Vaknade av sol idag. Den hade letat sig genom våra nya köksfönster och hela vägen till sovrummet. Långt innan klockan ringde vaknade jag, för när man levt med plast för fönstret i flera månader -då blir man glad när solen återigen får skina in! Men jag låg ändå kvar tills 4:45 då klockan förkunnade att solen hade rätt -det var morgon.

Kände mig på gott humör. Redo att gå till jobbet. Första gången utan Ixa. Julia hade nog gärna tagit bilen -hon hatar tidiga morgnar. Men vi gick. Genom lilla skogen gick vi. Vi såg två harar där var vi alltid ser harar tidiga morgnar. Och Julia tog några skutt efter den ena. Ixa blev alltid väldigt glad av att beskåda skogens vilda djur (eller ja, vilda och vilda...det kan ju diskuteras i denna stad...)

Lagom till promenaderna dundrade regnmolnen in över Bandhagen. Och jag som gått hemifrån i bara Arrak-tröjan... Som tur var kunde jag gräva fram -inte bara en, utan två- gröna Hurtta jackor på jobbet.

Tanken var att jag efter jobbet skulle trimma Julia, sen skulle vi lämna hem Nellie och sen gå "nya skogen" hem. Men ju längre dagen gick desto mer drog jag mig för det. Inte för att regnet tidvis vräkte ner och åskan mullrade däruppe på den svarta himlen. Nä, sånt stör mig inte -är tvärtom bara mysigt att gå i skogen då. Men det kändes bara som en bra dag att gå en väg till jobbet, men inte "nya skogen" hem. Inte "vår skog". Inte utan Ixa, inte än.

Så istället blev det, efter att vi följt en gammal halvblind dvärgpincherdam hem, att vi hoppade på bussen. Inte ofta jag och Julia åker buss. Vi satte oss längst bak och tittade på regnet som fortsatte där utanför. Vi åkte till Gullmars där vi klev av och promenerade ner till vårt spår för att ta tuben hem. Det var roligare att åka buss, men spännande med tuben också. En liten utflykt -bara Lulls och jag.

Jag känner en tyngd inombords. Det är nog vädret som gör det. Det hade varit en perfekt dag att spendera nära Ixa, som aldrig tycktes ha en dålig dag. Och absolut inte pga något så oväsentligt som väder.... Det fanns inget dåligt väder i Ixas värld -och därmed inte heller i den värld vi delade tillsammans.

Med gruppen mötte jag idag en kvinna med en hund som hoppade rakt upp i luften, om och om igen. Det var en flatte. Visserligen brun och kille -men skutten, och glädjen i skutten, fick mig att tänka på dig.

Jag träffade "mamma Ripa" första gången när jag gick min hundutbildning. Då stod valet mellan Kelpie och Flatcoated retriever. Det blev Flat. När jag såg att Ripa skulle bli mamma då blev det Flat.

När jag fick träffa Ripa hemma hos Lena första gången -ja då var jag än mer säker. På en gång förälskade jag mig i denna vänliga hund. Det kunde inte bli annat än bra!

Tror det var 15 december som vi fick hämta hem en liten tuff piraya, med en röd rosett om halsen. Rosetten hade hon trasat sönder redan i bilen på vägen hem. Och hon skrek nästan hela vägen hem -och hon ville inte sitta still.

Men det var kärlek. Och ju mer tiden gick, desto större blev kärleken. Vi var med om så mycket, jag och min lilla skata. Vilket stöd hon var när livet förändrades! Hon och Julia blev navet som hela mitt universum snurrade runt -fortare och fortare gick livet och skrämmande stora var förändringarna. Men mina två vänner stod lojala vid min sida. Och ut på andra sidan kom vi alla tre. Tillsammans.

Aldrig, aldrig har jag ångrat att jag valde Ixa. Skrämmande har ansvaret känts tidvis, genom sjukdomar och operationer. Tänk om jag inte räcker till?? Men aldrig har jag ångrat en dag med henne. Aldrig!

