Usch, känns som jag bara klagar och är deppig och nere för tillfället. Små stunder av glädje och skratt däremellan, men mest bara tråkigt. Hur gick det till? För bara några veckor sen hade jag inget att klaga på, jag levde min dröm -det perfekta livet.

Så händer det här, Ixa blir sjuk. Jag visste -visste- att det var för bra för att vara sant. Det är livsfarligt att vara lycklig! Man kan aldrig få allt.

Jag är så trött, så in i norden trött. Trött på att vara orolig, att inte veta vad som händer. Trött på att känna mig nere och trött på att känna mig som världens sämsta människa för att jag klagar. Jag har ju fortfarande kvar allt det där som är bra. Och i denna soppa är det Ixa som har det värst -inte jag. Men jag klagar och jag tycker synd om mig själv. Och jag känner mig värdelös, för att jag är trött och för att jag inte orkar mer. För att jag måste be min sambo ta hand om Ixa hos veterinären för att jag inte orkar -jag orkar inte! Fast jag vet att jag måste. Det är min hund, min familjemedlem, min vän. Jag är skyldig henne att orka, det är mitt ansvar. Men hur orkar man se på när dom sticker i henne, klämmer på henne och hon sitter där, tålmodig och snäll.

Kanske jag kan lära av henne, tålmodig och snäll. Och modig.

Kände mig som sagt positiv när dränet togs bort, halva inne liksom.... Igår på lunchen upptäckte jag att Ixa återigen fått en svullnad uppe vid hakan. Det kunde ju hända, och vi skulle ju bara massera ut det, hålet från dränet finns ju kvar. Jag och kollegan Mika satte igång, vi masserade och masserade, men inget kom ut. Så jag ringde södra djursjukhuset och dom tyckte jag skulle komma in och visa upp det.

Ett akutbesök alltså, där startar räkningen på 900 kr -sen tillkommer kostnaden för det dom gör....Låter kanske snål nu, men sparkapitalet börjar faktiskt sina, och nu är jag en aning rädd för vad som händer sen -när inga pengar finns, hur ser jag då till att min hund får bli frisk??

Hur som helst, vi fick komma in på en gång. Ny veterinär, mycket trevlig och tydlig. Efter att hon läst journalen och konsulterat den första veterinären vi träffade på södra djursjukhuset kom hon fram till beslutet att inget skulle göras. Ett prov togs för att kolla att det "bara" är sårvätska i knölen -vilket det var. Att sätta in ett drän igen var inget alternativ och om dom tömmer så kommer det bara att fyllas på igen. Så nu är det bara att hoppas att Ixas kropp själv kan lösa detta dilemma....

Såhär ser vätskebölden ut nu...

Om den blir mycket större, så att huden spänner och hon får svårt att äta och andas, då ska vi in igen. Annars är det som gäller att se till att hon läker sig själv, här kan vetenskapen inget göra....

Tacksamma blev vi när veterinären sa att vi inte behövde betala nåt för detta besök!! Ixa har behandlats där ett tag nu, och jag antar att detta kommer forgå en stund till, kanske är det därför dom är så snälla. För snälla har dom varit, det är inte första besöket vi får passera utgången utan att betala. Dessutom har dom aldrig tagit betalt för akutbesök, trots att vi varit där både kvällar och helger -i princip alltid akut. Det finns änglar på jorden och dom jobbar på Södra Djursjukhuset :)  

Idag har vi varit på återbesök ett-tusen-tolv....eller nåt...

En ny veterinär, kvinnlig och väldigt trevlig (och söt). Hon tyckte absolut att dränet kunde tas bort idag. Så det gjorde dom. Och med slangen kom en halv sjö sårvätska...men det är ju som det ska va.

Fick lite bannor över mina jättelugna kopplepromenader. Jag är verkligen sämst på att vara matte till en sjuk hund! Inte kan jag sluta oroa mig, gråta och bete mig. Dessutom kan jag inte ge den lugn och ro som behövs för optimal läkning. Jag tänkte ju att 4 dagar efter operation skulle en promenad vara på sin plats -i koppel naturligtvis. Och det var väl inte det som var faran, mera längden på promenaden. En halvtimme ungefär, mer än så får det inte bli nu på ett tag. Men det är så svårt, hon är ju så pigg och glad ute. Sen trött förstås, när vi kommer hem. Men då är hon ju nöjd iaf, och klättrar inte på väggarna.

