man ett släktdrag??

Ledig torsdag. Jag och Sota klev upp 7:15, drog på oss kläderna (eller jag iaf...) och tog bilen till dagis. Väl där åt Sota frukost medan jag satte igång med lite måleri. Strax före 11 kom ett par som bokat tid för visning, trevlig stund med (förhoppningsvis) nya trevliga kunder, sen packa ihop och åka hem.

Så har man bara resten av dagen kvar då.... Vad ska vi hitta på?? Det är nog det enda jag kan komma på som är negativt med Sota -att man inte kan sticka iväg till skogen några timmar...

Än iaf -det kommer   

När damen är klar med sin skönhetssömn på köksgolvet kanske vi kan åka lite tub? Första gången -spännande! Eller sätta oss i parken och titta på folk...

Håller på med hand-target just nu. Bara på kul, för det är så roligt att se hur hon tänker.

Hon är sååå söt när det snurrar till däruppe och ljuset tänds   

Såhär långt är hon väldigt lätt att forma. Där det blir galet visar jag bara hur jag önskar det istället -och hon gör efter. Helt otroligt -jag har aldrig varit med om en mer lättsam valp. (Jag säger inte detsamma mellan 4 och 5 på morgonen då hon far runt som en illbatting i vardagsrummet och tuggar på allt!)

Sota har också fått sin 12-veckors spruta. Och gissa om hon var duktig   Inte ett pip sa hon, märkte den inte ens. Och hon skötte sig strålande både i väntrummet och inne på undersökningen.

Vår lilla stjärna   

Samtal från Södra Djursjukhuset fick mig att bryta ihop en aning till. Längst bak i huvudet har jag lyckats stuva vetskapen om att detta samtal är på väg. Och när jag såg det på mobilen, då hann jag bryta ihop innan jag ens svarat.

Ixa har kommit. Vi får hämta hem henne nu. Det är sjukt hur hjärnan kan leka med en, gömma omöjligt hopp och förbjudna tankar. Självklart kommer Ixa hem till oss, inte som den hon var, utan i en urna. Bara det som blev kvar -Ixa är ju borta. Men ändå, detta samtal som bekräftar det vi väntat på -att hon blivit kremerad. Det tog död på ännu en bit av den lögn min hjärna försökt skapa som tröst. Att det som hänt inte hänt.

På tisdag om en vecka har vi bokad tid för samtal med Eleonor. Då ska vi få veta vad obduktionen visade. Min tröst i allt detta är att jag inte kunnat göra mer än jag gjorde, att jag inte kunnat förändra något. Att det var i Ixa felet fanns från början -obotligt och dolt för alla de veterinärer vi träffat under de sista två åren.

Men tänk om det inte är så. Tänk om vi kunde ha gjort annorlunda. Kanske gjorde veterinärerna fel den där dagen hon dog. Kanske hade dom kunnat rädda henne, men handlade fel. Om dom har gjort fel, då hade jag kunnat förändra det som hände, bara genom att inte gå dit på bokad tid. Då är det mitt fel.

Eller om jag har gjort något. Gett fel mat, fel godis, fel motion. Eller om hon skadat sig när hon sprang in i något av alla de träd hon sprang in i, bergväggar, lyktstolpar, bordshörn..... Jag hade kunnat förhindra genom att göra henne mer försiktig. Jag kanske inte borde ha låtit henne rusa på i 180 genom livet....

Min första tanke var att jag ville hämta hem Ixa på en gång. Jag vill inte att hon ska vara kvar på Södra Djursjukhuset. Men sen blev jag rädd. För jag vill inte gå dit själv, jag vet att jag inte kommera att kunna hämta henne utan att bryta ihop lite, lite till. Och när hon väl är hämtad -vad händer då??

Jag saknar henne så att det gör ont

Jag fann en liten bit av Ixa i lillasyster Sota idag. Lika klumpig och våldsam som hon var med vuxna -lika försiktig och öm var hon med barn. Redan som liten valp såg hon skillnaden på stor och liten -och handlade därefter. Lilla Sota träffade Mikas son idag -och jag såg en liten bit av Ixa i henne!

Jag är så glad att vi har Sota. Hon håller mig uppe de dagar jag inte vill kliva upp ur sängen. Och när jag tittar på henne kan jag liksom inte låta bli att känna mig lite glad, trots allt. Och jag funderar på vad vi ska hitta på tillsammans, hon och jag. I framtiden, när hon är lite större och kan börja träna på allvar. Och hon roar mig, med sin klumpighet, med sin ljusa krävande stämma, med sina vilda lekar, vassa tänder och sin mjuka vänliga närhet.