Alltid har jag känt mig tacksam mot Lena som gav mig möjligheten att träffa och förälska mig i världens vackraste, gladaste och mest humoristiska Ixa. För den tid vi gick tillsammans har jag henne att tacka. Aldrig tog jag det som en självklarhet att jag skulle få ta med mig Ixa hem -inte ens när valparna var födda och alla andra verkade anse att det var självklart. När jag lämnade Lenas hus med Ixa i famnen var jag ännu en aning orolig att hon skulle ångra sig -tänk om hon tyckte att min Ixa hade det bättre hos nån annan?

Att jag har den största respekt för Lena, både som uppfödare och människa, det vet alla som hört mig prata om henne. Men aldrig trodde jag att Lena hade så höga tankar om mig. Nu erbjuder hon mig att ta hand om Ixas syster. Ixas lillasyster! Ännu en gång får jag chansen att lära känna och älska en Ripa-dotter. En lillasyster till Ixa -så lik men ändå så olik. En helt egen liten individ men med lite av sin syster i sig.

Och sorg och glädje blandas. Men det känns så rätt i hjärtat och jag vet att Ixa skulle hoppa av glädje (hon hoppade jämt för jag var dum nog att lära henne det och sen fortsätta belöna -jag tyckte det såg så roligt ut...)

Att bli "valp-matte" igen, 3 år efter förra gången, det var inget jag räknat med. Jag känner mig livrädd och sjukt redo på samma gång. Och jag är så tacksam och lycklig över chansen. Redan planerar jag vad jag ska lära först, hur vi ska sova, vad ska hon heta??

Lena skickar bilder och jag tror jag redan älskar lilla svartnosen. Jättelika öron har hon på bilderna. Lite lik sin syster i den åldern, på vissa bilder. På andra inte alls. På en bild känner jag igen en lite irriterad, högfärdig blick -"kloklippsblicken". Det finns nog lite krut i den lilla puppisen!

Jag tror jag kommer sörja åren som jag aldrig fick, för alltid. Men jag tror också att jag kommer fira livet och allt det jag får som skänker lycka. Jag räknade med att en gammal och grå Ixa skulle hjälpa mig att uppfostra en liten valp. Nu blir det min uppgift.

Och än en gång känner jag mig livrädd att Lena ska ångra sig. Att hon ska tycka att lilla valpen nog får ett bättre hem hos någon annan. På fredag ska hon komma ner med henne till Arlanda, då åker jag dit, tar henne under armen och

kutar fort som fan   

Klockan är 20:43 när jag kommer på att jag inte gråtit idag.

Men jag har tänkt på dig. Mycket. Vi har haft öppet hus på dagis. Denna dag som vi planerat så mycket för, som skulle bli så stor och bra.

Nu blev den som den blev. Det kom fler människor än jag trodde. Louise, gulliga, gulliga Louise, bakade när jag inte orkade. Så fika hade vi, uppskattat fika. Säkert mer än om jag bakat själv! Halv elva var vi på dagis, Susanne, Julia och jag. Städade och fixade i butiken, dukade fram och klistrade upp tipsrundan. Julia följde oss i hälarna. Du fattades.

Du har dykt upp i tankarna under dagen. Det finns en underbar bild av dig uppe på väggen i stora boxen. Från lydnadsträningen, när du springer med en boll i munnen. Jag älskar det bilden, vilken bra dag det var!

Det känns så konstigt att du är borta! Så många gånger som jag förde min hand över din bröskorg och ner över magen, långsamt för att memorera varje millimeter. Som om det var sista gången varje gång och jag ville minnas. Nu är jag rädd att jag ska glömma.

Hanna sa igår att hon önskar hon fått mer tid att lära känna dig. Det önskar jag med. Jag önskar att vi alla fått mer tid med dig. Jag önskar att jag fått mer tid.

Jag hoppas du har det bra där du är. Jag känner din närvaro ibland. Susanne hör dig fortfarande. Det känns som att du håller dig nära och det är jag glad för. Men bara om du vill. Annars får du gå, jag klarar mig. Det gör ont och jag önskar du var här -men jag klarar mig. Jag vill bara att du ska ha det bra.

Bloggen är bra. Den ger mig lite tid att "prata" med dig, minnas dig och fokusera på dig. Nu är klockan 21:00 och jag har låtit tårarna flöda. Dom tar visst inte slut ändå...

