Idag har vi varit hos Annelie och fikat. Hon hade bakat min favorit -kladdkakemuffins! Och ingen gör dom så bra som Annelie!

Besöket var en aning tungt -åtminstone innan. Väl där var det skönt. Skönt att se Annelie och att hon mådde -efter omständigheterna- ok. Hon fick prata och berätta om Nellies sista stund och sina tankar och känslor. Jag vet att det hjälper. Det var svårt. Svårt att hålla tårarna borta -det gick helt enkelt inte. Vi pratade lite om Ixa också. Båda gick ju bort väldigt oväntat och plötsligt -även om Nellie nu var äldre.

Jag kommer att sakna Nellie oerhört mycket. Det är konstigt hur tomt dagis kan bli, när en hund som spenderar större delen av dagarna under en filt, försvinner. Men det blev tomt. Utan Nellie.

Jag kommer också att sakna Annelie och de pratstunder vi haft när hon hämtat Nellie. När man jobbar med hund på heltid, då känns det som att livet är så skrämmande, orättvist kort. Man förlorar någon älskad alltför ofta.