Hur kan det hända så väldigt mycket hemska saker?? Får idag veta att ännu en alltför ung och högt älskad "O´Flanagan" gått bort. Det är inte rättvist, vad är det för mening?? Vilken smärta hennes familj går igenom just nu....Man känner sig smått värdelös, när man inte kan göra något för att förhindra unga, starka individer att lämna oss.

Jag håller mig upptagen. Jag försöker så gott det går att inte tänka alltför mycket, inte stanna upp. Inte känna efter i hjärtat, som -om jag låter det tala- skriker efter Ixa. Så jag jobbar. När Sota sover jobbar jag. På dagis, målar, städar, organiserar. Eller vid datorn, hemma eller på dagis. Jag jobbar, hela tiden. När Sota är vaken är jag med henne. Och då hinner man faktiskt inte tänka speciellt mycket alls. Då är jag bara i nuet. Och jag tränar, både Julia och Sota. Och jag tittar på när dom leker, vilket dom gör mest hela tiden nu. När Sota är vaken vill säga -damen sover rätt mycket....

Ja, jag håller mig upptagen. För jag orkar inte känna efter. Jag vill inte känna tomheten längre, jag vill inte ha det där hålet efter Ixa, som inte går att täppa igen helt. Inte på något sätt. Så jag jobbar och jobbar och fokuserar på Sota och Julia och familjen. På allt det som symboliserar den stora lyckan i mitt liv. Jag har så mycket att vara tacksam för -och det är jag också. Tacksam alltså. Och när man har så mycket, då får man inte fastna vid det man inte har. Ixa.

Och jag håller andan inför tisdag. Då vi får veta vad som hände. Vad som gick snett och om det var något vi gjort. Eller något vi kunnat förändra. Om det är så, då vet jag inte hur jag ska lyckas ta mig vidare. Då finns det inte nog med jobb att fylla det där hålet med längre.... Jag håller andan och väntar på domen.

Min syster ringde i tårar häromdagen. En vän till henne hade drabbats av stor sorg. Orättvist och hemskt. Varför händer det så mycket hemskt just nu? Och Tina sammanfattar det ganska bra när hon säger, att trots att det inte händer henne -allt det som händer just nu- så blir hon så ledsen. För hon känner sig så jävla värdelös. Och det är en känsla jag känner alltför väl. Så värdelös när man inget kan göra, bara maktlös se på när individer vi älskar dör och går vidare -lämnar oss sörjande kvar här med tomheten.