Hon läker inte bara mig. Julia har börjat se lite av charmen i en valp. Mellan de hårda uppfostringspassen bjuder hon på lek -allt oftare. Med leken tappar hon dock lite av den respekt de hårda uppfostringspassen gett henne....

Och hon läker Susanne, som i sin första valp har funnit så mycket skratt och kärlek.

Men Ixa....

Idag har vi varit hos Annelie och fikat. Hon hade bakat min favorit -kladdkakemuffins! Och ingen gör dom så bra som Annelie!

Besöket var en aning tungt -åtminstone innan. Väl där var det skönt. Skönt att se Annelie och att hon mådde -efter omständigheterna- ok. Hon fick prata och berätta om Nellies sista stund och sina tankar och känslor. Jag vet att det hjälper. Det var svårt. Svårt att hålla tårarna borta -det gick helt enkelt inte. Vi pratade lite om Ixa också. Båda gick ju bort väldigt oväntat och plötsligt -även om Nellie nu var äldre.

Jag kommer att sakna Nellie oerhört mycket. Det är konstigt hur tomt dagis kan bli, när en hund som spenderar större delen av dagarna under en filt, försvinner. Men det blev tomt. Utan Nellie.

Jag kommer också att sakna Annelie och de pratstunder vi haft när hon hämtat Nellie. När man jobbar med hund på heltid, då känns det som att livet är så skrämmande, orättvist kort. Man förlorar någon älskad alltför ofta.

Snart är första månaden som egen företagare slut. Och mot slutet av månaden, det är då allt händer. Pengar rullar in -och ut lika fort igen. Och man ska lära sig allt det där med moms, skatter, arbetsgivaravgifter osv osv.... Idag har jag bara suttit inne på kontoret med bokföringen -och telefonluren har bränt hål i örat på mig. Men jag har lärt mig massor av nya saker. Har haft panik, som vanligt när jag inte har kontroll på läget, men nu känns det helt ok. Jag fixar detta!

Söta Sota är världens mest tacksamma valp. Idag, hennes fjärde dagisdag, sov hon i stort sett hela dagen. Det har inte hänt en endaste liten "olycka" inne på kontoret. Och hon är så lätt att ha med överallt. Igår var vi tvugna att ta en snabbis till Högdalen, jag och Susanne, och vi ville inte lämna Sota på jobbet. Så vi tog med henne, fick lite miljöträning på kuppen. När Susanne var inne på banken, då satt vi vid en fontän och tittade på människor. Sen gick Susanne vidare till apotek och post, då tog vi en sväng till djuraffären och shoppade lite mer leksaker till två bortskämda pupps.

Idag har jag börjat klicka in lilla Sota. Det är inte helt lätt att vara valp-ägare i Stockholm. Inte alls som när Julia och Ixa var små, när vi bodde på landet. Här finns det ingenstans man kan komma undan och få träna utan störningar. Jag vill inte gå till "hundskogar" eller andra ställen där hundar får vara lösa, för det är så många som inte har någon allmänlydnad alls på sina hundar. Och alla hundar där är inte alls trevliga. Jag vill absolut inte att liten Sota ska bli illa behandlad, skadad, eller så skrämd så att hon flyr och försvinner. Inte heller kan man hålla till i parker och annat, för man vet aldrig vilka elaka människor, barn eller hundar som dyker upp. I denna stad är det väldigt många barn som inte alls vet hur man ska förhålla sig till en hund eller valp. Ganska sorgligt tycker jag -som anser att djur kan lära barn väldigt mycket. Jag antar att många föräldrar har glidit långt från djur och natur -och inte anser det viktigt alls...

I helgen ska vi försöka oss på en utflykt och se om vi hittar nåt fint ställe där man kan träna en liten nyfiken valp utan alltför mycket störning. Till dess ska vi träna upp kontakten lite -Sota har själv börjat söka min ögonkontakt, så det är bara att bygga vidare.

Det är väldigt roligt att lära känna Sota. Hon är en mycket intelligent dam, så intelligent att man ibland undrar om hon verkligen är en alldeles "äkta" flatte?? Julia har också börjat vekna, så smått. Idag bjöd hon in till lek på lunchen, när vi var ute på ängen. Sota är nu inte helt säker ännu, för det låter så illa. Och så kastar sig Julia fram och biter henne i benet!!! Stackars Sota förstår inte alls, är vi under attack eller inte??? Matte bara står brevid och gör ingenting... Men efter en stund vågade hon sig på att svara lite på lekinviterna, bara hon fick hålla sig nära mig, gärna kropps-kontakt-nära.

