Idag började Susanne sent. Hon åkte hemifrån vid nio, så hundarna fick vara själva till lunch då jag hämtade upp dom. Sen fick dom åka med mig på jobb. Idag hade jag ett sånt schema att det gick bra, bara korta besök och jag kunde parkera bilen så att jag såg den från fönstret hela tiden. Efter jobbet åkte vi hem och efter att matte fått andas ut så bar det iväg till skogen. Vi tränade lite ställande, vi gick och filosoferade och sen blev det koppelpromenad runt skogskyrkogården. Vädret är underbart, även om det blåser en del. Riktigt höstväder :) Vi mötte några hundar på promenaden också, och det fick mig att börja fundera på Ixas utveckling sedan vi flyttat hit till stockholm. Ja, Julia har också utvecklats förstås. Men vi börjar med Ixa. När vi började promenera runt här i området så var allt så nytt och det blev så jobbigt att ta in allt för liten flatte-tik. Oj, så trött hon var -efter bara 10 minuters promenad hängde huvudet och sen sov hon hela långa kvällen. Men sen vande hon sig vid miljön. Och då började hon upptäcka att här fanns människor och hundar :) Alla skulle hälsas på -oavsett om varelsen ifråga hade lust eller inte. Detta pågick ett tag. Jag förstod redan från början att det skulle avta med tiden och la därför inte ner nån energi på det. Och idag insåg jag -nu har det avtagit. Visst händer det att hon fortfarande finner vissa personer eller hundar spännande -speciellt barn och valpar- men hon låter de flesta passera utan att försöka pussa dom i farten :) Allt detta på bara två månader!

Även Julia har ju då utvecklats. Hon är numera rätt lättsam i mötet med andra hundar. Och det är inte längre några bekymmer att ha henne lös. Hon kan skälla om hon ser nån, men hon lyssnar och lyder ändå (ja,ja -oftast. Hon är ju en hund -ingen robot) Hennes framsteg märks än tydligare nu när hon närmar sig löpet -för nu går hon tillbaka lite till sitt gamla jag... Och när det går från bra till sämre -då märks det!

Hur som helst så är jag så himla stolt över båda mina tjejer, som har klarat steget från lilla Österå till storstadslivet galant. Jag hade aldrig trott -eller ens vågat hoppas- att det skulle fungera såhär bra.

Så här såg liten Julia ut en gång i tiden :) Detta är snart 4 år sen!

Jag är så stolt över vilka fina tjejer dom är. Så snälla och mysiga och man ser att dom (nästan) alltid vill göra sitt bästa. Även om det händer att det blir pannkaka av alltihop ibland...jag påstår inte att dom är perfekta hundar (någon sån finns väl inte), visst har dom sina små egenheter -men utan dessa vore det ju inte min lilla Julia och min Stora Svarta.

Det är inte lika länge sedan Ixa var liten. Här är hon runt 5 månader skulle jag tro.

Vad vore livet utan hund? Att ha tid för sig själv, friheten att göra vad man vill när man vill. Inte behöva stressa på affären, inte behöva gå ut kalla, regniga morgnar. Inte ha en grushög i sängen eller svarta hårtussar i alla hemmets hörn. Inte bli välkomnad hem med blöta pussar och glada svansviftningar. Inte vakna av kall, fuktig nos i ansiktet. Inga pussar, inga kramar, inga brottningsmatcher på vardagsrumsmattan. Inga skratt åt lycko-rusande hundar ute i skogen. Ensam i köket vid matlagning. Och vid disk. Ensam i soffan. Ensam.

Vi har fått svar på annonsen om dagmatte också. Dels från några yngre tjejer, runt 18 år. Men också från en (kvinnlig) polis som har en kelpie-pojke. Hon undrar om vi skulle kunna hjälpas åt då hon ibland behöver hundvakt på kvällen. Så nu ska vi boka in en träff och se om vi kan komma överrens om nåt. Det skulle vara spännande, jag har ju länge varit nyfiken på den rasen. Här har jag chansen att verkligen lära känna den på djupet :)