Klockan är 20:43 när jag kommer på att jag inte gråtit idag.

Men jag har tänkt på dig. Mycket. Vi har haft öppet hus på dagis. Denna dag som vi planerat så mycket för, som skulle bli så stor och bra.

Nu blev den som den blev. Det kom fler människor än jag trodde. Louise, gulliga, gulliga Louise, bakade när jag inte orkade. Så fika hade vi, uppskattat fika. Säkert mer än om jag bakat själv! Halv elva var vi på dagis, Susanne, Julia och jag. Städade och fixade i butiken, dukade fram och klistrade upp tipsrundan. Julia följde oss i hälarna. Du fattades.

Du har dykt upp i tankarna under dagen. Det finns en underbar bild av dig uppe på väggen i stora boxen. Från lydnadsträningen, när du springer med en boll i munnen. Jag älskar det bilden, vilken bra dag det var!

Det känns så konstigt att du är borta! Så många gånger som jag förde min hand över din bröskorg och ner över magen, långsamt för att memorera varje millimeter. Som om det var sista gången varje gång och jag ville minnas. Nu är jag rädd att jag ska glömma.

Hanna sa igår att hon önskar hon fått mer tid att lära känna dig. Det önskar jag med. Jag önskar att vi alla fått mer tid med dig. Jag önskar att jag fått mer tid.

Jag hoppas du har det bra där du är. Jag känner din närvaro ibland. Susanne hör dig fortfarande. Det känns som att du håller dig nära och det är jag glad för. Men bara om du vill. Annars får du gå, jag klarar mig. Det gör ont och jag önskar du var här -men jag klarar mig. Jag vill bara att du ska ha det bra.

Bloggen är bra. Den ger mig lite tid att "prata" med dig, minnas dig och fokusera på dig. Nu är klockan 21:00 och jag har låtit tårarna flöda. Dom tar visst inte slut ändå...