Sen fortsätter Julia att fostra henne, på sitt eget hårda sur-kärring-sätt. Men nu känns det iaf som att det börjar finnas någon form av "gillande" från Julias sida -det är inte bara pest och pina längre. Och Sota verkar inte ta alltför illa vid sig, hon söker upp Julia hela tiden och vill ha hennes närhet -och trygghet när det är läskigt. En helt sund "syskon-relation" antar jag....

Jag har ett underbart liv och ingen rätt att klaga alls. Men jag önskar ändå....att jag bara för en stund kunde få föra handen över Ixas panna. Bara en gång till. Jag har så mycket, jag är så älskad. Men ändå, jag saknar. Det känns att något saknas hela tiden. En stor bit av mitt liv, en stor bit av mig. Jag letar fortfarande efter henne, vänder mig om och söker med blicken efter henne när vi är ute. En ren reflex. Gammal vana. Jag har så svårt att förstå att hon är borta för evigt.

Jag tänkte aldrig på hur mycket jag delade med henne. Hur mycket jag pratade med henne. Orden, som många gånger bara var tankar tänkta att nå henne, var förmodligen ganska menlösa. Men känslorna -dom är jag säker på att hon förstod. Alltid. Och jag har Julia kvar. Och jag har Sota. Men varje individ är unik, varje relation är unik. Man kan inte byta ut en kärlek mot en annan och tro att det läker ihop ett trasigt hjärta. Julia och Sota hjälper mig att se en framtid och att gå vidare i mitt liv. Men att sorgen och saknaden skulle försvinna för att det finns fler jag älskar? Livet fungerar inte så. Kärlek fungerar inte så. Inte för mig. 

Vissa stunder tror jag att jag förlorade hela min styrka när Ixa försvann. Jag har så många "svaga" dagar, då självförtroende och glädje känns långt, långt borta. Innan Ixa gick var jag på topp. Jag kände att jag kunde ta vad livet än hade att ge mig. Jag hade fel. Och jag fick betala världens högsta pris för den tid jag mått så bra.

Igår var en jobbig dag. Ringde försäkringsbolaget för att teckna nytt till Sota. När vi var klar med den tänkte jag höra hur det låg till med Ixas försäkring. Då brast det. Stackars kvinnan i andra änden visste inte riktigt vad hon skulle säga -och hon hörde inte alls vad jag sa. När hon till slut förstått att det handlade om ett "skadeärende" kopplade hon mig tacksamt vidare...

Jag vet inte varför just det var så svårt. Ett försäkringsbolag. Kanske för att det är så definitivt. Avsluta försäkringen och Ixa finns inte mer. Pappersarbetet är allt som blir kvar, sen är hon borta och bortglömd.

Kanske berodde det också på att vi haft ganska tät kontakt med försäkringsbolaget, gällande vår Tjuvaktiga Skata. Att varje gång vi stått i receptionen på södra för att betala, då har Ixa varit med. Försäkringen har "fungerat", den gjorde så att vi kunde få Ixa frisk.

Men inte denna gång. Ingen försäkring i världen täcker när veterinären säger att det bara finns en väg att gå. Bara ett alternativ. Hur mycket man än önskar att det vore annorlunda, hur mycket man än vore beredd att betala. Och faktiskt spelar det ingen roll i det läget -jag hade skuldsatt mig upp över öronen om jag bara fått lite, lite mera tid.

Så jag satt där i telefonen, hulkade och snorade och försökte klämma fram mitt ärende. Bara en sån sak, att man måste säga upp en försäkring när dom redan har sett fakturan som säger både "avlivning" och "enskild kremering". Vad trodde dom -att hon skulle återuppstå?? Om det då bara vore så väl...

Resten av dagen bar jag runt på en bit mörker innombords. Vädret var grått och trist och gjorde inget för att hjälpa.

På kvällen var det 1:a hjälpen föreläsning med veterinär Ylva Trygger. Jag har sett fram emot den i månader! Ingen jättelust att gå, sorg i hjärtat och söt valp hemma med dom andra hårbollarna -hade gärna stannat där! Bland det första Ylva tog upp var inre blödningar. Jag höll på att bryta ihop. Ville verkligen inte börja storböla där, i Dogmas lokaler bland dessa okända människor. Lite pinsamt....

Lyckades bita ihop och när vi övergick till annat släppte det. Till slut kände jag att jag faktiskt satt och tyckte det var både roligt och intressant. En riktigt bra föreläsning, jag är så glad att jag gick!

Tre timmar senare var jag på väg hem till mina tre hårbollar. Och möttes i dörren av en svansviftande piraya-valp och en lika lycklig Julia. Och Susanne. Tänk sån tur jag har, som möts av så mycket kärlek och glädje, bara för att jag kliver över tröskeln   

Du är saknad varje timme, varje dag!! Jag älskar dig...