Samtal från Södra Djursjukhuset fick mig att bryta ihop en aning till. Längst bak i huvudet har jag lyckats stuva vetskapen om att detta samtal är på väg. Och när jag såg det på mobilen, då hann jag bryta ihop innan jag ens svarat.

Ixa har kommit. Vi får hämta hem henne nu. Det är sjukt hur hjärnan kan leka med en, gömma omöjligt hopp och förbjudna tankar. Självklart kommer Ixa hem till oss, inte som den hon var, utan i en urna. Bara det som blev kvar -Ixa är ju borta. Men ändå, detta samtal som bekräftar det vi väntat på -att hon blivit kremerad. Det tog död på ännu en bit av den lögn min hjärna försökt skapa som tröst. Att det som hänt inte hänt.

På tisdag om en vecka har vi bokad tid för samtal med Eleonor. Då ska vi få veta vad obduktionen visade. Min tröst i allt detta är att jag inte kunnat göra mer än jag gjorde, att jag inte kunnat förändra något. Att det var i Ixa felet fanns från början -obotligt och dolt för alla de veterinärer vi träffat under de sista två åren.

Men tänk om det inte är så. Tänk om vi kunde ha gjort annorlunda. Kanske gjorde veterinärerna fel den där dagen hon dog. Kanske hade dom kunnat rädda henne, men handlade fel. Om dom har gjort fel, då hade jag kunnat förändra det som hände, bara genom att inte gå dit på bokad tid. Då är det mitt fel.

Eller om jag har gjort något. Gett fel mat, fel godis, fel motion. Eller om hon skadat sig när hon sprang in i något av alla de träd hon sprang in i, bergväggar, lyktstolpar, bordshörn..... Jag hade kunnat förhindra genom att göra henne mer försiktig. Jag kanske inte borde ha låtit henne rusa på i 180 genom livet....

Min första tanke var att jag ville hämta hem Ixa på en gång. Jag vill inte att hon ska vara kvar på Södra Djursjukhuset. Men sen blev jag rädd. För jag vill inte gå dit själv, jag vet att jag inte kommera att kunna hämta henne utan att bryta ihop lite, lite till. Och när hon väl är hämtad -vad händer då??

Jag saknar henne så att det gör ont

Jag fann en liten bit av Ixa i lillasyster Sota idag. Lika klumpig och våldsam som hon var med vuxna -lika försiktig och öm var hon med barn. Redan som liten valp såg hon skillnaden på stor och liten -och handlade därefter. Lilla Sota träffade Mikas son idag -och jag såg en liten bit av Ixa i henne!

Jag är så glad att vi har Sota. Hon håller mig uppe de dagar jag inte vill kliva upp ur sängen. Och när jag tittar på henne kan jag liksom inte låta bli att känna mig lite glad, trots allt. Och jag funderar på vad vi ska hitta på tillsammans, hon och jag. I framtiden, när hon är lite större och kan börja träna på allvar. Och hon roar mig, med sin klumpighet, med sin ljusa krävande stämma, med sina vilda lekar, vassa tänder och sin mjuka vänliga närhet.

Hon läker inte bara mig. Julia har börjat se lite av charmen i en valp. Mellan de hårda uppfostringspassen bjuder hon på lek -allt oftare. Med leken tappar hon dock lite av den respekt de hårda uppfostringspassen gett henne....

Och hon läker Susanne, som i sin första valp har funnit så mycket skratt och kärlek.

Men Ixa....