Idag är det en konstig dag. Hittills har jag bara reagerat, utan att tänka. Chock, antagligen. Och det har funnits så många tusen miljoner tårar som aldrig slutat rinna. Jag har vaknat gråtande och jag har somnat gråtande.

Men idag är en konstig dag. Det finns fortfarande tårar, men inte lika många och dom kommer inte lika ofta. Och helt plötsligt finns det plats för tankar, och dessa tankar sätter stopp för känslorna. Helt plötsligt tänker jag att det ska sörjas på ett speciellt sätt, eller kännas på ett speciellt sätt. Att folk ska tycka och tänka om mitt sätt att sörja. Att jag förväntas gråta i en situation och inte i en annan.

Jag känner igen det från när mamma dog. Det är när sorgen inte längre är ens egen, utan måste ut i samhället och synas av andra. Jag förmodar att det är en del i att komma vidare. Att börja fungera igen. Men det känns hårt. För egentligen vill jag fortfarande sitta på Södra Djursjukhuset och dra min Ixa i örat -död eller levande. Eller helst av allt, gå ut i skogen med en studsande livsglad Tjuvaktig Skata och bara njuta av alla dofter av sommar, som tycks ha exploderat sedan hon gick bort.

Det finns stunder när saknaden träffar rakt i hjärtat, så hårt att jag vill vika mig dubbel av smärtan. Men det finns också stunder då jag glömmer bort och skrattar. Och jag har världens sämsta jobb, för hon var med mig varje dag och jag kan inte komma undan. Men jag har också världens bästa jobb, för jag får äkta förståelse av de tvåbenta och ordlös kärlek av de fyrbenta. Och livet går vidare, även utan mitt hjärta. På något konstigt sätt så gör det det.

Och att gå med en grupp, fyllas av sorg och börja gråta -och omedelbart känna en kall nos smyga upp och lägga sig i handflatan. Det är därför jag ger min kärlek till dessa underbara varelser. Det behövs inga ord, min sorg är inte under lupp när jag är med dem.

Jag känner också en form av ilska komma. Inte stark alls och förhoppningsvis snabbt övergående. Men ja -en ilska är det. För varför fick hon bara leva i 3 år? Varför fick vi inte mer tid, varför var hon tvungen att gå just när vi blivit så starka tillsammans, när allt fallit på plats? Varför hon? Varför nu?

Och jag känner en enorm, oändlig kärlek som nu inte har någonstans där den hör hemma. För den bodde i Ixa och det vi hade tillsammans. Och även om det finns andra jag älskar, så var denna kärlek märkt med hennes namn. Och den var inte redo att släppa taget än.

 

lillasyster

9 maj 2011 19:36

Puss!

 

Agneta

9 maj 2011 20:02

Lider med dig...Men du är otroligt duktig på att sätta ord på dina känslor, jag tror att din förlust och sorg - beskriven på ditt sätt här på bloggen, kan hjälpa andra. Några kommer i håg sin egen förlust och andra kommer att minnas dina ord när det är dags för deras förlust. :) Kram!

http://www.nogg.se/semestersol

 

Marlene

9 maj 2011 21:40

Så fint skrivet Linda, känner igen den där sorgen. Den är outhärdlig stundvis men på något vis tar man sig vidare och även om sakanden och sorgen aldrig försvinner helt så blir den lättare att leva med för den gör mindre ont och man minns alla de fina stunder man fick tillsammans och vet att de aldrig kommer lämna en. <3

http://www.mafomy.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi var där :) Sen dansade jag hela natten!

Får jag, får jag, fååår jaaag?????

Man kan ha massor av kul på en lekplats. När barnen är hemma och sover, då tar jag och hundarna över sandlådor och rutschkanor. Vi hoppar, klättrar och åker kana. Vi springer och gungar och rensar kattbajs ur sanden (hundarna -inte jag!) Och så s...

...att öppna dagis. Och det är mysigt att det är fredag. ...

Började ösregna när jag och Skrotet promenerade från Dagis 1 till Dagis 2. Stora tunga droppar från mörk himmel. När vi kom ut ur skogen kom solen fram, så stark att den bländade oss när den speglade sig i nyfyllda vattenpölar. Det var vackert....