Jag har inte tänkt speciellt mycket på hur Lulls upplever Ixas frånvaro. Hon var med när Ixa kollapsade, hon var med när droppet sattes i, blodprover togs, panik utlöstes. Hon såg mig falla i bitar, hon såg mig ringa min syster och skräckslaget berätta att Ixa höll på att dö. Hon såg Ixa rullas iväg på en bår. Jag är säker på att hon kände Ixas energi förändras, såsom jag gjorde. Hon måste ha förstått -till den grad en hund förstår vad döden är.

Hon var också med i bilfärden hem, hon var med när samtalet kom. När jag plågat upprepade ordet "nej, nej, nej" medan jag febrilt letade efter mobilen i fickan. Hon var med när jag pratade med Eleonor. Hon var med när jag började skrika. När Susanne fick ta telefonen för att jag skrek -då befann sig Julia någonstans i bakgrunden.

Hon var med under kvällen hos Mika, där vi chockade väntade medan Ixa låg på operationsbordet. Hon var med när jag tog mina första (och sista) två cigaretter på 4 månader. Hon var med när vi fick samtalet som var slutet. Och när jag fick psykbryt och försökte övertyga Susanne om att vi bara kunde åka och hämta Ixa. När jag mitt i chocken var så övertygad om att om jag bara ville tillräckligt mycket, då skulle det gå. Eller om jag krävde. Men Susanne vägrade. För det gick ju inte. Det var för sent.

I allt detta befann sig Julia där brevid. Och ändå har jag inte tänkt att hon skulle ha påverkats speciellt.

Men det har hon. Sen Ixa dog har hon återgått till att bli petig med både mat och godis. Sen Ixa dog har hon vägrat äta leversnittar. Hon klagar inte trots att långpromenaderna inte varit speciellt många eller innehållsrika sedan Ixa försvann. Hon håller sig nära. På jobbet har hon ibland skällt till när någon hög-energi-hund gått hem och fått hela dagiset i kaos. Hon brukar aldrig påverkas.

Hennes osäkerhet vid hundmöten har förvärrats. Inte mycket, men så att det märks. Så att man får jobba med henne igen. Jag var alltid förvånad över att Ixa aldrig tog till sig Julias syn på mötande hundar -inte tänkte jag på att Julia faktiskt tog till sig lite av Ixas syn. Att Ixas kärlek till alla främlingar faktiskt smittade av sig även till en misstänksam liten terrier.

Jag tror att Julia kommer att må så bra av en liten valp i huset! När hon har klagat och gnällt lite...då kommer hon att inse att med de vassa tänderna, kisset och klumpigheten kommer också glädje, kärlek och fantastiskt roligt bus! Och så får hon ju hjälpa till att forma lite. Och har hon tur, då kanske denna lyssnar bättre än vad Ixa gjorde. Ixa som under sina 3 år aldrig blev av med sin klumpighet, alltid sprang rakt över Julia och aldrig förstod sin "storhet".

Nu ska jag krypa ner och ge mina två hårbollar lite kärlek. Dom två som är kvar. Tills på fredag, då vi återigen blir en familj på "4 och en fjärdedel" (Frasse/Frassina). Och på andra sidan har vi Ixa, vår högt älskade ÄnglaHund