I torsdags fyllde Susanne år. Det blev tårta -prinsesstårta från fiket. Ett så tydligt tecken på att livet obarmhärtigt rullar vidare.

På kvällen var det dags för årets mest efterlängtade händelse -Cesar Millan! Vilken människa! Jag har varit lite kluven inför honom, men när jag nu fått höra direkt från honom, utan redigerares klipp och klistra, så förstår jag bättre hans filosofi. Och den är vacker!

Att allt handlar om energier det har jag verkligen lärt mig under min tid på hunddagis. Allt är energier, och skillnaden mellan en promenadgrupp i bråk och en promenadgrupp i harmoni är ofta en individs energi. Eller en dagisfrökens självsäkerhet. Vilket är lättare vissa dagar och svårare andra. Men bra dagar kan man utstråla det -lugn, trygg, bestämd, självsäker -självklar! Och då flyter den på utan större bekymmer, hela gruppen. 

Detta är ju vad Cesar pratar om och försöker förmedla. Att gå med en hund eller 10 är ingen större skillnad, så länge energin i gruppen är den rätta.

När man tillåter sig att "tänka, känna och leva energi" så blir det mycket lättare. Jag visste väldigt tidigt att Ixa skulle dö, för energin förändrades. Jag kände att hon försvann. Det är energier, det går inte att förklara på annat sätt.

Cesar pratade också om Daddy, hans pitbull som gick bort i februari förra året. Han pratade om vilken värdefull lärare denna hund varit och hur mycket han vuxit genom honom. Hur mycket han lärt sig om livet.

Hans ord träffade mig rakt i hjärtat. Och istället för att tänka att jag är inget utan Ixa, inget utan den glädje och enerig hon gav mig, så tänker jag nu att det finns kvar. Hon lärde mig ett sätt att se på livet, visade mig alla färger. Nu är hon borta, men jag kan fortfarande måla! Och genom att ta till mig det hon lärde mig och föra det vidare så finns hon kvar.

Jag tänkte inte gå, men jag är väldigt, väldigt glad att jag gjorde det. Cesar Millan fick mig att skratta och han hjälpte mig i mitt sorgearbete.

Cesar Millan var också väldigt imponerad av vårt sätt att "hålla hund" på. Att vi promenerar våra hundar varje dag. Att vi inte förbjuder vissa raser utan förstår att det är människan bakom hunden som är problemet. Och Frida visade upp sitt freestyle-program och gjorde nästan Cesar mållös av beundran!

Jag saknar dig fortarande. Jag är glad för den tid vi fick och jag är tacksam för allt du lärde mig!

Träffade en liten valp på 12 veckor vid namn Smilla. Jag hade glömt att valptänder var så vassa. Och att valpmagar var så mjuka.

En lagottovalp var det. Ulla som har hunddagiset här nere stannade oss när vi var på väg hem. Så står hon där med en lagottovalp på 12 veckor. Som redan blivit lämnad. Hur hemskt är inte det?

Och vad betyder det?

Vi lånade med lilla Smilla och tog en tur till parken. En glad och tuff liten dam, som inte ens tittade bakåt när en vilt främmande människa tog tag i hennes koppel och gick iväg. Sen kan man ju inte låta bli att kolla vad det är för en liten individ som är så "jobbig" att hon redan blivit lämnad. Tugg på händerna förstås, och på allt som kan tyckas spännande för en puppy på 12 veckor. Men det är ju bara att vänta. Jagar bollen gör hon gärna, men att komma tillbaka med den??? Nä, roligare att behålla själv ju! Myser gärna och tittar upp när man kallar, strosar tufft iväg när hon kopplas av, men är uppmärksam och kommer genast när jag lockar. Nyfiken och framåt. Hon får mig att skratta med sin klumpighet.

Vi sitter en stund i gräset. Lilla Smilla lägger sig till ro -förmodligen trött efter dagens spänning. Hennes päls är så mjuk.

Jag önskar du var här. Jag vet att du också skulle ha älskat vår stund med lilla Smilla. Jag vet att du hade älskat henne omedelbart.

Någonstans finns det glädje. Och du vill det också. För du gav allt för mig -och det är kärlek!

