Idag är det en konstig dag. Hittills har jag bara reagerat, utan att tänka. Chock, antagligen. Och det har funnits så många tusen miljoner tårar som aldrig slutat rinna. Jag har vaknat gråtande och jag har somnat gråtande.

Men idag är en konstig dag. Det finns fortfarande tårar, men inte lika många och dom kommer inte lika ofta. Och helt plötsligt finns det plats för tankar, och dessa tankar sätter stopp för känslorna. Helt plötsligt tänker jag att det ska sörjas på ett speciellt sätt, eller kännas på ett speciellt sätt. Att folk ska tycka och tänka om mitt sätt att sörja. Att jag förväntas gråta i en situation och inte i en annan.

Jag känner igen det från när mamma dog. Det är när sorgen inte längre är ens egen, utan måste ut i samhället och synas av andra. Jag förmodar att det är en del i att komma vidare. Att börja fungera igen. Men det känns hårt. För egentligen vill jag fortfarande sitta på Södra Djursjukhuset och dra min Ixa i örat -död eller levande. Eller helst av allt, gå ut i skogen med en studsande livsglad Tjuvaktig Skata och bara njuta av alla dofter av sommar, som tycks ha exploderat sedan hon gick bort.

Det finns stunder när saknaden träffar rakt i hjärtat, så hårt att jag vill vika mig dubbel av smärtan. Men det finns också stunder då jag glömmer bort och skrattar. Och jag har världens sämsta jobb, för hon var med mig varje dag och jag kan inte komma undan. Men jag har också världens bästa jobb, för jag får äkta förståelse av de tvåbenta och ordlös kärlek av de fyrbenta. Och livet går vidare, även utan mitt hjärta. På något konstigt sätt så gör det det.

Och att gå med en grupp, fyllas av sorg och börja gråta -och omedelbart känna en kall nos smyga upp och lägga sig i handflatan. Det är därför jag ger min kärlek till dessa underbara varelser. Det behövs inga ord, min sorg är inte under lupp när jag är med dem.

Jag känner också en form av ilska komma. Inte stark alls och förhoppningsvis snabbt övergående. Men ja -en ilska är det. För varför fick hon bara leva i 3 år? Varför fick vi inte mer tid, varför var hon tvungen att gå just när vi blivit så starka tillsammans, när allt fallit på plats? Varför hon? Varför nu?

Och jag känner en enorm, oändlig kärlek som nu inte har någonstans där den hör hemma. För den bodde i Ixa och det vi hade tillsammans. Och även om det finns andra jag älskar, så var denna kärlek märkt med hennes namn. Och den var inte redo att släppa taget än.

En ny vecka utan dig har börjat. Kan du gå brevid mig idag?