Kanske att när detta är över, så är jag expert på att vara matte till en sjuk hund. Just nu har jag tydligen massor att lära....

Hoppas jag inte förstört läkningen....men vi gick ju jätte-jätte sakta!!

Jag fortsätter lägga ut, som min kära sambo säger, "äckliga" foton på Ixas sår. Så ser jag från dag till dag, hur det läker. Eller om det inte läker, utan förändras. Ni som inte vill se kan ju sluta läsa här och stänga ner min blogg :)

Det vi ska göra nu är att hålla hålet efter dränet öppet. Vi behöver dock inte spruta in nåt (tack gode gud!!!) denna gång. Däremot ska vi massera längs hela såret några gånger per dag -vilket betyder att det kommer komma ut mer otrevlig sårvätska....

Rent och snyggt är det iaf just nu, och läker som det ska. Provsvaren får vi på lördag, när stygnen ska tas. Jag har börjat se framåt -långt framåt. Hur kommer Ixa se ut när hon läkt klart? Vilka ärr finns kvar -fysiska och psykiska? Hon är fortfarande glad och vänlig hos veterinären, men när dom drar på sig sina vita handska backar hon....Kommer hon fortfarande att gilla när jag kliar henne på halsen? Kommer håret att komma tillbaka som det ska, eller blir det tunt eller vitt? Massor av frågor har jag och nyfiken är jag, men jag ser iaf framåt! Nu är vi nästan i mål, min lilla "svarta fara" och jag!

Idag när jag vaknade kröp Ixa upp och la sig sked. Då kände jag den igen, tennisbollen. Veterinären sa att den kunde komma tillbaka, och att vi då skulle tömma själva. Ner med Ixa i badet, Susanne bakom som höll fast. Och jag skulle klämma.... Försökte så gott det gick, Ixa alldeles stilla, tålmodigt väntande. Men jag kan inte -kan bara inte ta i så som det behövs. Inte för att det är äckligt eller obehagligt -utan för att det känns så hemskt mot Ixa. Där sitter hon, och det måste göra ont -det bara måste kännas!! Men hon litar på mig, trots att jag gör henne illa. Så jag kan inte. Susanne och jag fick byta plats. Och efter en stund kom det, vätskan som behövde komma ut för att tennisbollen skulle försvinna.

Imorgon ska dränet bort -hoppas jag. Nu vill jag bara ha goda nyheter, för jag orkar inte mer nu. Känner mig ensam i allt detta elände, trots all den kärlek och alla varma tankar jag får från vänner på facebook, mina syskon och människor i min närhet. Sist och slutligen så är detta min hund, det är min lilla tjej som råkar ut för allt detta hemska. Det är jag som älskat henne från första stund, som visat henne vägen i världen från det att hon var en liten knubbig 8 veckors puppy. Det är jag som kommer gå sönder om nåt går fel, om knölen är elak eller om hon inte vill läka så som hon ska. Det är jag och Ixa som kommer gå sönder.

Inatt drömde jag mardrömmar. Jag drömde att Ixa fått igen sin knöl -såsom den  var när den var som störst. Ungefär som en tennisboll precis under hakan. I drömmen var jag rädd att det var nåt fel med läkningen, att hon nu inte skulle bli bra igen.

När så min prinsessa vaknade, en stund efter mig, såg jag den....tennisbollen under hakan! Spelar ingen roll hur mycket jag försökte intala mig att det var min hypokondri som gav mig syner -den var där! Det både syntes och kändes. Ett samtal till Södra Djursjukhuset, en snabb dusch för Susanne medan jag kissade hundarna -sedan var vi på väg. Vi kom fram till Djursjukhuset 11:00, och fick vänta till 14:00.....

När vi väl kom in togs tempen, ingen feber. En sköterska klämde och kände, sedan hämtade hon veterinären. Ännu mera klämmande och kännande, masserande och gnuggande för att få bort sårskorpor. En stund senare sprutade det ut blod och sårvätska från dränet och ner på golvet, där det bildade en stor pöl. Och tennisbollen försvann!!

