Snart är dag 2 klar. Snart får jag gå och lägga mig och förhoppningsvis sova.

Dagens största svårighet var den att gå ut. Det gjorde så ont i bröstet och jag drog på det i det längsta. Men Susanne fick rasta Julia själv igår och nån gång måste jag. Så jag drog på mig kläderna. Och bröt ihop. För vad gör man, när den hund man hållit i sin hand inte längre finns?? När det inte längre är någon idé att stoppa bollen i ena fickan och frolic i den andra? När det ligger ett halsband och koppel i korgen, men ingen hund som ska bära det finns?

Susanne tog Julia. Det gör hon alltid. Det skulle kännas fel om vi gjorde annorlunda, både för oss och för Julia. Så jag får gå själv. Och det känns så fel och konstigt. Det passar mig inte. Jag ÄR hund. Jag ÄR Ixa. Eller jag var i alla fall. Nu får jag bli någon annan.

Ixa brukade dra mig nerför trapporna, så bråttom hade hon ut. Alltid. Och jag lät det passera, för jag såg charmen i det. Oftast iaf. För det var ju en del av hennes enorma glädje till livet, att alltid ha bråttom till det roliga. Och det var ju det jag älskade allra mest med henne.

Jag grät hela vägen nerför trapporna. Men jag tog mig ner och jag tog mig ut. Vi gick en sväng runt parken och in i skogen. Jag satt med Julia utanför djuraffären medan Susanne gick in och köpte bajspåsar. Sen hem igen. Hem till tomheten.

Jag kan inte gå in i vardagsrummet. Först kunde jag inte vara någon annanstans än i sovrummet. Helst skulle jag vara ingenstans, så ont som det gör att andas så skulle jag hellre slippa. Men jag måste. Så jag är i sovrummet. Där är allting nytt och Ixa har ännu inte hunnit sätta sin prägel på det nya. Men vardagsrummet.... Där soffan står bäddad med hennes täcke och hennes kudde. Där apan ligger lämnad, utan någon som tuggar på den i sömnen.

Jag kan inte gå in i vardagsrummet. Jag bad Susanne bädda bort i soffan. Men jag vill inte titta in. Det gör för ont.

Och jag hör ljud, hela tiden hör jag hur hon vänder på sig någonstans i lägenheten, eller hur hennes klor slår mot golvet, eller hur hon snarkar. När grannen stänger sin dörr väntar jag på Ixas skall, som aldrig kommer. Och jag saknar det.

Jag vill ropa hennes namn, instinktivt. Jag hinner stoppa mig själv.

Jag vaknade gråtande. Och tårarna kommer med jämna mellanrum. Jag kan inte stoppa eller styra över det. Ibland kan jag dra en djup suck och fördröja eller lindra attacken, men den kommer en stund senare ändå. Jag har förlorat förut, men jag har aldrig känt såhär. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Men jag vet att det går.

Jag skulle ge vad som helst för att vara med dig just nu. Jag önskar jag visste att du inte är rädd eller ensam -för det är det värsta. Jag vill inte att du ska vara det!

Jag älskar dig!

 

Lena H

7 maj 2011 19:48

Önskar att jag kunde lindra din smärta, Linda. Jag förstår att det gör ont även hos Susanne, men hur kunna hjälpa er över denna svåra tid???

 

Pernilla

7 maj 2011 19:51

Hon kommer alltid att vandra med dig. Så ser jag det, jag själv har en flock med nu 3 hundar som alltid är nära mig. I början känner jag dem tydligast, nu mest vid vissa tillfällen. De bästa tillfällena - när man är ute i skogen och har det som bäst. Njuter av solen, vinden och alla ljud som hörs i det gröna. Då är de med mig, och de leker ibland med varandra och ibland bara runt omkring mig. Sara med sina bollar, hon äter pinnar och kottar så mycket hon vill. King studsar runt, lite lagom kaxig med all päls fladdrande i vinden. Och Roy, han far runt i sitt bästa djungelryck, den typen av ryck han gjorde när han slog sönder tänder och fick ärr för livet - när han mådde som bäst. Så är det med Ixa också, hon far runt med lek och liv, hon äter bajs och allt annat hon kan hitta som verkar gott i hennes värld och när hon inte gör det går hon vid din sida och väntar på att din sorg ska minska - för en liten del finns alltid kvar, men till sist minns vi mest det roliga och kan skratta åt det också..

 

Angelica

7 maj 2011 21:21

Tårar! Som du vet... tänker jag på dig! <3

 

Annika B

7 maj 2011 21:31

De fyrbenta vännerna är alltid med oss även när de inte finns på jorden längre, men vi bär dem med oss i våra hjärtan... Du klarar detta Linda, du är starkt och du har Susanne och Julia! En timme i taget, en dag i taget.. Kram <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi var där :) Sen dansade jag hela natten!

Får jag, får jag, fååår jaaag?????

Man kan ha massor av kul på en lekplats. När barnen är hemma och sover, då tar jag och hundarna över sandlådor och rutschkanor. Vi hoppar, klättrar och åker kana. Vi springer och gungar och rensar kattbajs ur sanden (hundarna -inte jag!) Och så s...

...att öppna dagis. Och det är mysigt att det är fredag. ...

Började ösregna när jag och Skrotet promenerade från Dagis 1 till Dagis 2. Stora tunga droppar från mörk himmel. När vi kom ut ur skogen kom solen fram, så stark att den bländade oss när den speglade sig i nyfyllda vattenpölar. Det var vackert....