Börjar så smått ifrågasätta mitt val av yrke. Eller mitt val av följeslagare i mitt liv. Så många dödsfall sedan jag börjat på dagis. Så många goda vänner jag lämnat ut för sista gången, utan att veta att det var just den sista gången. Bara sagt "vi ses imorgon" -utan att veta att det inte blir så.

Dagishundar. Personalhundar. Egen hund. Älskade hundar.

Nu har Nellie följt skaran av hundar som gått vidare. Lilla, älskade Nellie. Med personlighet värdig en prinsessa. Eller snarare en drottning. Nellie som med hög och krävande stämma talade om för oss när vi jobbade för långsamt. Nellie som log när hon såg mig -speciellt om det var länge sedan. Nellie som följt med oss hem så många gånger, nästan blivit en självklar del av oss.

Smärtan efter Ixa är ännu så stor och nu måste jag sörja ännu en vän. En liten tröst finner jag i att nu har min Ixa ett välkänt ansikte däruppe, en vän att ty sig till. Ta väl hand om varandra!

Massor av varma styrkekramar till Nellies matte. Det är en mardröm. Jag vet.

Trots sin unga ålder är Sota både vänlig och förståndig med nya varelser. Frasse är en väldigt spännande ny bekantskap. Vi var lite oroliga att hon skulle prova ta sig en tugga, men hon nosar bara lite, försöker få igång lek genom att hoppa och skälla och vifta på svansen. Nån lek blir det inte, men Frasses nyfikenhet är definitivt väckt. När Sota sover vandrar han fram och lägger sig och tittar på henne, nära. Och jag kan svära på att han gör sitt yttersta för att smyga, annars brukar hans skal slå rätt hårt i golvet när han rör sig -men inte när Sota sover och han vill fram och kika.

Sota gillar att ligga i badrummet. Och är Frasse där, då delar dom "bädd"  

Fast om hon bökar för mycket, då fräser Frasse. Och det låter lite läskigt faktiskt...

Sota har varit ensam hemma med Susanne idag, när jag och Julia var i skogen. Det gick strålande, trots att Susanne är så orolig att den lilla ska löpa amok och hon inte ska kunna kontrollera henne. Men några hårstrån färre och med aningens söndertuggade öron överlevde min kära sambo  

Och när vi kom hem, då var puppisen helt färdig, efter att ha tagit hand om Susanne...

Jag och Julia gick i skogen idag. Jag tror att Ixa var med också -jag kände hennes närvaro ibland. Det känns fortfarande konstigt, naket och ensamt utan henne. Speciellt i skogen.

Det kom några tårar. Fortfarande kommer det tårar ibland. Att Sota finns har inte tagit bort smärtan och förlusten. Den har kanske mildrats något. I sorgen finns också glädje. Men det är fortfarande sorg. Och den måste få finnas kvar. Jag är inte redo att släppa min sorg och besvikelse än -Ixa var för ung. Vi var inte redo att skiljas än. Åtminstone inte jag.

I den bästa av världar hade jag fått ha Ixa kvar. Och Julia och Sota. Jag hade inte behövt välja någon -i den bästa av världar.