Veterinären tyckte att vi inte tar bort dränet imorgon, utan låter det sitta till på måndag. Det finns så mycket små kärl i halsen som blöder och allt måste komma ut, annars kommer det bli fler "tennisbollar". Jag är lättad att det var nåt så "enkelt" och det gör mig inget att ha kvar dränet.

Det jobbigaste var att se hur svårt det var för min lilla Ixa. Veterinären var inte försiktig alls, utan tog i med ordentlig kraft för att få ut vätskan. Ixa satt snällt stilla -usch vad det gjorde ont i en mattes hjärta! Efteråt sa veterinären att vissa hundar får man ge lugnande, men att Ixa var så snäll så det behövde dom inte på henne. Stolt blev jag då :)

Några bilder på tennisbollen hann jag inte få, det var panik till sjukan bara. Men såhär fint är det nu efteråt :)

Det rinner på bra igen och allt det onda kommer ut.

Själva såret är helt rent från sårskorpor nu när veterinären har varit och gnuggat bort dom.

Eftersom det nu kommer rinna på igen (hoppas vi) så är det kläder på som gäller igen. Och nu när håret växer ut så har hon börjat klia lite, så strumpor på!!

Visst är hon söt :)

Inatt har vi sovit -oj vad vi har snarkat!! Helt slut på var vi och kröp upp i soffan direkt när vi kom hem. Vid nio tog vi en snabb kiss-runda och sen ner i soffan igen -somnade nog innan huvudet nådde kudden. Ixa har spenderat största delen av natten kloss med mina ben.

Såret läker i rasande takt, där stygnen sitter ser det riktigt fint ut. Från dränet rinner det inte lika mycket, men ändå så att hon får ha skydd ännu. Idag ser jag en liten svullnad igen, vet inte om det är för att det blitt stopp igen?? Får se hur det artar sig under dagen, kanske det blir veterinären idag -fredag kväll jippoiii...

Lite svårt är det att fotografera nu. Min lilla flatte-tjej är fylld av energi och tycker inte alls att det är speciellt käckt att hållas i och sitta stilla medan morsan knäpper kort...

Så då blir det lite suddigt....

Ixa är en riktig kämpe. Nu vill hon gärna köra lite "retriever-ryck" i skogen, men det får hon allt vänta med ett tag till! Kanske en lite längre (men väldigt lugnt) koppel promenad imorgon om allt går som det ska. Och spela lite "ottosson-spel" hemma i vardagsrummet eller träna nåt lugnt och sansat moment. Och mysa i soffan förstås :)

Även denna natt har varit rätt orolig, pga en vandrande Ixa. Ingen plats har varit riktigt bra. Hon har gått mellan det kalla golvet, biabädden och soffan -brevid mig liggande sked. Jag föredrog det sistnämnda, trots lukten av äcklig sårvätska och det genomfuktiga bandaget.

Såhär ser såret ut idag.

När vi är ute är Ixa pigg och glad, vill gärna göra mer än hon får -tex. springa lös... Hon hälsar glatt på alla människor, aldrig har hon fått såhär mycket uppmärksamhet av främlingar ute :) Jag däremot tycker det är jobbigt, ALLA glor!

För att hindra henne från att slicka i sig sårvätska har vi nu äntligen funnit en bra lösning -vi sätter på henne en långärmad T-shirt! Funkar jättebra, sitter som den ska och stör henne inte. Skyddar ju även benen, där hon annars slickade hela tiden. Det ser ju lite kul ut men....

På bakfötterna har vi strumpor, för att förhindra att hon river i såret. Det stör henne inte heller, och hon låter mig tålmodigt plåstra om och klä på.

Söt-Ixa :)

Hon äter bara Clindabuc nu, inget smärtstillande alls. När vi inte är utomhus så är hon rätt trött och sover för det mesta. Hungrig är hon också, och får lite mer och oftare än vanligt. Hon hade tappat ett kilo igen, och hon lär ju behöva lite att ta av nu när hon ska bli frisk igen.