Snart är dag 2 klar. Snart får jag gå och lägga mig och förhoppningsvis sova.

Dagens största svårighet var den att gå ut. Det gjorde så ont i bröstet och jag drog på det i det längsta. Men Susanne fick rasta Julia själv igår och nån gång måste jag. Så jag drog på mig kläderna. Och bröt ihop. För vad gör man, när den hund man hållit i sin hand inte längre finns?? När det inte längre är någon idé att stoppa bollen i ena fickan och frolic i den andra? När det ligger ett halsband och koppel i korgen, men ingen hund som ska bära det finns?

Susanne tog Julia. Det gör hon alltid. Det skulle kännas fel om vi gjorde annorlunda, både för oss och för Julia. Så jag får gå själv. Och det känns så fel och konstigt. Det passar mig inte. Jag ÄR hund. Jag ÄR Ixa. Eller jag var i alla fall. Nu får jag bli någon annan.

Ixa brukade dra mig nerför trapporna, så bråttom hade hon ut. Alltid. Och jag lät det passera, för jag såg charmen i det. Oftast iaf. För det var ju en del av hennes enorma glädje till livet, att alltid ha bråttom till det roliga. Och det var ju det jag älskade allra mest med henne.

Jag grät hela vägen nerför trapporna. Men jag tog mig ner och jag tog mig ut. Vi gick en sväng runt parken och in i skogen. Jag satt med Julia utanför djuraffären medan Susanne gick in och köpte bajspåsar. Sen hem igen. Hem till tomheten.

Jag kan inte gå in i vardagsrummet. Först kunde jag inte vara någon annanstans än i sovrummet. Helst skulle jag vara ingenstans, så ont som det gör att andas så skulle jag hellre slippa. Men jag måste. Så jag är i sovrummet. Där är allting nytt och Ixa har ännu inte hunnit sätta sin prägel på det nya. Men vardagsrummet.... Där soffan står bäddad med hennes täcke och hennes kudde. Där apan ligger lämnad, utan någon som tuggar på den i sömnen.

Jag kan inte gå in i vardagsrummet. Jag bad Susanne bädda bort i soffan. Men jag vill inte titta in. Det gör för ont.

Och jag hör ljud, hela tiden hör jag hur hon vänder på sig någonstans i lägenheten, eller hur hennes klor slår mot golvet, eller hur hon snarkar. När grannen stänger sin dörr väntar jag på Ixas skall, som aldrig kommer. Och jag saknar det.

Jag vill ropa hennes namn, instinktivt. Jag hinner stoppa mig själv.

Jag vaknade gråtande. Och tårarna kommer med jämna mellanrum. Jag kan inte stoppa eller styra över det. Ibland kan jag dra en djup suck och fördröja eller lindra attacken, men den kommer en stund senare ändå. Jag har förlorat förut, men jag har aldrig känt såhär. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Men jag vet att det går.

Jag skulle ge vad som helst för att vara med dig just nu. Jag önskar jag visste att du inte är rädd eller ensam -för det är det värsta. Jag vill inte att du ska vara det!

Jag älskar dig!

En tickande bomb sa Elenor, som blev Ixas sista veterinär. Och den sista som pussade Ixas nos medan hon ännu var vid liv.

Vi vet ännu inte helt säkert. En på miljonen sa Elenor, hon har aldrig sett eller hört om det som hände Ixa. Södra Djursjukhuset kommer att bekosta obduktion för att få svar, för oss och för dem.

Men idag tror Elenor såhär: Ixa har haft polyper i slemhinnan i mage/tarm, som spruckit och börjat blöda. Under dessa perioder har hennes törst ökat eftersom hon förlorat blod. Även illamåendet har ökat med "kaskadspyor" som följd. Sen har det läkt i magen och hon har haft en bra period igen.

Nu har hon varit dålig ungefär en vecka. Polyperna har blivit många, många. Vi kommer in till södra och Ixa är glad och sprallig. Sista två dygnen har hon mått bra. Trött, men bra. I väntrummet ser Ixa en labradorkille hon tycker om direkt och svansen viftar så hela kroppen rör sig. Hon får träffa trevliga veterinärer och sköterskor och i väntrummet till röntgen får hon se en kisse. Ixa älskar kisse! Sen får hon mat för att få ner kontrastvätska inför röntgen. Och det blir för mycket för hennes trasiga mage. Hon får en chock och börjar blöda. Sen kollapsar hon och blodvärdet bara sjunker och sjunker. Veterinären inser att hon blöder någonstans och stoppar in en nål i hennes mage men inget blod kommer ut. Dom lägger i ännu ett dropp för att chockbehandla henne och röntgar igen. Det ser konstigt ut. Dom beslutar att lägga in henne, vill operera men tror inte hon är tillräckligt stark så avvaktar.

Medan vi pratar och tar beslut ligger Ixa på båren, jag sitter på den med Ixas huvud i mitt knä. Hon är varm och mjuk och jag drar i hennes öra, mjuka långa drag så som jag brukar för att ge mig själv tröst. Eller henne, eller båda. Jag känner mig lugn och tror jag lyckas förmedla det till henne också. När vi lämnar henne börjar hon salivera och sen kräks hon blod. Runt 2 liter blod kommer upp. Elenor ringer oss och säger att hon söver och går in, men att hon inte har stora förhoppningar. Senare ringer hon för att berätta att det är blod överallt, att hon inte kan få stopp på det eller ens förstår varifrån det kommer. Ixa blöder ihjäl och hon kan inte stoppa det. Vi tar beslutet som hon rekomenderar och ber henne pussa på Ixa innan. Det gör hon.

Igår fick vi träffa Ixa och Elenor, som kom in till jobbet utanför sin arbetstid för att prata med oss. Det är då hon berättar att Ixa varit en tickande bomb. Att det inte finns något vi kunnat göra. Även om hon upptäckt detta tidigare hade hon förmodligen inte kunnat göra något. Jag är glad att vi inte visste. Ixa har levt ett underbart liv -det hade jag kanske inte vågat ge henne om jag vetat.

Elenor var själv rörd och det kändes bra att se. Hon tog Ixa till sig, trots att hon träffade henne så kort stund och under såna dramatiska timmar. Jag är glad att hon var med henne, när inte jag kunde. Hon sa också att hon tyckte vi varit såna bra hundägare under dessa timmar och att hon kunde se att Ixa var speciell. En på miljonen på många sätt. Att hon trodde Ixa levt ett underbart liv med oss. Det kändes bra, tröstande i den situationen.

När vi pratade låg Ixa på båren. Kall och stilla, men hennes öra fortfarande mjukt och lent att dra i. Fortfarande en tröst, men denna gång bara för mig. Ixa var ju inte där längre. En puss på nosen, kallare än någonsin. Sen fick jag hennes rosa Hurtta-halsband och vi gick bakvägen ut.

I bilen bryter Susanne ihop. Helt plötsligt har rollerna bytts ut och jag är den starkare, för en stund. Helt otroligt hur samspelta vi är nu i detta. Rör oss som en enhet, ofta utan ord. Det behövs inga.

Jag citerar Lisa, en vän från lydnadsgruppen. Hennes ord gav tröst i sorgen.

"Smärtan blir aldrig större än den lycka du upplevt, hur vi än vänder på det kommer det alltid vara värt det"

Jag ångrar ingenting.