Många,många människor tänker på oss. Från Kalix i norr till Frankrike i söder, från finska Vasa och åländska Åland. Människor rörs av att du gick så tidigt och så fort och så hemskt. Hundägare kramar sina fyrbenta själsfränder en gång extra, precis så som jag gjorde med dig när någons bortgång berörde oss.

Det skänker sån tröst, alla dessa varma tankar. Ingen missade att du gick härifrån, vilket betyder att ingen missade att du fanns. Du gjorde intryck -din godhet gjorde intryck. Jag säger att den kärlek och enorma glädje du mötte alla med -den får jag aldrig tillbaka. Och människor håller med om att du var så speciell. Inte en gång har du mött en ny individ med något annat en total lycka. En okänd person är bara en vän du ännu inte lärt känna.

Alla livets varelser mötte du på samma sätt. Med nyfikenhet, kärlek och glädje. Varje dag var för dig speciell -ett löfte om nya äventyr. Med dig kunde en liten pessimist som jag se livets alla färger. Och din glädje smittade till mig, du fick mig att skratta så många gånger. Du fick mig att stanna upp och låta mig känna den stora lyckan som låg så varm i min mage när jag tittade på dig och Julia, jagandes varandra i skogen. Alla dom sidor som var så starka hos dig, så positiva och så starka -brevid dig gjorde dom mig till en bättre människa. Jag är så förlorad utan dig!

Idag var Mynta på jobbet. Mynta är en flatte. En svart flatte. Mynta går i min grupp. När vi var ute lät jag mina fingrar glida över hennes långa nos och upp över pannan. Ett desperat försök att känna välbekanta linjer. Men mina fingrar lät sig inte luras, de känner varje centimeter av Ixa. Eller kände.

Idag är det en konstig dag. Hittills har jag bara reagerat, utan att tänka. Chock, antagligen. Och det har funnits så många tusen miljoner tårar som aldrig slutat rinna. Jag har vaknat gråtande och jag har somnat gråtande.

Men idag är en konstig dag. Det finns fortfarande tårar, men inte lika många och dom kommer inte lika ofta. Och helt plötsligt finns det plats för tankar, och dessa tankar sätter stopp för känslorna. Helt plötsligt tänker jag att det ska sörjas på ett speciellt sätt, eller kännas på ett speciellt sätt. Att folk ska tycka och tänka om mitt sätt att sörja. Att jag förväntas gråta i en situation och inte i en annan.

Jag känner igen det från när mamma dog. Det är när sorgen inte längre är ens egen, utan måste ut i samhället och synas av andra. Jag förmodar att det är en del i att komma vidare. Att börja fungera igen. Men det känns hårt. För egentligen vill jag fortfarande sitta på Södra Djursjukhuset och dra min Ixa i örat -död eller levande. Eller helst av allt, gå ut i skogen med en studsande livsglad Tjuvaktig Skata och bara njuta av alla dofter av sommar, som tycks ha exploderat sedan hon gick bort.

Det finns stunder när saknaden träffar rakt i hjärtat, så hårt att jag vill vika mig dubbel av smärtan. Men det finns också stunder då jag glömmer bort och skrattar. Och jag har världens sämsta jobb, för hon var med mig varje dag och jag kan inte komma undan. Men jag har också världens bästa jobb, för jag får äkta förståelse av de tvåbenta och ordlös kärlek av de fyrbenta. Och livet går vidare, även utan mitt hjärta. På något konstigt sätt så gör det det.

Och att gå med en grupp, fyllas av sorg och börja gråta -och omedelbart känna en kall nos smyga upp och lägga sig i handflatan. Det är därför jag ger min kärlek till dessa underbara varelser. Det behövs inga ord, min sorg är inte under lupp när jag är med dem.

Jag känner också en form av ilska komma. Inte stark alls och förhoppningsvis snabbt övergående. Men ja -en ilska är det. För varför fick hon bara leva i 3 år? Varför fick vi inte mer tid, varför var hon tvungen att gå just när vi blivit så starka tillsammans, när allt fallit på plats? Varför hon? Varför nu?

Och jag känner en enorm, oändlig kärlek som nu inte har någonstans där den hör hemma. För den bodde i Ixa och det vi hade tillsammans. Och även om det finns andra jag älskar, så var denna kärlek märkt med hennes namn. Och den var inte redo att släppa taget än.