Snart är första månaden som egen företagare slut. Och mot slutet av månaden, det är då allt händer. Pengar rullar in -och ut lika fort igen. Och man ska lära sig allt det där med moms, skatter, arbetsgivaravgifter osv osv.... Idag har jag bara suttit inne på kontoret med bokföringen -och telefonluren har bränt hål i örat på mig. Men jag har lärt mig massor av nya saker. Har haft panik, som vanligt när jag inte har kontroll på läget, men nu känns det helt ok. Jag fixar detta!

Söta Sota är världens mest tacksamma valp. Idag, hennes fjärde dagisdag, sov hon i stort sett hela dagen. Det har inte hänt en endaste liten "olycka" inne på kontoret. Och hon är så lätt att ha med överallt. Igår var vi tvugna att ta en snabbis till Högdalen, jag och Susanne, och vi ville inte lämna Sota på jobbet. Så vi tog med henne, fick lite miljöträning på kuppen. När Susanne var inne på banken, då satt vi vid en fontän och tittade på människor. Sen gick Susanne vidare till apotek och post, då tog vi en sväng till djuraffären och shoppade lite mer leksaker till två bortskämda pupps.

Idag har jag börjat klicka in lilla Sota. Det är inte helt lätt att vara valp-ägare i Stockholm. Inte alls som när Julia och Ixa var små, när vi bodde på landet. Här finns det ingenstans man kan komma undan och få träna utan störningar. Jag vill inte gå till "hundskogar" eller andra ställen där hundar får vara lösa, för det är så många som inte har någon allmänlydnad alls på sina hundar. Och alla hundar där är inte alls trevliga. Jag vill absolut inte att liten Sota ska bli illa behandlad, skadad, eller så skrämd så att hon flyr och försvinner. Inte heller kan man hålla till i parker och annat, för man vet aldrig vilka elaka människor, barn eller hundar som dyker upp. I denna stad är det väldigt många barn som inte alls vet hur man ska förhålla sig till en hund eller valp. Ganska sorgligt tycker jag -som anser att djur kan lära barn väldigt mycket. Jag antar att många föräldrar har glidit långt från djur och natur -och inte anser det viktigt alls...

I helgen ska vi försöka oss på en utflykt och se om vi hittar nåt fint ställe där man kan träna en liten nyfiken valp utan alltför mycket störning. Till dess ska vi träna upp kontakten lite -Sota har själv börjat söka min ögonkontakt, så det är bara att bygga vidare.

Det är väldigt roligt att lära känna Sota. Hon är en mycket intelligent dam, så intelligent att man ibland undrar om hon verkligen är en alldeles "äkta" flatte?? Julia har också börjat vekna, så smått. Idag bjöd hon in till lek på lunchen, när vi var ute på ängen. Sota är nu inte helt säker ännu, för det låter så illa. Och så kastar sig Julia fram och biter henne i benet!!! Stackars Sota förstår inte alls, är vi under attack eller inte??? Matte bara står brevid och gör ingenting... Men efter en stund vågade hon sig på att svara lite på lekinviterna, bara hon fick hålla sig nära mig, gärna kropps-kontakt-nära.

Sen fortsätter Julia att fostra henne, på sitt eget hårda sur-kärring-sätt. Men nu känns det iaf som att det börjar finnas någon form av "gillande" från Julias sida -det är inte bara pest och pina längre. Och Sota verkar inte ta alltför illa vid sig, hon söker upp Julia hela tiden och vill ha hennes närhet -och trygghet när det är läskigt. En helt sund "syskon-relation" antar jag....

Jag har ett underbart liv och ingen rätt att klaga alls. Men jag önskar ändå....att jag bara för en stund kunde få föra handen över Ixas panna. Bara en gång till. Jag har så mycket, jag är så älskad. Men ändå, jag saknar. Det känns att något saknas hela tiden. En stor bit av mitt liv, en stor bit av mig. Jag letar fortfarande efter henne, vänder mig om och söker med blicken efter henne när vi är ute. En ren reflex. Gammal vana. Jag har så svårt att förstå att hon är borta för evigt.

Jag tänkte aldrig på hur mycket jag delade med henne. Hur mycket jag pratade med henne. Orden, som många gånger bara var tankar tänkta att nå henne, var förmodligen ganska menlösa. Men känslorna -dom är jag säker på att hon förstod. Alltid. Och jag har Julia kvar. Och jag har Sota. Men varje individ är unik, varje relation är unik. Man kan inte byta ut en kärlek mot en annan och tro att det läker ihop ett trasigt hjärta. Julia och Sota hjälper mig att se en framtid och att gå vidare i mitt liv. Men att sorgen och saknaden skulle försvinna för att det finns fler jag älskar? Livet fungerar inte så. Kärlek fungerar inte så. Inte för mig. 

Vissa stunder tror jag att jag förlorade hela min styrka när Ixa försvann. Jag har så många "svaga" dagar, då självförtroende och glädje känns långt, långt borta. Innan Ixa gick var jag på topp. Jag kände att jag kunde ta vad livet än hade att ge mig. Jag hade fel. Och jag fick betala världens högsta pris för den tid jag mått så bra.