Jag träffade "mamma Ripa" första gången när jag gick min hundutbildning. Då stod valet mellan Kelpie och Flatcoated retriever. Det blev Flat. När jag såg att Ripa skulle bli mamma då blev det Flat.

När jag fick träffa Ripa hemma hos Lena första gången -ja då var jag än mer säker. På en gång förälskade jag mig i denna vänliga hund. Det kunde inte bli annat än bra!

Tror det var 15 december som vi fick hämta hem en liten tuff piraya, med en röd rosett om halsen. Rosetten hade hon trasat sönder redan i bilen på vägen hem. Och hon skrek nästan hela vägen hem -och hon ville inte sitta still.

Men det var kärlek. Och ju mer tiden gick, desto större blev kärleken. Vi var med om så mycket, jag och min lilla skata. Vilket stöd hon var när livet förändrades! Hon och Julia blev navet som hela mitt universum snurrade runt -fortare och fortare gick livet och skrämmande stora var förändringarna. Men mina två vänner stod lojala vid min sida. Och ut på andra sidan kom vi alla tre. Tillsammans.

Aldrig, aldrig har jag ångrat att jag valde Ixa. Skrämmande har ansvaret känts tidvis, genom sjukdomar och operationer. Tänk om jag inte räcker till?? Men aldrig har jag ångrat en dag med henne. Aldrig!

Alltid har jag känt mig tacksam mot Lena som gav mig möjligheten att träffa och förälska mig i världens vackraste, gladaste och mest humoristiska Ixa. För den tid vi gick tillsammans har jag henne att tacka. Aldrig tog jag det som en självklarhet att jag skulle få ta med mig Ixa hem -inte ens när valparna var födda och alla andra verkade anse att det var självklart. När jag lämnade Lenas hus med Ixa i famnen var jag ännu en aning orolig att hon skulle ångra sig -tänk om hon tyckte att min Ixa hade det bättre hos nån annan?

Att jag har den största respekt för Lena, både som uppfödare och människa, det vet alla som hört mig prata om henne. Men aldrig trodde jag att Lena hade så höga tankar om mig. Nu erbjuder hon mig att ta hand om Ixas syster. Ixas lillasyster! Ännu en gång får jag chansen att lära känna och älska en Ripa-dotter. En lillasyster till Ixa -så lik men ändå så olik. En helt egen liten individ men med lite av sin syster i sig.

Och sorg och glädje blandas. Men det känns så rätt i hjärtat och jag vet att Ixa skulle hoppa av glädje (hon hoppade jämt för jag var dum nog att lära henne det och sen fortsätta belöna -jag tyckte det såg så roligt ut...)

Att bli "valp-matte" igen, 3 år efter förra gången, det var inget jag räknat med. Jag känner mig livrädd och sjukt redo på samma gång. Och jag är så tacksam och lycklig över chansen. Redan planerar jag vad jag ska lära först, hur vi ska sova, vad ska hon heta??

Lena skickar bilder och jag tror jag redan älskar lilla svartnosen. Jättelika öron har hon på bilderna. Lite lik sin syster i den åldern, på vissa bilder. På andra inte alls. På en bild känner jag igen en lite irriterad, högfärdig blick -"kloklippsblicken". Det finns nog lite krut i den lilla puppisen!

Jag tror jag kommer sörja åren som jag aldrig fick, för alltid. Men jag tror också att jag kommer fira livet och allt det jag får som skänker lycka. Jag räknade med att en gammal och grå Ixa skulle hjälpa mig att uppfostra en liten valp. Nu blir det min uppgift.

Och än en gång känner jag mig livrädd att Lena ska ångra sig. Att hon ska tycka att lilla valpen nog får ett bättre hem hos någon annan. På fredag ska hon komma ner med henne till Arlanda, då åker jag dit, tar henne under armen och

kutar fort som fan