Vilken berg-och-dal-bane-dag!! Det började när jag ringde till Södra Djursjukhuset för att höra om vi kunde få det bokade telefonmötet till ett personligt möte istället. Ville gärna se Eleonor när svaret levererades -jag hatar ju att prata i telefon! Receptionisten på södra letade efter vår telefontid -utan resultat. Efter mycket om och men hittade hon oss -på onsdag!! Vi hade alltså fått fel dag och Eleonor var fullbokad hela dagen. Jag var ju förberedd på att detta var dagen, något form av avslut som jag gått och väntat på nu i en hel månad. Och vi skulle hämta hem Ixa. Nu blev det inget -och imorgon jobbar Susanne, vilket betyder att jag skulle få sköta mig helt själv.

Inte mycket att göra åt saken, tackade och avslutade samtalet. Ute med min grupp gick jag dock och tänkte på saken och till slut bestämde jag mig för att ringa upp igen. Jag förklarade för kvinnan i receptionen vem jag var, vem Ixa var och vad som hänt och hur chockartat det hela varit. Och att jag väntat och laddat för den här dagen. Jag vet inte om det var mina ord eller det faktum att allt snyftades fram som gjorde att kvinnan lovade prata med Eleonor och sedan ringa upp mig.

Några timmar senare ringde hon. Eleonor var oåterkalleligt fullbokad, men hon skulle ta emot oss efter avslutat pass. Underbara människa!! Så jag stack iväg och köpte den finaste rosa blombukett jag kunde få tag i, sen väntade jag på att klockan skulle bli fem.

Vi var några minuter tidiga. I receptionen sa vi vårt ärende och vi behövde inte vänta många sekunder innan Eleonor kom och tog emot oss med en varm kram. Blommorna blev hon väldigt rörd över, men tyckte inte att hon var värd dom -hon hade ju inte räddat Ixa. Men blommorna var ju för att hon räddat oss. Det är när något går såhär snett det är viktigt att man möts av kärlek och omtanke -den har Eleonor stått för på södra djursjukhuset.

Tårarna började rinna för mig när jag såg henne. Det var överraskande, för jag var visserligen nervös, men jag trodde inte jag skulle gråta. Förmodligen är det som Susanne sa, att hon är så förknippad med det som hände -på gott och ont. Eleonor visade in oss i det rum där vi kämpade med Ixa under de sista timmarna vi hade tillsammans. Och så började hon förklara svaret. Och det fanns inget svar. Ixa har haft en kronisk inflammation i mage och tarm, därför törst och illamående. Precis som Eleonor sa då för en månad sedan. Det är dock inte den som orsakade hennes död. Exakt vad vet man inte. På SVA har dom inte sett detta förut. Eleonor har pratat med kollegor och studerat litteratur, men inte heller hittat igen detta. Så vi får inga svar. Troligtvis har Ixa utsatts för någon form av virus eller bakterie eller liknande, via mun eller näsa, och på grund av den kroniska inflammationen som försvagat så brast allt. Detta ska ha skett några timmar innan hon dog, vilket då förklarar att det hände precis där och då, på sjukhuset. Men vad det är och hur -det lär vi aldrig få veta. Vi tog bilen den dagen, så hon åt inget konstigt i skogen. Jag kan inte heller minnas att vi stötte på nåt konstigt eller annorlunda, men det är en hel månad sedan -och på grund av chocken vi utsattes för är tiden runt den dagen dimmigt.

Viktigt är att det enligt Eleonor inte fanns något vi kunde ha gjort annorlunda, inte heller hade dom kunnat rädda henne. Det gick för fort, hon var på plats och fick hjälp med en gång, men det gick ändå för fort. Dom satte in alla resurser dom hadde för att ge henne alla chanser, men tiden fanns inte.

Eleonor sa att vi fick ringa när som helst, om vi kom på några frågor. Sen hämtade hon Ixas urna. Det kändes fint och värdigt. Jag tror att Eleonor aldrig kommer att glömma Ixa, varken hennes namn eller det som hände. Hon sa att hon aldrig kommer att stöta på detta igen -för det är så extremt ovanligt.

En på miljonen.

Så inga svar. Bara det faktum att tiden var inne. Min lilla Tjuvaktiga Skata hade gjort det hon kommit för att göra. Det är inte meningen att vi ska förstå hur eller varför. Jag är glad för den tid jag fick med min underbara vän och allt det hennes tid i vår värld lärde mig.

Jag kan låta henne gå, för jag är alldeles säker på att vi kommer ses igen!