Idag när jag vaknade kröp Ixa upp och la sig sked. Då kände jag den igen, tennisbollen. Veterinären sa att den kunde komma tillbaka, och att vi då skulle tömma själva. Ner med Ixa i badet, Susanne bakom som höll fast. Och jag skulle klämma.... Försökte så gott det gick, Ixa alldeles stilla, tålmodigt väntande. Men jag kan inte -kan bara inte ta i så som det behövs. Inte för att det är äckligt eller obehagligt -utan för att det känns så hemskt mot Ixa. Där sitter hon, och det måste göra ont -det bara måste kännas!! Men hon litar på mig, trots att jag gör henne illa. Så jag kan inte. Susanne och jag fick byta plats. Och efter en stund kom det, vätskan som behövde komma ut för att tennisbollen skulle försvinna.

Imorgon ska dränet bort -hoppas jag. Nu vill jag bara ha goda nyheter, för jag orkar inte mer nu. Känner mig ensam i allt detta elände, trots all den kärlek och alla varma tankar jag får från vänner på facebook, mina syskon och människor i min närhet. Sist och slutligen så är detta min hund, det är min lilla tjej som råkar ut för allt detta hemska. Det är jag som älskat henne från första stund, som visat henne vägen i världen från det att hon var en liten knubbig 8 veckors puppy. Det är jag som kommer gå sönder om nåt går fel, om knölen är elak eller om hon inte vill läka så som hon ska. Det är jag och Ixa som kommer gå sönder.